Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stilgebauer, Johann Eduard Alexander - Stilgjutning - Stilhöjd - Stiliko, Flavius - Stilisera - Stilist - Stilistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
furt am Main, studerade humanistiska ämnen och
teologi, vardt 1896 filos. doktor i Lausanne,
har varit tidningsman i Amsterdam och Berlin,
men egnar sig numera uteslutande åt vittert
författarskap. Verksam på åtskilliga områden
(de litteraturhistoriska Wieland als dramatiker,
1896, Geschichte des minnesangs 1898 m. fl.), har
S. blifvit känd egentligen genom de med utomordentligt
kraftig reklam spridda romanerna Götz Krafft (4 dlr,
1904–05, en mängd uppl.) och Die lügner des lebens
(6 dlr, 1907–11; en af dess delar öfversattes 1915
till sv., "Börskungen"), som äro underhållande och
effektrika, men utan djupare halt. S. har skrifvit
ett stort antal berättelser, dramatiska stycken m. m.
Stilgjutning, boktr. Se Stil 4, sp. 1384–85.
Stilhöjd, boktr. Se Stil 4, sp. 1381.
Stiliko, Flavius, romersk fältherre och
statsman, f. omkr. 360, d. 23 aug. 408, var son till
en vandalisk officer i kejsar Valens’ tjänst. Redan
som mycket ung ingick han i romerska hären, där
han hastigt avancerade till kavallerigeneral. Efter
en lyckligt utförd beskickning till Persien (384)
steg han så högt i kejsar Theodosius’ gunst,
att han förmäldes med dennes adoptivdotter,
Serena. På dödsbädden nämnde Theodosius honom
(395) till förmyndare för sin son Honorius,
hvilken slutligen (398) gifte sig med hvar efter
annan af S:s båda döttrar. År 385 blef han magister
militum (öfverbefälhafvare) i prefekturen Tracien;
han företog ett fälttåg i Britannien mot pikter
och skoter. Rivalitet mellan S. och österns
pretorianprefekt Rufinus, som var Arcadius’
förmyndare, ledde till, att Rufinus blef mördad
(395). Då västgoterna börjat uppror och valt Alarik
till konung, härjade denne hela Donauhalfön. 396
öfverförde S. en flotta till Grekland, som på det
skändligaste ödelagts af Alariks skaror. Alarik måste
fly till Epirus. På S:s bedrifvande utnämnde Arcadius
Alarik till magister militum i den östromerska delen
af Illyricum. 398 undertryckte S. Gildos uppror i
Afrika. 400 blef han konsul. Emellertid inbröt Alarik
402 i Italien. För att kunna göra honom motstånd
drog S. de romerska legionerna från Gallien och
Britannien, som därmed gingo förlorade för romerska
riket. Alarik måste efter slagen vid Pollentia och
Verona (402–403) fly ur Italien och fick återvända
till Illyricum, men var dock ännu så fruktad, att
han fick öfverbefälet öfver äfven den västromerska
delen af denna landsdel. 405 (årtalet uppges olika)
inbröt Radagais (se d. o.) i Italien med en här
af germaner. S. instängde honom bland klipporna
vid Fiesole, där hungersnöd tvang hans trupper att
ge sig. Emellertid spred sig ryktet, att S. stod i
förrädisk förbindelse med Alarik och att han ville
göra sin son till kejsare. Den svage och opålitlige
Honorius uppeggades mot S. af en smilande hofman,
som hade S. att tacka för sin befordran. S. flydde
från Pavia, där kejsaren uppehöll sig och där en
stor del af S:s anhängare nedhöggs, till Ravenna,
där han af trolösa löften lät locka sig att lämna
en kyrka, hvari han sökt tillflykt, och mördades
därutanför 408. Därmed hade riket förlorat sin sköld
mot germanerna. Litt.: bl. a. Keller, "S. oder
die geschichte des weströmischen reichs 395–408"
(1884), Mommsen, "S. und Alarich" (i "Gesammelte
schriften", bd l, 1905).
J. C.
Stilisera. Se Stil, sp. 1386.
Stilist. Se Stil, sp. 1386.
Stilistik (af Stil, se d. o.), vetenskapen om stilen,
stillära. – Språkv. Redan i antiken var stilistiken
föremål för starkt intresse och lifliga studier,
hvarvid det så godt som uteslutande kom an på
teknisk undervisning och praktiska syften. Man kan
säga, att ämnet delades upp i poetik (se d. o.) och
retorik (se d. o.); det sammanföll mer eller mindre
med litteraturkritiken (se d. o.). I stort sedt
egde härutinnan ingen förändring rum under många
århundraden, då antiken alltjämt behöll sin makt öfver
kulturen. De af greker och romare uppställda teorierna
blefvo alltjämt ledande; i deras anda författades
exempelvis 1700-talets stilistiska läroböcker,
bland hvilka här må nämnas endast Condillac, "L’art
d’écrire" (1770), Hugo Blair, "Lectures on rhetoric
and belles-lettres" (1783), och La Harpe, "Cours de
littérature" (1799). Uppfattningen kvarstod orubbad
under större delen af 1800-talet; man kunde få läsa
sådana påståenden, som det, att undervisning i att
skrifva modersmålet var onödig för den, som riktigt
kunde sitt latin. Typiskt är yttrandet i tidskriften
"Frey" 1846, då Cedervall (se nedan) granskades:
"Rec. är också öfvertygad, att den, som skrifver
latinet väl, äfven kan i och med detsamma skrifva
en god svenska". Stilistiken vardt endast ett
slags allmän tillämpning af grammatik och logik,
båda strängt normativa, den förra dessutom i allt
väsentligt gällande endast för ett dödt språk,
latinet. Representanter för dylika åskådningar
äro K. F. Becker, "Der deutsche stil" (1848),
och Wackernagel, "Poetik, stilistik und rhetorik"
(1873). Till samma riktning höra flera svenska
arbeten från denna tid; nämnvärda äro J. A. Cedervall,
"Praktisk anvisning till svenska stilöfningar" (1846),
K. G. Starbäck, "Lärobok i svensk prosastil" (1869),
A. G. Klingberg och G. Sjöberg, "Svensk stilistik"
(1870; flera uppl.), och K. J. G. Landtmanson,
"Bidrag till läran om den svenska prosastilen"
(1872; flera uppl.). I regel sjönk stilistiken
ned till ett slags antibarbarus. Det var först
mot slutet af 1890-talet, som nya synpunkter
började göra sig gällande. Ämnet bearbetades såväl
historiskt som analytiskt, och undersökningar
af individualspråken intogo allt vidsträcktare
rum. Det uppstod nya meningsskiften rörande
stilistikens principiella ställning och uppgifter,
hvarvid det i synnerhet var språkmän och psykologer,
som gåfvo de nya bidragen. För Benedetto Croce (se
d. o.) sammanfaller stilistiken med estetiken; den
af Croce starkt påverkade Vossler (i "Positivismus
und idealismus in der sprachwissenschaft", 1904,
och "Sprache als schöpfung und entwicklung", 1905)
gör gällande, att språkvetenskapen i sin helhet måste
vara stilistik, och definierar stilistik som läran om
det individuella språkbruket, vetenskapen om språket
som skapelse. Flertalet författare åter torde i det
väsentliga sluta sig till Croces motståndare Manfredi
Porena (i "Dello stilo", 1907), som utan några
banbrytande uppslag klokt och insiktsfullt redogör
för stilistikens historia och arbetsmöjligheter. Han
delar den i en allmän och en speciell del. I den förra
skall bestämmas, hvad stil är och hur den förhåller
sig till tanken, till det allmänna språkbruket,
individualiteten, de olika estetiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
