Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stedingar - Stedingk - Stedingk, Kurt Bogislaus Ludvig Kristofer von - Stedingk, Viktor Karl Ernst Berend Henrik von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1139
Stedingk
1140
vid Altenesch i grund besegra dem. Stedingarna
utrotades härvid till stor del, och deras
land, som skiftades mellan ärkebiskopsdömet
Bremen och grefsk. Oldenburg, uppläts åt
inflyttade kolonister. Till betryggande
af det oldenburgska väldet anlades
Delmenhorst (se d. o. och Oldenburg, sp. 597).
S. B. Stedingk, svenska adliga ätter, härstammande
från Pommern, där deras förfäder äro kända sedan
1200-talet. Kristofer Adam von S. (major, d. 1791)
hade i sitt gifte med en dotter till preussiske
generalfältmarskalken K. Chr. von Schwerin (se
denne, sp. 1304) sönerna Kurt von S. (se S. 1), som,
naturaliserad 1797, friherre 1800 och grefve 1809,
blef stamfader för friherrliga ätten von S. n:r
316 och grefliga ätten von S., samt Viktor von S,
(se S. 2), som, naturaliserad 1811 och friherre
s. å. enligt R. F. § 37, blef stamfader för
jriherrliga ätten von S. n:r 342. 1. Kurt Bogislaus
Ludvig Kristofer von S., grefve, fältmarskalk,
diplomat, f. 26 okt. 1746 i Pommern, d. 7 jan. 1837
i Stockholm, anställdes vid Kronprinsens (sedermera
Konungens eget värfvade) regemente, befordrades 1772
till kapten och utnämndes inom kort till kammarherre
hos drottningen, som förut omfattat honom med stor
ynnest. Samtidigt hade han emellertid - från 1766
- tjänstgjort vid franska armén, blef 1770 kapten
och 1773 kapten-major vid regementet Royal sué-dois
samt utnämndes 1778 till öfverste ä la suite. Som
sådan medföljde han den till Amerika afsända franska
undsättningshären och deltog under d’Estaings befäl
med utmärkelse i flera blodiga strider, särskildt
stormningen af Sa-vannah, 1779, vid hvilket tillfälle
han blef sårad. Hemkommen förordnades han 1783 till
chef för Karelska dragonregementet. Under Gustaf
III:s ryska krig fick S. efter Hastfer befälet öfver
Sa-volaksbrigaden. 13 juni 1789 tillbakadref han
med sina trupper ryssarna vid Porrassalmi., och 21
juli s. å. vann han öfver dem den vackra segern
vid Parkumäki. Han blef s. å. generalmajor och
1792 generallöjtnant. Utnämningen till ambassadör
i Petersburg 1790 blef för S. begynnelsen till en
lång och hedrande diplomatisk bana. Den viktiga
post, som anförtroddes honom, kräfde mera än någon
annan af innehafvaren såväl diplomatisk skicklighet
och försiktighet som personlig grannia-genhet
och takt. Att S. i hög grad lyckades uppfylla de
fordringar, som betingades af hans ansvarsfulla
ställning, framgår såväl af den ovanliga bevågenhet,
som kom honom till del från Katarina II:s och
senare äfven från Alexander I:s sida, som ock af de
ynnestbevis, hvarmed han af den svenska regeringen
hedrades. Sålunda blef han 1794 serafimerriddare
och upphöjdes 1796, ehuru han då ännu ej var
naturaliserad svensk adelsman, till En af rikets
herrar. Naturaliserad 1797, blef
han 1800 friherre och 1809 grefve. Vid utbrottet af
1808 års svensk-ryska krig, som S. fåfängt bemödat sig
om att förebygga och för hvilket han varnat svenska
regeringen, återkallades han från sin post och fick
året därpå det tunga uppdraget att å sin regerings
vägnar underteckna freden i Fredrikshamn. Han återtog
därefter ambassadörs-platsen, och helt visst bidrog
hans personliga inflytande i.Petersburg verksamt
till, att det goda förhållandet mellan Sverige och
Ryssland ganska snart återställdes. 1811 lämnade han
sin befattning i andra händer. Få torde de svenske
diplomater ha varit, som vid något främmande hof
lyckats förvärf va ett anseende jämförligt med
det, som S. under åratal egde inom Petersburgs
högre sällskapskretsar såväl som hos den kejserliga
familjen. - Inom armén hade S. 1807 befordrats till
general af infanteriet samt 1811 till fältmarskalk;
under tyska kriget 1813-14 förde han närmast under
kronprinsen befälet öfver de svenska trupperna
och ledde som chef deras operationer, sedan
Karl Johan öfvertagit kommandot öfver hela den
s. k. norra armén. Efter de afgörande striderna
i Tyskland deltog han i de allierades marsch mot
Frankrike och representerade svenska regeringen
vid fredsslutet i Paris maj 1814. Under några år
tjänstgjorde S. sedermera som kansler vid Karlbergs
krigsakademi. 1826 skickades han i utomordentlig
ambassad till Ryssland för att framföra svenska
hofvets deltagande i anledning af Alexander I:s
död och bevista Nikolaus I:s kröning. - 1844-46
utgafs af S:s måg, dåv. ministern i London grefve
M. Björnstjerna, en publikation, Mémoires posthumes
de Feldmaréchal comte de Stedingk (3 dlr). Det är
eg. ett urval ur S:s depescher. Publikationens värde
minskas af den mängd godtyckliga uteslutningar,
gjorda i tendentiöst syfte, som utgifvaren
tillåtit sig. Jfr S. Clason, "Stedingks memoarer,
en tendentiös aktpublikation" (i "Gustaf IV Adolf
och den europeiska krisen under Napoleon", 1913). En
fullständig samling af S:s depescher förberedes till
utgifning af kejs. ryska historiska samfundet.
2. Viktor Karl Ernst Berend Henri k von S., friherre,
den föregåendes broder, sjömilitär, f. 11 nov. 1751
på godset Letzau i Pommern, d. 30 aug. 1823 i
Stockholm, antogs 1762 som förare vid Hamiltonska
regementet i Stralsund, hvilket dock ej hindrade
honom att 1762-63 idka studier vid Upp- l sala
universitet. 1764 | gjorde han på ett handelsfartyg
sin första sjöresa. Sedan han genomgått kadettskolan
i Karlskrona, gjorde han 1767-68 sjöresor på kronans
lastdragare till flera östersjöhamnar. Under dessa
förrättade han medelstyrmans tjänst. 1768 undergick
han sjöofficersexamen. 1768-70 idkade han som
permitterad kofferdisjöfart på svenska skepp och
utrikes samt utnämndes 1769 till underlöjtnant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
