Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tacitus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dager än på Ciceros tid; i synnerhet märkligt är
hans i känsliga och värmande ord klädda prisande
af skaldekonsten. Småningom öfvergår han till
historiska arbeten; det är i dessa, som han utmejslar
den historiska stil, som efter honom kallas den
"taciteiska" och som fyllde den fordran, hvilken
uppställes af Quintilianus och Plutarchos: att den
bör lämna en spegelbild af händelserna, skildrade
med dramatiskt lif, vara ett tragiskt drama i obunden
form. Därtill kommer en sällsynt konst att med några
få ord eller satser, som så utpräglats, att man ej
förgäter dem, måla en bild af händelser, tillstånd och
personer; någon gång kan kortheten verka affekterad,
och de antiteser, som T. så gärna använder, påminna
ej sällan om ordlek. Med sina fel och förtjänster
är T:s stil dock så storslaget egenartad, att alla
försök att härma den misslyckats. Bäst har, om man
afräknar skillnaden i tid och begåfning, Ammianus
Marcellinus lyckats, och Carlyles framställning
t. ex. af Franska revolutionen bäres delvis af
samma slags patos som romarens. Men att kalla
t. ex. A. J. von Höpken för "Sveriges Tacitus"
kan väl knappast kännetecknas annat än som ett
utslag af barocktidens paradoxala jämförelselust. —
Lefnadsteckningen öfver Agricola (utg. år 97 eller 98)
är värdig och tilltalande samt visar oss Agricolas
personlighet i belysning af det tidehvarf, under
hvilket han lefde; uppgifter om Britanniens geografi
och befolkning bilda en del af skriften. "Germania"
(arbetets ursprungliga titel är osäker) utgafs år
98 och innehåller en högst intressant och af nutida
forskningar i väsentlig mån bekräftad skildring
af det forna Germanien och dess invånare. I en
allmännare del behandlas land och folk samt stats-
och familjelif, i en speciell de olika stammarna. Om
skriftens ändamål har man framställt olika gissningar,
bland hvilka må påpekas, att den skulle åsyfta att för
romarna som en nyttig motsats framhålla germanernas
enkla och rena seder. Men T:s "Germania" är icke en
tendensskrift, utan en frukt af historiska studier,
möjligen företagna med afseende på en tillämnad
skildring af Nervas och Trajanus’ regeringstid eller
för ett historiskt verk, hvari beskrifningen af
Germanien och dess folk skulle ingå. T:s "Historiæ"
innehåller framställningen af Roms häfder från Neros
död till Domitianus bortgång. Verket omfattade minst
12 böcker, af hvilka dock blott de fyra första och en
del af den 5:e äro i behåll. Efter dess fullbordande
egnade T. sig åt sitt största historiska arbete,
Annales, hvilket, likasom "Historiæ", framställer
händelserna i årsföljd. Antalet böcker var minst
16, möjligen 18; i behåll äro blott de 6 första,
en del af den 11:e, 12:e—15:e samt en del af den
16:e. Som historieskrifvare utmärkte T. sig för
noggrant studium af källorna (senatens protokoll,
kejserliga skrifvelser, inskrifter, tal, acta
diurna, flera slags offentliga urkunder, historiska
skrifter och hörsägner), omsorgsfull kritik och ett
ärligt bemödande att uppfatta allt opartiskt. Han
underkastar vidare de handlande personernas karaktär
och bevekelsegrunder en skarp psykologisk analys,
med tillhjälp af hvilken han vill för sig och läsaren
klargöra händelserna i deras inre sammanhang och
beroende af människornas tänkesätt och afsikter. Hans
världsåskådning är dock afgjordt pessimistisk. Han egnar emellertid sitt
fullaste erkännande åt människornas sedliga kraft
och hållning och uttalar sig med skärpa mot kryperi,
falskhet och låghet. Hans politiska åskådning lutar åt
den aristokratiska republikanismen, men å andra sidan
erkänner han kejsardömet som berättigadt till följd af
samhällets mindre goda tillstånd genom samfundsandans
urartning. Han sysslar företrädesvis med "Roms
historia i Rom"; att framtiden låg i de merendels
ringaktade provinserna och deras utveckling, var
honom och de flesta af hans samtida förborgadt, ehuru
redan Tiberius sett det lika väl som Trajanus och
Hadrianus. Honom föresväfvar idealbilden af ett hofsamt
furstevälde, ett sådant, som Nerva och Trajanus
utöfvade, hvaremot Domitianus’ tyranni, hvilket
han själf bevittnat, väcker hans förtrytelse och
leda. Möjligen har också den f. ö. fullt rättmätiga
harmen öfver Domitianus’ despotism i förening
med förkärleken för den aristokratiska republiken
verkat till att göra uppfattningen och skildringen af
Tiberius’ personlighet något skefva. Det kan nämligen
icke nekas, att T. icke gjort rättvisa åt Tiberius’
regentegenskaper och administrativa duglighet eller
fattat hans karaktärsutveckling, utan tecknat honom
med alltför mörka färger. — Af T:s arbeten finnes
en hel mängd upplagor med eller utan kommentar
samt öfversättningar till olika språk, inalles
omkr. 400. Till svenska äro öfversatta: "Annales" af
G. H. Thomée ("Annalerne", 3 böcker, 1796; hvartill
1808 lades en 4:e), M. Sundevall ("C. Cornelii Taciti
Annaler", 6 böcker 1818) och O. Kolmodin ("Romerske
annaler", 6 böcker, 1833—35; 2:a uppl. 1870),
"Historiæ" af O. Kolmodin ("Romerska häfdeböcker",
1844), "Vita Agricolæ" af G. Giædda ("Agricolæ
lefvernesbescrifning", 1765), A. G. Silverstolpe
("Minne af C. J. Agricola", 1814), J. B. Runsten
(1832), A. Ekelund ("Julius Agricolas lefverne",
1836) och V. Lundström (1900) samt "Germania" af
E. G. Bring (1836), J. A. Söderholm (1863), H. Sjövall
(1868) och N. E. Hammarstedt (1916). Bland arbeten,
som behandla T., må nämnas F. Gustafsson, "T. som
häfdatecknare" (akademiprogram, Helsingfors 1905)
och "T. som tänkare" (1906), och R. von Pöhlmann,
"Die weltanschauung des T." (i "Sitzungsberichte der
königl. Bayerischen akademie der wissenschaften",
1910). — 2. Marcus Claudius T., romersk kejsare,
enligt egen uppgift ättling af den föregående, blef
vid redan hög ålder efter Aurelianus’ mord af senaten
i Rom år 275 vald till kejsare. Han hade då två gånger
varit konsul och njöt i lugn och ro af sina omätliga
rikedomar. Endast med motvilja antog han valet.
Hans regering blef icke
långvarig, men utmärktes genom ådagalagdt intresse
för vitterheten — särskildt för historieskrifvaren
T., hvars verk skulle uppställas i alla offentliga
bibliotek och tio gånger årligen afskrifvas —
 |
| Kejsar Tacitus’ bild på ett dåtida romerskt mynt. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
