- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
647-648

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegnér, Esaias

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

denna kan icke genom regler uttryckas; det beror af en
smakinspiration. Som bekant har kritiken, i synnerhet
den danska — representerad af Heiberg och Molbech
—, ansett, att T. drifvit sin modernisering alltför
långt. Frithiofssagans oerhörda framgång tyckes dock
bestyrka, att han verkligen träffat rätt och lyckats
förena trohet i teckningen af forntiden med samtidens
anspråk på en sympativäckande lättfattlighet. Ett
verksamt medel för att vinna detta ändamål fann han
i framställningen af Frithiofs karaktär. Det högsinta
och upphöjda mod, som utmärker all sann heroism, får
hos honom sitt specifikt nordiska kynne, dels genom
dess benägenhet att slå öfver i trots och öfvermod,
dels genom ett med detsamma förenadt anlag för vemod
och tungsinthet, hvilket dock ingalunda utesluter
det hurtiga och lefnadsfriska. Ytterligare medel för
samma ändamål bildade de utläggningar och förändringar
af sagan, som skalden vidtagit, där denna, för att
begagna hans egna ord, "ej fulländat sin poetiska
afsöndringsprocess". Och härtill kom slutligen, att
skalden framställde rent allmänmänskliga förhållanden,
t. ex. kärleken, utan allt bemödande att ge dem
en bestämd tidsfärg. Så har det lyckats T. att åt
sin dikt skapa en form, som icke endast tilltalade
hans landsmän, utan slog med beundran hela den
bildade världen. Få svenska dikter ha fått en sådan
spridning som denna. I Sverige är den upplagd inemot
60 gånger. Danmark och Norge ha fem öfversättningar,
som utgetts i 22 upplagor; Tyskland har tjugufyra
öfversättningar i mer än 100 upplagor; de engelska
tolkningarna äro femton, upplagorna 30. Dessutom är
dikten öfversatt till armeniska, finska, franska,
holländska, isländska, italienska, latin, polska,
rumänska, ryska, tjechiska och ungerska.

Vi ha yttrat, att Frithiofs karaktär kan sägas vara
typisk för det nordiska lynnet; vi kunna tillägga, att
skalden har i Frithiof i icke ringa mån tecknat sig
själf. Äfven hos honom finnes detta "lefnadsfriska,
raska, modiga, ja öfvermodiga", som han tillägger
sin Frithiof. Det röjer sig icke endast i hans
fria uttalande af sin mening, utan äfven stundom
i en obesvärad vårdslöshet beträffande diktion och
formbehandling. Det blåser en frisk ande genom hans
dikt. Men liksom hos hans Frithiof och liksom hos
Bellman, den mest svenske af våra skalder, finner
man äfven hos T. "vemodsdraget öfver pannan", det
nordiska sångardraget, sorgen i rosenrödt; med åren
fick hos honom sorgens liffärg alltmer öfverhand öfver
det rosenröda. Franzén anmärker med rätta om T., att
"oaktadt det nordiska dels i andan, dels i ämnet af
hans dikter, har hans poesi en sydländsk yppighet
och skönhet". Och liksom i södern yppigheten och
skönheten äro beroende af klimat och temperatur, så
äro de äfven hos skalden alstrade af själsdaning och
känslovärme. T. talar i bilder, därför att han som en
äkta skald tänker i bilder; lätt tar hos honom hvarje
känsla åskådlig form, och detta utan all ansträngning.

"Han sätter icke, nej, han andas hop
de lätta, fria, luftiga gestalter."


Hans bildspråk har en för honom egendomlig
karaktär. Gemenligen vända hans bilder endast en sida
åt läsaren, nämligen den, som för jämförelsen
är den allena viktiga. Denna framställes
i en så bländande glans, att de öfriga sidorna
lämnas i mörker. Man ser blott denna enda. Flera
sådana på hvarandra följande bilder, afseende att
tillsammans åskådliggöra ett föremål eller en tanke,
kunna, synes det, lätt råka i kollision, föranleda
en splittring. Men hur skarpt poängterad hvarje
bild än är, vet likväl skalden ofta att smälta
dem alla tillsammans medelst det perspektiviska
medium, som "själf ses, utan att synas" och
genom hvars genomskinliga slöja de för åskådaren
framställa sig. "En större mästare i det poetiska
luftperspektivet", säger Geijer, "har väl aldrig
funnits."

T., som i juli 1822 erhållit Reslöfs och Östra
Karleby pastorat som personligt prebende, hade
länge önskat utbyta sin professur mot ett mera
inbringande ämbete. 1823 vardt biskopsämbetet i Växjö
ledigt. T:s vän Heurlin intrigerade våldsamt för T.,
som måste ålägga honom varsamhet, och lyckades skaffa
T. högsta röstetalet. T. anlitade ifrigt sina vänners
bemedling, och 25 febr. 1824 utnämndes han till
biskop därstädes. 9 april s. å. afslutade han sina
föreläsningar med ett tal om den grekiska poesiens art
och väsen, därtill fogande några afskedsord till den
talrika åhörarkretsen, om hvilka Böttiger yttrar:
"ur hvarje tanke framkväller en tyst suck, i hvarje
ord gömmer sig en sväljd gråt." Följande månad for
han till Uppsala, där han var föremål för mycken
hyllning och 31 maj invigdes till biskop. Ännu
två år kvarstannade han i Lund. Som ofvan nämnts,
var han vid denna tid inne i en af de sorg- och
svårmodsperioder, som med 8—10 års mellanrum hemsökte
honom, och hans bref bära prägeln af nedstämdhet och
upphetsning. Den af djup världssmärta genomandade
dikten Mjältsjukan (1825) är det märkligaste skaldiska
uttrycket härför. Den bildar en dyster motsats mot den
demonstrativt optimistiska Sången (1819), tillkommen
i opposition mot en elegisk dikt af Gumælius. Geijer
och Atterbom, som 1825 besökte T. i Lund, funno honom
i ett tillstånd af gränslös förtviflan, simmande
i tårar; han förklarade, att hans poesi var slut,
bad Atterbom om tillgift och uppmanade honom att
bli den svenska diktens räddare. Först i maj 1826
lämnade T. Lund och skref då till Brinkman: "Afskedet
kostar mer på mig, än du vet eller bör veta". I
Växjö tillträdde han dock ej biskopsbostället, det
täckt belägna Östrabo (se d. o. med fig.), förr än
1 maj 1827.

Tre år efter sin afflyttning återsåg han den gamla
universitetsstaden. Hans äldste son, Kristofer
T., skulle vid magisterpromotionen 1829 emottaga
lagerkransen, och då prokanslern var frånvarande,
fick T. i uppdrag att meddela "Venia promovendi". Han
inledde akten med en Prolog, motstycke till "Epilogen"
af 1820, men hållen i en helt annan tonart. Det hvilar
öfver hela detta vackra kväde ett stilla vemod, som
först i slutraderna försvinner och då lämnar plats åt
den varmhjärtade hälsning, med hvilken T., "i sångens,
i den evärdligas namn, förnummen i Hakon och Helge",
satte lagerkransen på den af en tillfällig anledning
vid festen närvarande Öhlenschlägers hufvud. Denna
enkla hyllning åt den danske skalden fick en historisk
betydelse. Den bildar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:04:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfch/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free