Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
attraheras, för hvarje gång man erhåller ett gnistöfverslag
på af sändningsstationen. Följa gnistöfverslagen
hvarandra regelbundet, afger hörtelefonen en
motsvarande ton. Med tillhjälp af kontaktdetektor
kan man äfven anordna fotografisk registrering af
telegrafskriften. I st. f. hörtelefonen har man då
inlänkad en svagt spänd, fin guldtråd, som befinner
sig mellan en kraftig elektromagnets poler. Den
likriktade strömmen åstadkommer då en förflyttning af
guldtråden i sidoled. En kraftig ljuskälla belyser
guldtråden genom en spalt, som står vinkelrätt mot
tråden, hvars rörelser, förstorade på optisk väg,
registreras på en ljuskänslig pappersremsa, som hålles
i rörelse med ett urverk. Med en dylik anordning
kan man mottaga 100 till 150 ord i minuten med
strömstyrkor omkring 10<sup>-8</sp> ampère.
På senare tider ha s. k. gasdetektorer
kommit alltmer i bruk, på grund af
deras stora känslighet och mångsidiga användbarhet. De
grunda sig på den af Wehnelt funna egenskapen hos
metaller och metalloxider att i glödande tillstånd
utsända negativa elektroner. Edison fann, att ett
utpumpadt rör med två elektroder, af hvilka den
ena var glödande, verkade som en likriktare, och
på grund af denna egenskap konstruerade Fleming en
gasdetektor. Emellertid har särskildt den först af
DeForest använda katodrörsdetektorn l. audionen med
tre kontakter visat sig synnerligen användbar. I ett
glasrör, hvarur luften synnerligen väl aflägsnats,
äro tre elektroder insmälta: 1) katoden, som hålles
glödande af ett litet batteri, 2) anoden samt 3) en
mellan dem, nära katoden befintlig kontrollelektrod,
gittret. Mellan anod och katod inkopplas ett batteri
af omkr. 100 volt i serie med hörtelefonen; till
anoden och gittret inkopplas ledningarna från det
högfrekventa systemet på samma sätt som till en
vanlig detektor. Strax framför gittret är dock
tillledningen bruten af en kondensator med liten
kapacitet. Mellan anod och katod har man i neutralt
tillstånd en likriktad ström genom röret på grund af
elektronutsändningen och spänningen. En
negativ laddning på gittret verkar hindrande på
denna ström. En till gittret inkommande serie
dämpade växelspänningar åstadkommer ackumulativt
en negativ laddning å densamma och en motsvarande
stark minskning i strömmen genom hörtelefonen. En
följd af dämpade vågor åstadkommer sålunda starka
variationer i hörtelefonströmmen, och hörtelefonen
afger en ton, svarande mot de inkommande vågseriernas
rytm. Audionen verkar sålunda som både likriktare och
förstärkare. Känsligheten hos audionen är större än
hos kristalldetektorer och schlömilch-cell. Emellertid
kan man öka känsligheten enormt genom att förena
audionens anodkrets induktivt med den sekundära
antennkretsen medelst en transformator. De i
anod–katodkretsen erhållna svängningarna inverka
då förstärkande på svängningarna i gitterkretsen,
hvarigenom ytterligare förstärkning hos de förra
svängningarna erhålles o. s. v. Genom dylik anordning
erhålles en detektor, som arbetar för en omkr. 600
gånger så svag ström som en vanlig audion. Audionen
kan äfven användas som förstärkare för såväl
lågfrekventa som högfrekventa strömmar. Den ström, som
skall förstärkas, förenas induktivt med gitterkretsen,
och anodkretsen förenas å sin sida induktivt
med den krets, i hvilken de förstärkta
svängningarna skola erhållas. Kopplas flera
dylika audionförstärkare efter hvarandra,
så kallad kaskadkoppling, erhålles mycket stor
förstärkning. Slutligen kan audionen användas äfven
som generator för högfrekventa strömmar, i det att
anodkretsen induktivt förenas med en svängningskrets,
från hvars kondensator ledningar gå till audionens
gitter och katod. På samma sätt som audionen
verkar det af von Lieben konstruerade gasreläet,
som i princip skiljer sig från audionen därigenom,
att glasröret innehåller kvicksilverånga. Vid
kontinuerliga svängningar erhålles ingen annan
verkan på ofvan beskrifna detektorer, än att
denna oafbrutet genomflytes af en pulserande
likström, hvarför hörtelefonmembranen ej kommer i
svängningar. De äro därför icke direkt användbara
vid dylika system. Poulsen kom ifrån denna svårighet
genom att låta mottagningsapparaten själf sönderdela
de inkommande vågorna i grupper. Hans detektor, den
s. k. tickern, består af en kontakt mellan ett par
guldtrådar, som medelst en själfafbrytare oupphörligt
slutes och brytes. Tickerkontakten sluter en krets
bestående af en större kondensator parallellkopplad
med hörtelefonen, till ytterkontakterna på
kondensatorn i antennens sekundärkrets. För
hvarje kontaktslutning hos tickern erhålles en
laddningsström till telefonkondensatorn, som i sin
ordning urladdas genom hörtelefonen. I takt med
tickerns slutningar erhålles därigenom verkan på
hörtelefonmembranen. – En annan metod, som kommit
alltmer i bruk vid kontinuerliga svängningar, är
att använda sväfningsmottagning. Denna metod har
först blifvit använd af R. A. Fessenden. Man låter
då en högfrekvensgenerator, t. ex en svängande
audion, inverka induktivt på antennkretsen eller
sekundärkretsen. Har generatorn ett svängningstal,
som skiljer sig något från de inkommande vågornas,
uppstå dem emellan sväfningar med ett svängningstal
lika med skillnaden mellan de båda interfererandes,
och motsvarande ton förnimmes i detektorkretsens
hörtelefon. I samma mån som mottagningsantennen
och mottagningskretsarna äro litet dämpade, blir
anordningen okänslig för störningar och för vågor med
våglängder, som något skilja sig från dem, för hvilka
stationen är afstämd. För att utestänga främmande
inflytande har Marconi därför tagit till hjälp extra
svagt dämpade sekundära mottagningskretsar.
Fig. 28–32 visa schematiskt inkoppling af olika
slag af detektorer till antennkretsar och olika
anordningar af dessa kretsar. I fig. 28 är D den
primära lindningen hos en magnetisk detektor, inlänkad
i en sekundär krets II. Dessutom är inskjuten
en Marconis mellankrets (I) för att utestänga
främmande vågor och störningar. T1 och T2 äro
lufttransformatorer. I fig. 29 är D en elektrolytisk
cell med batteriet B och regleringsmotståndet R;
HT är hörtelefonen och K en blockkondensator;
detektoranordningen är inkopplad till en del af
sekundära lindningen i lufttransformatorn, som är
inkopplad i en sekundärkrets. I fig. 30 är D en
kristalldetektor. Någon afstämd sekundärkrets är
icke här inkopplad, utan detektoranordningen är
induktivt förenad med antennen. Man kan naturligtvis
i st. f. induktiv koppling använda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
