Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsminister - Statsministerämbetet - Statsmonopol - Statsobligation - Stats- och rättsvetenskapliga afdelningen - Statsorgan - Statspapper - Statsreglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1091
Statsministerämbetet-Statsreglering
1092
mån, hvad som i åtskilliga andra länder kallas
premiärminister 1. konseljpresident (se d. o.). I
Sverige fördes statsminister-titeln före 1876 af
två statsrådsmedlemmar - justitiestatsministern
och utrikesstatsministern - och i Norge
före 1905 likaledes af två - den norska
statsrådsafdelningens i Kristiania främste
ledamot (sedan 1873) och föredraganden i norska
statsrådsafdelningen i Stockholm. Statsministern
tituleras excellens (se d. o.). Jfr M i n
i-ster, Statsministerämbetet och Statsråd.
S. B.
Statsministerämbetet (det nuv.) upprättades i Sverige
1876. De svenska grundlagarna säga (efter 1909, se
Ministeriella mål, sp. 601) blott om statsministern,
att han (R. F. § 5) är statsrådets främste ledamot,
att han (R.F.§34) jämte ministern för utrikesärenden
innehar rikets högsta värdighet (excellenstiteln)
och att han (R. 0. §§ 34 och 36) öppnar och af slutar
riksdag i konungens ställe, då denne är hindrad
(dock kan äfven annan statsråds-ledamot af konungen
erhålla detta uppdrag). Den svenske statsministern
kan icke, såsom vanligt är i länder med fullständig
parlamentarism, presidera i statsrådet (det kan
endast konungen eller regen-ten) och utse sina
ämbetsbröder i statsrådet (om han ock faktiskt
utöfvar inflytande på deras val), men han är den
ledande och enande kraften i ministären, presiderar
i fullständig statsrådsberedning (se Statsråd), är
den, som i främsta hand inför riksdagen redogör för
regeringens politik i viktiga frågor, och till honom
skola statsrevisorerna vända sig för att utverka
konungens bemyndigande att erhålla upplysningar
från ämbetsverken (se deras instruktion § 15 och
Riksdagens revisorer, sp. 343-344). Statsministern
kan vara departementschef, men är vanligen
konsultativt statsråd för att få tid att
öfvervaka regeringens samtliga grenar. Jfr
Minister, sp. 598, och Statsminister.
S. B.
Statsmonopol. Se Konsumtionsskatt, sp. 891, och
Monopol.
Statsobligation, af staten utställd obligation. Se
Obligationslån, Statsskuld och Stats-skuldbok.
Stats- och rättsvetenskapliga afdelningen v i d
Stockholms högskola har med stöd af donationer
och med bidrag af Stockholms stad bragts till
stånd 1907 som en motsvarighet till de juridiska
fakulteterna vid rikets universitet. Afdelningen
räknar f. n. (1917) 7 professorer och
åtskilliga ord. lärare samt öfver 300 studenter.
C. G.Bj.
Statsorgan. Se Stat, sp. 1032.
Statspapper. Se Statsskuld och Värdepapper.
Statsreglering, enligt svensk statsrättslig
terminologi (R. F. § 109) fastställandet af den
plan, som skall utgöra grunden för hushållningen
med statens tillgångar under en viss tid eller
m. a. o. en normerande beräkning af statens utgifter
och inkomster därunder. Resultatet däraf kallas
r i k s-stat (R. F. § 62) eller blott stat (R,
F. § 64). Statsregleringsrätt anses stundom ingå i
beskattningsrätt (se d. o.), men är i verkligheten
en fristående rättighet af sådan vikt att, om en
folkrepresentation saknar densamma, den andel i
utöfningen af statens finanshöghet (se
Höghetsrättigheter), som i hvarje modern stat med
fri författning bör tillkomma representationen,
ej blir fullt effektiv. Om statsregleringsrätten
i Sverige före 1809 se R i k s s t a t. I kraft
af 1809 års R. F. tillhör den numera uteslutande
riksdagen. Motsvarande term i andra länder är vanligen
budgetsrätt, och hvad som hos oss kallas riksstat
benämnes då budget (se d. o.). Där, hvarest den
s. k. finanslagsteorien är rådande, till-skrifves
budgeten lagkaraktär. I konstitutionella monarkier
måste då monarken antingen i dess helhet antaga eller
förkasta den af representationen beslutna budgeten
(hvilket senare ej gärna är möjligt), och han borde
sålunda vara skyldig att utan pröfning bringa alla
budgetsdetaljerna till verkställighet. En budgetslag
är dock blott formell, ej materiell lag (se Lag 2,
sp. 807), ty den har blott temporär giltighet - för
statsregleringspe-rioden - och fastslår ej normer,
som under alla förhållanden måste tillämpas. Däri
skiljer den sig från egentliga beskattningslagar. All
statsreglering tillhör materiellt förvaltningens, ej
lagstiftningens område; hvad därigenom åstadkommes,
är blott en hushållningsplan, hvars genomförande
ytterst måste bero på regeringen, ehuru denna
därvid är vid konstitutionellt ansvar skyldig att
respektera de gifiia statsregleringsbestämmelserna
och representationen genom dessas fastställande får
en vidsträckt medbestämmande och kontrollerande rätt
i afseende på den under regeringsmakten hörande
statsförvaltningen. Äfven när statsregleringen
försiggått i enlighet med finanslagsteorien,
kan regeringen till följd af sin ansvarighet
för riksangelägenheternas behöriga skötsel bli
nödsakad till utbetalningar, som ej förutsetts
i statsregleringen, och för upprätthållande
af fiktionen om dennas lagkaraktär måste då
afvikelserna efteråt legitimeras genom tilläggslagar
(i Danmark kallade "tillsegs-bevillingslove"
eller "efterbevillingslove"). I länder, hvilkas
Statsregleringsrätt behärskas af finans-lagsteorien,
sammanfattas budgeten, både till utgifter och
inkomster, vanligen i en enda lag (i Danmark kallad
finansloven), men i England fördelas den på två akter
(före det definitiva antagandet: "biller"), af hvilka
den ena, den s. k. appropria-tionsakten, upptar de
beviljade anslagen (grants) samt bemyndigar regeringen
att från statens kassaräkning i Englands bank ("the
Consolidated lund") lyfta de till deras bestridande
nödiga summorna, och den andra (finansakten) anger
utvägarna att genom skatter fylla det häraf föranledda
in-komstbehofvet. (Jfr Appropriationsbill och
Parlament, sp. 117.) Den förra akten lämnar regeringen
ganska stor frihet med afseende på medlens användning,
hvarför, i trots af dess formella lagkaraktär, dess
egenskap af blott en hushållningsplan rätt tydligt
framträder. De båda akterna ge t. o. m. blott en
begränsad hushållningsplan, enär väsentliga delar
af både statsinkomsterna och statsutgifterna ej
upptagas i dem, utan grunda sig på fasta skatte-
och utgiftslagar, som ega bestånd oberoende af
parlamentets årliga budgetslagstiftning. På de håll,
där den engelska budgetsrätten utan tillräckligt
beaktande af dess egendomlighet efterbildats,
ha finanslagsteoriens konsekvenser mera gjort sig
gällande. - l Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
