Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Theuriet, Claude Adhémar André - Thévenot, Jean de - Theveste - Thevetia - Thiaki - Thianschan - Thiard, Pontus de - Thiasos - Thiaumont - Thibaud, Jacques - Thibaudeau, Antoine Claire - Thibaudin, Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydande litterär verksamhet. Hans på detta sätt
offentliggjorda arbeten utkommo sedan i bokform. Alla
bära vittne om sträfvan att skapa friska och
lifliga skildringar ur lifvet, företrädesvis ur
lifvet i landsorten och bland medelklassen. Därvid
skyr han icke att framställa en och annan bild
tecknad med realistisk kraft, men fri från smutsig
sensualism. Framför allt höra de beskrifningar, som
han lämnar af naturen i Lorraine, Bretagne, Touraine
och Savojen, obestridligen till den moderna franska
litteraturens mästerverk, och sådana återfinnas
allestädes i hans arbeten såväl i bunden som i obunden
form. Till de täckaste af hans poem räknas Le chemin
des bois (1867), Le bleu et le noir (1873) och Le
livre de la payse (1883). Bland hans många noveller
och romaner må anföras Nouvelles intimes (1870),
Le mariage de Gérard (1875), La fortune d’Angèle
(1876), Raymonde (1877), Le fils Maugars (1879),
Toute seule (1880), Tante Aurélie (1884), Contes de
la vie intime (1888), L’amoureux de la préfete (1889),
L’oncle Scipion (1890), Charme dangereux (1891) samt
Sous Bois (1878) och Le journal de Tristan (1883),
i hvilka bägge senare han mer än i de öfriga tecknat
sig själf. De flesta af dessa arbeten ha utkommit
i många uppl., och några ha blifvit öfversatta
till svenska. T. författade äfven två dramatiska
stycken: ett rörande sorgespel på vers, Jean Marie
(uppf. 1871), och ett lustspel på prosa, La maison
des deux Barbaux (uppf. 1885). Han blef 1896 led. af
Franska akad.
J. M—r.
Thévenot [tevnå̄], Jean de, fransk resande, f. 1633
i Paris, d. 1667 i Miyana (Armenien), gjorde 1652—59
en resa till olika trakter i Europa samt öfver Malta
och Konstantinopel (1655) till Egypten och Palestina;
han företog 1663 en ny färd, från hvilken han ej
återvände, till Egypten, Syrien, Mesopotamien, Persien
och Indien. Hans reseskildringar (utg. 1665, 1674
och 1684) utkommo samlade i Voyages de M. Thévenot,
tant en Europe qu’en Asie et en Afrique (1689; 2:a
uppl. i 5 bd, 1727). T. uppges ha infört bruket af
kaffe i Frankrike.
Theveste, stad. Se Tébessa.
Thevetia L., bot. Se Tanghinia venenifera.
Thiaki, ö. Se Ithaca.
Thianschan. Se Tianschan.
Thiard [tiār], Pontus de, fransk skald, f. 1521,
d. 1605 som biskop i Châlon-sur-Saône, var vän
till Ronsard och medlem af dennes skaldekrets,
"Plejaden". I Erreurs amoureuses (1549—55) och
Oeuvres poétiques (1573) betonade T. med ifver
sedlighetens kraf.
Thiasos kallades hos forntidens greker ett gille eller
samfund för firandet af någon gemensam gudstjänst och
därmed förbundna festligheter. Stundom hade ett sådant
gille därjämte till syftemål inbördes understöd och
samverkan i ekonomiskt eller politiskt hänseende. Då
det i synnerhet var med Dionysos’ (Bakchos’)
dyrkan, som dylika gillen voro förknippade, och denna
gudstjänst i allmänhet hade en larmande och uppsluppen
karaktär, fick ordet thiasos ofta betydelsen
af ett under skämt och gamman kringsvärmande
Bakchosfölje eller i allmänhet en glad festskara.
A. M. A.
Thiaumont [tiåmå̃’], fort vid Verdun (se d. o.).
Thibaud [tibå̄], Jacques, fransk violinist, f. 1880 i
Bordeaux, elev af Marsick vid Pariskonservatoriet,
fick där första priset 1896 och blef 1898 förste
konsertmästare vid Colonnes orkester. Som solist och
kvartettspelare har han gjort sig ett namn rundtom
i Europa (Stockholm 1907) och i Amerika, genom sin
tons ädelhet samt föredragets värme och vältyglade
poetiska flykt.
E. F—t.
Thibaudeau [-bådå̄], Antoine Claire, grefve, fransk
statsman, historisk skriftställare, f. 23 mars
1765 i Poitiers, d. 8 mars 1854 i Paris, blef
1787 advokat i sin födelsestad, följde 1789 sin
fader, som äfven var advokat och blifvit led. af
les états généraux, till Versailles och blef en
ifrig anhängare af revolutionen. Han återvände
dock efter Oktoberupploppet s. å. till Poitiers,
där han stiftade en revolutionär klubb, och invaldes
1792 i Konventet af sitt departement, Vienne. Där
slöt han sig till en början till Berget och röstade
för Ludvig XVI:s död utan uppskof, men skräckväldets
fasor gjorde honom moderat, och han visade detta ej
blott genom att efter Robespierres fall medverka
till skräckväldets slut, utan ännu mer, då han
genom ett lysande tal 23 okt. 1795 hindrade det
till radikalism återförfallna thermidoristiska
partiet att suspendera den nya författningen
(direktorialförfattningen) och ytterligare förlänga
Konventets diktatur. Vald af 22 departement till
medlem af de Femhundrades råd, inträdde han i detta
som representant för dep. Vienne. Då de moderate
störtades genom statskuppen 18 fructidor år V
(4 sept. 1797), var han nära att bli deporterad,
och ehuru han genom sin vän Boulay de la Meurthes
bemedling fick nåd, lämnade han det politiska lifvet
och återgick till advokatyrket. Efter statskuppen 19
brumaire år VIII (10 nov. 1799) tjänade han Napoleon,
som gaf honom plats i conseil d’état, där han deltog
i utarbetandet af Code civil. Han blef 1808 grefve,
men aflägsnades s. å. från Paris som prefekt
i dep. Bouches du Rhône. Genom Napoleons fall
förlorade han sin plats, men blef under "de hundra
dagarna" regeringskommissarie i dep. Côte-d’Or och
medlem af pärskammaren. Efter bourbonernas återkomst
landsförvistes han 1815 såsom konungamördare,
men återvände efter julirevolutionen 1830. 1852
utnämndes han af Napoleon III till senator. Han
utgaf Histoire du terrorisme dans le département
de la Vienne (1795) och 1824—34 sina memoarer (2
bd 1824 om Konventet och Direktoriet, 1 bd 1827 om
Konsulatet, 10 bd 1834 om Napoleon I:s historia),
som ha värde för revolutionens och kejsardömets
historia, enär han inskränkte sig till att noggrant
skildra de händelser, om hvilka han varit i tillfälle
att skaffa sig grundlig kännedom. Postumt utgåfvos
1875 med biografi och bibliografi hans Ma biographie
och Mémoires avant ma nomination à la Convention.
S. B.*
Thibaudin [-bådä̃’], Jean, fransk militär, f. 1822,
d. 1905, var vid fransk-tyska krigets utbrott
1870 öfverste för ett infanteriregemente, sårades
och tillfångatogs i slaget vid Mars-la-Tour, 16
aug. 1870, samt fördes till Mainz, hvarifrån han i
dec. s. å. rymde till Frankrike. Han fick nu ett högt
befäl vid general Bourbakis armé, sårades i slaget
vid Lisaine och måste sedan jämte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
