Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenhammar - Stenhammar, Mattias - Stenhammar, Johan - Stenhammar, Kristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
land och hans gemål Maria 1908 S., sedan slottet
undergått en genomgående restaurering och inrättats
med hänsyn till nutidens fordringar på bekvämlighet
och trefnad samt försetts med centraluppvärmning,
vattenledning och elektrisk belysning. Se A. R. von
Kræmer, "S." (1886). (Wbg.)
Stenhammar, från Östergötland härstammande släkt, hvars äldste kände
stamfader, Nils, under senare hälften af 1500-talet
lefde på Hamra gård i Västra Stenby socken. Hans son,
Per Nilsson (d. omkr. 1640), i Norra Sten torde ha
antagit namnet S.
1. Mattias S., präst, vitterhetsidkare, f.
6 juli 1766 i Västra Eds socken, Kalmar län,
d. 7 maj 1845 i Risinge, promoverades 1788 till filos.
magister i Uppsala, företog därefter en utländsk resa
och prästvigdes 1791. Han kallades till ord.
hofpredikant 1792, utnämndes 1797 till kyrkoherde i
Risinge af Linköpings stift och 1799 till prost
samt erhöll 1809 teol doktorsvärdigheten. S. egde
grundlig teologisk lärdom och varmt intresse för
vitterheten. Tre gånger eröfrade han pris i Svenska
akad.: för åtskilliga psalmer (1792), hvaraf några
upptogos i 1793 och 1819 års psalmböcker, för en
öfv. af en episod i Vergilius (1806) och för en
öfv. af Boileaus "L’art poétique" (1808). 1809-23
var han medlem af prästeståndet och som sådan en af
oppositionens hufvudmän. S. var sedan 1797 led. af
Mus. akad. - S:s dotter Matilda gjorde sig känd som
författarinna. Se Lönnberg 1.
2. Johan S., den föregåendes broder,
vitterhetsidkare, f. 17 juni 1769 i Västra Eds socken,
Kalmar län, d. 31 jan. 1799, företog en utrikes
resa 1789-90, blef 1791 filos, magister (primus) och
1792 docent i människans historia samt anställdes
1793 som amanuens hos Svenska akad. för att arbeta
på akademiens ordbok. Samtidigt började han i
"Extra posten" offentliggöra flera poem och
lättare uppsatser. Redan 1789 hade han förvärfvat
Svenska akad:s hedersaccessit för Sång öfver grefve
Baltzar Horn, 1793 dess stora pris för Sång öfver
segern vid Svensksund och 1794 likaledes dess
stora pris för Skaldestycke om religionens
nödvändighet för samhällens bestånd. Delvis på
grund af dessa utmärkelser, men i synnerhet genom
hans gynnare Kellgrens önskan att få honom till
sin efterträdare i Svenska akad., där man torde
ha påräknat hans biträde vid ordboksarbetet, invaldes
den 28-årige docenten 1797 i det vittra samfundet.
Hans hälsa var emellertid då redan bruten, så att han
ej ens orkade uppläsa mer än en del af inträdestalet,
och det lektorat i grekiska i Linköping,
hvartill han utnämndes 1798, hann han icke
tillträda. S:s diktning röjer en upplysningstidens
son. Han behandlar sina ämnen ömsom i ståtlig
retorisk diktion, ömsom mera skämtsamt (såsom
i den lyckade satiren Colas);
enstaka dikter beröra det ömt sentimentala (t. ex.
Afskedet till Camilla). Någon originell diktare var
han icke. Hans Poetiska skrifter utgåfvos 1807. -
Hans ene halfbroder, Karl S., f. 1782, d. 1827 som
professor vid Karolinska institutet, var en bland
stiftarna af sällskapet Vitterhetens vänner.
3. Kristian S., den föregåendes halfbroder, präst,
naturforskare, politiker, f. 18 okt. 1783 i Västra Eds
socken, Kalmar län, d. 10 jan. 1866 i Häradshammar,
blef student i Uppsala 1801, magister primus 1809
och docent i fysik där 1810. Han anställdes som
gymnasieadjunkt i Linköping 1811 och utnämndes till
lektor i historia där 1822 och (under tiden prästvigd
1813 och prebendekyrkoherde i Törnevalla samt
honorarie prost 1820) till kyrkoherde i Häradshammar
och Jonsberg 1828. Under fem riksdagar (1834 -50) var
han medlem af prästeståndet och af statsutskottet;
1837 var han statsrevisor. Han gjorde sig afsevärdt
gällande i ståndet och var en af dess mest arbetande
medlemmar. I början hörde han till oppositionen,
som då ifrade för allehanda samhällsförbättringar,
men med sin konservativa läggning öfvergick han
småningom till en konservatism, som icke ville
veta af några nyheter. Under sin riksdagstid var
han en flitig brefskrifvare, och med stöd af hans
korrespondens utgaf hans son, Evald S. (se S. 6), i 3
bd 1902-03 Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet
i bref till hemmet och vänner i hemorten (omfattande
tiden 1834-51; se S. Clasons erkännande kritik i
"Hist. tidskr." 1903). S. utnämndes till teol. doktor
1844 och blef 1847 led. af Vet. akad. Han var
mångsidigt lärd och skriftställare inom teologi,
historia, politik, geografi, fysik, zoologi
och botanik. Sin vetenskapliga forskning egnade
han med förkärlek åt lafvarna och var en af sin
tids kunnigaste lichenologer. Jämte E. Fries och
G. K. Ljungstedt utgaf han 1825 fask. 5 och 6 och 1831
fask. 10 och 14 af exsickatverket "Lichenes Sueciæ
exsiccati" samt bifogade i tryck Schedulæ criticæ
de lichenibus exsiccatis Sueciæ. I lichenologiskt
syfte företog han tre Gottlandsresor 1845, 1855 och
1857. In i sena ålderdomen följde han vetenskapernas
framsteg. Så började han mikroskopera vid 75 års
ålder, sedan mikroskopet fått en allmännare användning
vid kryptogamstudiet. Af högt vetenskapligt värde
är Lichenes Sueciæ exsiccati editio altera (8 dlr,
1856-66). Inom entomologien utgaf han Försök till
gruppering och revision af de svenska Ephydrinæ
(1843) och Skandinaviens copromyzinæ (1853), bägge i
Vet. akad:s handl. Dessutom skref han en förtjänstfull
Lärobok i den äldre och nyare physiska och politiska
geografien (l:a kurs, 1826) och utgaf 1825 sin svåger
P. U. Kernells "Anteckningar under en resa i det
sydliga Europa". Se P. F. Wahlbergs uppsats om S. i
"Lefnadsteck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
