Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenkult - Stenkumla - Stenkummel - Stenkvista - Stenkyrka - Stenkyrkehuk - Stenkärna - Stenlungor - Stenläggning - Stenlösande medel - Stenmajs - Stenmina - Stenmur - Stenmurkla - Stenmuseum - Stenmården - Stennötter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1259
Stenkumla-Stennötter
1260
införande, finner man af de många under medeltiden
utfärdade förordningarna däremot. 567 uppträdde
sålunda konsiliet i Tours mot denna hedendom, och i
England, där kyrkan redan på 600-talet ingrep, måste
förbuden upprepas ända in på 900- och 1000-talen. I
den skandinaviska norden utfärdades dylika stadganden
ännu senare. Visser-ligen förbjuder på sitt håll
redan Grågås att tro på stenar och anlita sådana,
men ännu i Upplandslagen heter det, att ingen skall
blota åt af gudar och tro på lundar och stenar. I sin
mest storslagna form framträder här ifrågavarande
kultriktning i helighållandet af vissa klippor och
berg, sådant vi känna det t. ex. från hebréerna. Ofta
har det dock visat sig, att denna dyrkan i själfva
verket har sitt upphof i någon på berget befintlig
helig sten eller stensättning. Ehuru stenkulten
otvifvelaktigt är rotad i naturkult (se Naturdyrkan)
och flerstädes äfven kvarstår på denna nivå, är det
dock i många fall särdeles svårt att afgöra, om däri
en naturkult eller en mer eller mindre fördunklad
och urspårad ankult (se d. o.) föreligger. Mycket
ofta är det nämligen gamla grifter och graf stenar,
som oaktadt denna sin egenskap längesedan fallit
i glömska, allt fortfarande äro föremål för
vördnad och dyrkan; i andra fall representera
stenar t. o. m. aflidna förfäder eller personliga
gudar. N. E. H.
Stenkumla, socken i Gottlands län, Södra
häradet. 3,140 har. 457 inv. (1916). S. bildar med
Västerhejde och Träkumla ett pastorat i Visby stift,
Medelkontraktet.
Stenkummel, arkeol. Se Stenröse.
Stenkvista, socken i Södermanlands län, Österrekarne
härad. 5,328 har. 1,224 inv. (1916). S. bildar med
Ärla ett pastorat i Strängnäs stift, Österrekarne
kontrakt.
Stenkyrka. 1. Socken i Gottlands län, Norra
häradet. 5,604 har. 679 inv. (1916). S. bildar
med Tingstäde ett pastorat i Visby stift, Norra
kontraktet. – 2. Socken i Göteborgs och Bohus län,
Tjörns härad. 7,891 har. 5,566 inv. (1916). Häri ingår
dels Rönnängs kapell med 890 har, 1,402 inv. (men
ej Klädesholmens kapell, som sedan 1903 utgör egen
kommun, ehuru tillhörande S. jordebokssocken),
dels municipalsamhällena Skärhamn, Bleket, Stora
Dyrön, Tjörnekalf och Åstol med tillsammans 1,947
inv. S. församling bildar med Klöfvedal och Valla
församlingar samt Klädesholmens och Rönnängs kapell
ett pastorat, benämndt Tjörns pastorat, i Göteborgs
stift, Orusts och Tjörns kontrakt.
Stenkyrkehuk, den mest framskjutande punkten
på Gottlands nordvästra kust, mellan Visby och
Fårösund. På den omkr. 30 m höga, skogklädda
kalkklippan reser sig (sedan 1885) ett 15 m. högt,
hvitt fyrtorn af järn, med en hvit gruppblänkfyr, som
visar två blänkar hvarje half minut och har nära 19
minuters lysvidd.
A. G.*
Stenkärna, geol. Se Fossil, sp. 962.
Stenlungor, anat. Se Damm, sp. 1216, och Lunga,
sp. 1443.
Stenläggning, tekn. Se Gatläggning.
Stenlösahde medel, Lithontriptica (se d. o.),
farm. med., eg. "stenkrossande" medel, ämnen, som
efter intagning skulle öfvergå i urinen och ge denna
egenskapen att lösa upp stenar i blåsa,
njurbäcken eller öfriga delar af urinvägarna. Ett
sönderfallande af redan bildade större, fasta stenar
genom intagna läkemedel torde endast undantagsvis
kunna ega rum; af gående brottstycken af större
stenar vittna någon gång om möjligheten af en
sådan process. Fasta stenar underkastas i stället
om möjligt kirurgisk behandling (se S t e n k r
o s s-ning och Stensnit t). Om däremot "stenarna"
utgöras af småfragment, sammanhållna af slem e. d.,
torde medicinsk behandling oftare krönas med
framgång. Därjämte kan sådan förekomma fortsatt
aflagring af sten. Bildning af den vanligaste
formen af urinstenar, urinsyre- 1. urat-stenar,
ur starkt mättad, sur urin, söker man bekämpa
genom rikligt drickande af alkaliska hälso vatten,
särskildt sådana från källorna i Vichy, Neuenahr,
Fachingen, Bilin, Contrexé-ville, Wildungen, Salvator
m. fl. Förr har man som särskildt stenlösande medel
uppfattat vissa ämnen, hvilka med urinsyra ge relativt
lättlösliga föreningar, såsom litiumsalter (se d. o.),
vaxt-syrade natrium- och kaliumsalter (en blandning
af sådana salter utgör "uricidinet", som består af
natrium- och litiumcitrat, natriumsulfat och koksalt)
äfvensom piperazin (se d. o.), hvilka dock i kroppen
ej visa någon högre grad af stenlösande förmåga än
vanliga alkalisalter. Kalksalter, särskildt kolsyrad
kalk, verka fördelaktigt genom att minska urinens
halt af fosforsyra och på det sättet i viss mån
underlätta lösningen af urinsyran eller åtminstone
motverka dennas utfällande. Måhända verksammast
i den åsyftade riktningen af alla särskilda
medikament är hexametylentetramin 1. urotropin
samt helmitol (se Hexametylentetramin), som i
kroppen af ge formaldehyd. Denna ger med urinsyra
en jämförelsevis lättlöslig förening och verkar
tillika urindrifvande och antiseptiskt, hvilket
ej sällan är af värde. Utgöras urinstenarna af
fosfater och karbonater, afsätta ur alkalisk urin,
lämpar sig icke den nu skildrade "stenlösande"
behandlingen. Uppgiften är då att söka aflägsna den
katarr i urinvägarna med alkalisk jäsning, som är
orsaken till urinens abnorma, alkaliska reaktion;
detta sker vanligen genom antiseptisk lokalbehandling
medelst sköljning af blåsan och urinröret genom
införd kateter eller genom att ge invärtes salol,
salicylsyradt natron, hexametylentetramin, helmitol
e. d. Lyckas man få urinen sur, motverkas vidare
aflagring af fosfater och karbonater, hvarjämte mindre
konkrement möjligen kunna upplösas; större sådana
måste aflägsnas med operation. S. k. oxalatstenar
beröras ej af någon medicinsk behandling.
G. G. S.
Stenmajs, bot. Se Majs.
Stenmina, krigsv. Se Fältmina.
Stenmur, huru den uppföres. Se Mur.
Stenmurkla, bot. Se Murkla.
Stenmuseum var det i dagligt tal vanliga namnet på
skulptursamlingen i Kungliga museum (se d. o.).
Stenmården, zool. Se Mårdsläktet, sp. 221.
Stennötter, bot., benämning på de stenhårda,
i knappfabrikationen använda fröna af
palmerna Cœlococcus (polynesiska stennötter
l. elfenbensnötter) och Phytelephas
(brasilianska stennötter). Se vidare
Cœlococcus och Phytelephas.
G. L-m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
