Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidmätning - Tidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
timme o. s. v. (se Tid 1). Enär tiden bestämmes genom
en timvinkel, så kan bestämningen af en tidrymd
utföras genom uppmätning af differensen mellan
timvinklar, och tidmätning sålunda reduceras till
vinkelmätning. En dylik tidmätning är t. ex. den,
som kan utföras medelst en solvisare eller ett
solur. För bekvämlighetens skull har man emellertid
för tidmätning inrättat mekaniska apparater (ur,
kronometrar, pendelur), medelst hvilka utföres en jämn
rörelse, hvars belopp ständigt anges genom en visare,
och som äro så inrättade, att visarens rörelse noga
motsvarar jordens rotationsrörelse och sålunda bekvämt
anger tiden.
K. B. (B—d.)
Tidning, en med korta, regelbundna mellantider
utkommande periodisk skrift, som meddelar nyheter;
vanligen kräfves äfven, att den skall ha en för alla
nummer gemensam titel och vara tryckt. Som världens
äldsta tidningar, eller som tidningarnas första
förelöpare, brukar man nämna de under kejsartiden
i Rom utkommande Acta diurna (se d. o.) och Kinas
officiella organ, den af utlänningar s. k. Peking
gazette från Tangdynastiens tid (618—907 e. Kr.),
båda endast afsedda för meddelanden af statslig
art och mångfaldigade genom afskrifvare. Liknande
företeelser ha naturligtvis förekommit på andra håll,
och tidningens upphof är gifvetvis det enskilda brefvet,
som innehöll äfven allmänna nyheter, ofta på
ett särskildt blad (lat. pagella), som kunde sändas
till flera personer, utan att privatunderrättelserna
följde med. Regelbundna korrespondenser ingingo
till och utgingo från åtskilliga af medeltidens
furstar och handelshus. Rådet i Venezia meddelade
på detta sätt sina agenter krigs- och statsnyheter
under senare hälften af 1500-talet, och köpmanshuset
Fugger i Augsburg utgaf mot 1500-talets slut nästan
dagligen handskrifna nyhetsblad på flera språk om
hvart annat, allteftersom nyheter inlupit från deras
olika filialkontor; dessa Ordinari zeitungen kostade
25 floriner i årsabonnemang. En samling sådana från
1568—1604 finnes i Wiens kejserliga bibliotek.
Boktryckerikonsten förvandlade en hel del dylika
bref till flygblad. Enstaka uppseendeväckande
händelser eller ett knippe nyheter befordrades
till trycket och spreds i ett antal exemplar. Snart
urpstodo numrerade serier af dylika flygblad, och
när postväsendet nått den stadga och utveckling,
att tidningsutgifvaren kunde räkna på, att han utan
afbrott erhöll nyhetsmaterial, uppstodo regelbundna
nyhetsblad, tidningar i egentlig mening. Hvar och
när den allra första utkom, kan ej med bestämdhet
uppges; det var i alla händelser på den europeiska
kontinenten. Från den tyska staden Strassburg
finns årgången 1609 af en veckotidning, utgifven
af bokhandlaren Johann Carolus; den hade då pågått
några år och är den äldsta kända. Närmast Strassburg
kommer Frankfurt am Main, där Egenolph Emmel 1615
uppsatte "Frankfurter journal", som redan 1616 fick en
medtäflare i "Frankfurter oberpostamtzeitung". Öfriga
mera betydande tyska städer fingo snart tidningar,
Berlin 1617, Augsburg, Köln och Nürnberg 1620
o. s. v.; orter, som voro knutpunkter för postvägarna
och handelscentra, gingo i spetsen. Lång tid framåt
fortforo emellertid både nyhetsbrefven och flygbladen
att finnas till. De tyska föredömena
följdes rätt snart, först i Nederländerna (1616),
sedan i England (1622), Frankrike (1631) och småningom
äfven i öfriga länder.
Äfven i Sverige föregicks tidningspressens uppkomst
af flygblad, innehållande skildringar af märkligare
tilldragelser; de tidigaste förskrifva sig från
slutet af 1500-talet. Under 1600-talets första
årtionden hemsändes från krigsskådeplatserna
handskrifna nyhetsblad, s. k "relationer". I 1626
års kansliordning, § 23, förordnade Gustaf II Adolf,
som äfven på detta område var initiativtagare och
grundläggare, att sekreteraren vid Riksarkivet
(som tillika var rikshistoricus) skulle ur actis
probatis och trovärdiga rykten samt korrespondenternas
avisor om utländska saker "extrahera det bästa och
märkeligaste och det hvarje vecka trycka låta". Under
förra delen af 1630-talet utgåfvos krigsrelationer
med titlarna "Aviso och kort berättelse",
"Sannfärdig och grundlig berättelse" etc. Det var
sålunda närmast kriget, som gaf näring åt svenska
tidningspressen. 1643 uppdrogs åt generalpostmästaren
att redigera ett slags officiell tidning. Förutom
kronans korrespondenter i Helsingör, Hamburg och
Stettin, hvilka på samma gång voro posttjänstemän,
skulle han hålla egna veckokorrespondenter i de
förnämsta städerna i Tyskland, Holland, Frankrike,
Italien o. s. v., och hvad märkeligt han från dem
eller ur kansliet inhämtar angående staten, krigen
och commercierna, därutur skall han på svenska
"låta formera och trycka korta extracter och dem
sedan till postförvaltarne förskicka att spargeras
under K. M:ts undersåter". På grund däraf framträdde
Sveriges äldsta tidning, "Ordinari Posttijdender",
1645, med ett nummer i veckan. Detta förordnande för
generalpostmästaren upphörde 1685; därefter sköttes
utgifvarskapet ända till 1766 af "gazette skrifvare",
förordnade af K. M:t och Kanslikollegium. Ännu
på 1680-talet fortforo handskrifna gazetter att
tillverkas, införskrifvas och utdelas. Om detta
den svenska publicitetens äldsta skede och dess
fortsättning fram på 1700-talet se vidare Post- och
Inrikes tidningar. Posttidningen var under enväldet
officiell, i det att den innehöll de styrandes egna
förordningar och meddelanden. — Till pressen kan
äfven räknas publikationen "Relationes curiosæ",
utgörande naturalhistoriska meddelanden af mestadels
vidunderlig art, hvilka (med ett n:r om ett halft ark
i veckan) utgåfvos 1682, 1700 och 1701 samt döko upp
ännu 1723 under titeln "Stockholmiske relationes
curiosæ". — Publiciteten, som under Karl XII:s
regering legat så godt som alldeles nere, återvaknade
under frihetstiden. De vetenskapliga tidskrifterna
togo sin början med "Dædalus hyperboreus" (1716—17),
utgifven af Emanuel Swedenborg, och "Acta literaria
Sueciæ" (1720 ff.), utg. af Vetenskapssocieteten
i Uppsala, de populära moraliska med Carl Carlesons
"Sedo lärande Mercurius" (1730—31) och Olof von Dalins
"Then Swänska Argus" (1732—34). Bibliografiska och
i någon mån kritiska, men framför allt organ för
hans egen bokhandlarverksamhet voro Lars Salvius’
"Lärda tidningar" (1745—73). En vecklig prislista för
hufvudstaden började utges på 1720-talet. Ekonomiska
eller politiska veckoskrifter, en mängd politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
