Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stigell, Robert Konstantin - Stigen - Stighåltgräs - Stiglitsa - Stigläder - Stigma - Stigman - Stigmaria - Stigmata - Stigmatisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stigen-Stigmatisering
1376
inom konstnärsvärlden och var
bl. a. ordf. i Konstnärsgillet.
G-S N.
Stigen, yllefabrik i Färgelanda socken på Dal,
Älfsborgs län, vid det vattendrag, som förenar
Nyckelvattnet med Björvattnet (Vaiboåns område),
anlades 1874 af Stigens a.-b. (ursprungligt
aktiekapital 300,000 kr., 1917 ökadt till
400,000 kr.), som inom socknen eger 15/ie mtl
jordbruksfastighet, tax. till 66,000 kr., och annan
fastighet, tax. till 343,000 kr. (fabriken, kvarn
och kraftstation). Fabriken hade 1913 2.900 spindlar,
63 mek. väfstolar, 2 färgmaskiner för ull, 5 kuffar,
hvaraf 3 för tyger, och 183 arbetare. Tillverkningen
utgöres af hel- och half ylletyger, filtar, schalar,
mattor m. m., med ett årligt värde af omkr. 800,000
kr.
St:ghältgräs, bot. Se Linnaea, sp. 697.
Stigiitsa, zool. Se Sisksläktet.
St.ig!äder. Se Stigbygel.
Stigma, plur. sti’gmata, grek., märke, tecken;
särmärke (se Stigmatisering). 1. Bot.,
märke. Se P i s t i 11. - S. Croci. Se S af f
ra n.
- 2. (Plur. äfven s t i g m e r) Zool.,
andhål.
Se Insekter, sp. 711. Jfr Prototrachea ta.
Stigman, en efterbildning af
da. stimand, isl. stigamaðr, med
betydelsen ’landsvägsröfvare, röfvare’.
Ad. N-n.
St;gmäria, paleobot. Se L e p i d o d e n d r o n.
Sti’gmata. Se Stigma. - S t i’g m a t a d
e-goneratiönis. Se Sinnessjukdom, sp. 637.
Stigmatisering (af grek. sti’gma, märke, brännmärke)
är en företeelse, som vetenskapen länge hänfört till
myternas område, men som, i öfverensstämmelse med
hvad vi numera veta om de hysteriska tillstånden,
måste anses ega full verklighet. I den betydelse,
hvari ordet vanligen fattas, är stigmatisering namn på
ett fenomen, som helgonlegender ofta omtala, nämligen
att personer, som varit särskildt hängifna åt Gud,
i sammanhang med extatiska betraktelser öfver Kristi
lidande erhållit på sin kropp sår, motsvarande dem,
som Kristus erhöll vid sin korsfästning. Dessa
sår skulle äfven på vissa tider ha blödt. Det
låg nära till hands att anta, att i alla fall af
stigmatisering s. k. simulation förelåg, då man med
allt skäl kunde tänka, att de hysteriskt religiösa
själfva (halft omedvetet) hade tillfogat sig de sår,
som de förevisade och hvaröfver de voro stolta, då de
antogo dem vara tecken på Guds synnerliga nåd. Men
sedan de hypnotiska fenomenen börjat studeras med
större noggrannhet, har man iakttagit, att man blott
och bart genom suggestion kunnat framkalla lokala
rodnader, brännsår, blåsdragning som af spansk fluga,
lokal smärta m. m. Detta har tydligen ådagalagt, att
hvad en äldre fysiologi ansett ligga utom möjlighetens
gräns, nämligen att människans tanke- och känslolif
skulle genom nerverna så kunna återverka på kroppen,
att det uppstode lokal verkan, är att anse som ett
fullt konstateradt faktum.
Det äldsta fall af stigmatisering, som
religionshistorien omtalar, är det, som inträffade med
den helige Frans från Assisi (se denne), stiftaren af
franciskanorden. Då han efter grundläggandet (1209)
af denna orden dragit sig tillbaka till ödemarken
för att h. o. h. hänge sig åt fromma
betraktelser, hände honom, att Herrens ängel visade
sig för honom, då han varit djupt försänkt i bön,
och tillfogade honom Kristi fem sår. Legenden
berättar, att detta inträffade efter en längre
tids grubbel speciellt öfver Kristi lidande. Samma
under hände en kvinnlig medlem af dominikanorden,
nämligen Katarina af Siena (d. 1380). Anmärkas bör,
att hon, enligt hvad hennes biografer berätta,
led af hystero-epileptiska anfall. Om den heliga
Kristina från Stumbelen (se Kristina, sp. 1429)
berättar vår landsman Petrus de Dacia följande:
"Första gången Kristi lidandes märken visade sig på
hennes kropp var långfredagen 1268. (Kristina var då
25 år.) Påskaftonen kom Petrus ut till Stumbelen,
fick höra, hvad som skett, såg hennes ansikte
gråblekt som af slag och märkena i händerna (ett
rundt sår på insidan af handen, där huden var borta,
och ett motsvarande märke på utsidan), hvilka voro
kvar i 8 dagar, fast de småningom minskades. Nästa
påsk återkom han på skärtorsdagen för att få
vara med om alltsamman. Hon hade den dagen gått
till nattvarden och därefter, som så ofta, fallit
i extas i kyrkan. Efter aftongudstjänsten förde
hennes fader hem henne, då hon af svaghet icke kunde
gå. Äfven under natten låg hon, enligt hvad de hos
henne vakande kvinnorna sedan berättade för Petrus,
i en viss extas, i det att hennes hjärta var så
upptaget af Kristi lidande, att hon ej svarade
på några frågor, utan de få ord hon yttrade endast
kretsade omkring detta ämne. Hela långfredagen låg
hon i dvala, stel och orörlig på vanligt sätt. Vid
middagstiden lyfte en af kvinnorna försiktigt på ett
hörn af täcket, och man fann då på högra foten ett
öppet blödande sår. På kvällen aftäckte man främre
delen af hennes hufvud och fann likaledes där ett
blödande sår. Händernas sårmärken såg Petrus tydligt
under den vecka han efter påsk stannade i byn,
och kvinnorna berättade honom, att de på hennes
underkläder funnit en fläck af en hands storlek,
genomdränkt af blod från sidosåret. Påskaftonen fördes
hon till kyrkan sittande till häst, då hon ej kunde
gå på sina såriga fötter, tog åter nattvarden och låg
största delen af dagen i extas". Det var i synnerhet
efter späkningarna under fastan, som stigmatisering
inträffade, hvilket sannolikt sammanhängde därmed,
att munkarna och nunnorna under denna tid mer än
annars hängåfvo sig åt tanken på Frälsarens lidande.
Bland stigmatiserade personer från en senare tid
märkas Anna Katarina Emmerich, en bonddotter, f. 1774
i Münster (biogr. af Brentano på ty. 1852 och abbé
Cazalès på fr. 1870), Maria von Mörl, stigmatiserad
1839, och Maria Dominica Lazzari, stigmatiserad 1835
(se Boré, "Les stigmitsées du Tyrol", 1846). Ett
mycket omskrifvet fall iakttogs i Belgien 1868,
då en flicka vid namn Louise Lateau, 18 år gammal,
genom själfsuggestion stigmatiserade sig. Hon intogs
på sjukhus, och utförliga rapporter, som fullständigt
åskådliggöra förloppet, finnas om detta fall. Det
senast beskrifna, under den bästa kontroll iakttagna
fallet af stigmatisering har af psykologen P. Janet
1898 observerats på la Salpêtrière i Paris. Äfven
här var det fråga om en from hysterisk kvinna, som
i samband med de stora kyrko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
