Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Språkvetenskap - Språkvetenskapliga sällskapet - Språkö - Språng - Språngben - Språngdykarsläktet - Språnggrodan - Språnghöjd - Språnglinjer - Språngmarsch - Språngsegel - Språngvariation - Sprängbomb - Sprängd - Spränggelatin - Spränggranat - Sprängjan - Sprängkandidat - Sprängkol - Sprängladdning - Spränglina - Sprängljud - Sprängmedel - Sprängning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina förnämsta hjälpvetenskaper språkfilosofien, som
besvarar frågorna om språkets väsen och ursprung samt
de inre (psykologiska, sociologiska och etnologiska)
förutsättningarna för dess lif, och fonetiken,
som behandlar de yttre (anatomiska, fysiologiska
och akustiska) villkoren för språket. Lingvistiken
kan vara dels jämförande (komparativ), behandlande
flera besläktade språks förhållande till hvarandra
och till sitt gemensamma urspråk, dels speciell,
redogörande för ett enda språks bygggnad, för hvilket
senare fall vanligen används termen grammatik (med
tillägget historisk, i händelse äfven språkets
historiska utveckling behandlas). Enär språket,
liksom hvarje annan konstprodukt, kan betraktas från
tre hufvudsynpunkter: materialets, konstruktionens
och funktionens, erhåller en fullständig grammatik
tre hufvuddelar: fonologi l. ljudlära, morfologi
l. formlära (om hvars indelning se Morfem) och
semologi 1. betydelselära. Af dessa kan ljudläran,
som väsentligen stöder sig på fonetiken, knappast
sägas ha börjat vetenskapligt bearbetas förr än
efter 1850, men har sedan dess varit föremål för
synnerligen liflig och framgångsrik verksamhet. För
betydelseläran, som i mycket är beroende af
språkfilosofien och psykologien och som först
nyligen mera energiskt tagits under bearbetning,
kan knappast ännu synnerligen mycket sägas vara
i vetenskapligt afseende uträttadt. Däremot eger
grammatikens centrala del, formläran, anor nästan
lika gamla som den kristna tidräkningen, om det
också måste medges, att för vissa delar af densamma
icke mycket af beståndande värde blifvit förrän på
1800-talet åstadkommet, hvilket sammanhänger med, att
öfver hufvud den språkvetenskapliga metoden först i
senare hälften af nämnda århundrade vunnit verklig
stadga. Jfr Ad. Noreen, "Vårt språk", I, 43 ff.
Ad. N-n.
Språkvetenskapliga sällskapet i Uppsala stiftades
27 sept. 1882 på initiativ af dåv. docenterna
A. Erdmann och Ad. Noreen samt med uppgift att
"hålla medlemmarna au courant med den nutida
språkforskningens resultat". Sällskapet, som
består af akademiska lärare, bibliotekstjänstemän,
filos. doktorer och några särskildt invalda filos.
magistrar och kandidater, har 7 årliga sammanträden,
hvarvid hållas föredrag, af hvilka en del hvart
tredje år publiceras i universitetets årsskrift
under titeln "Språkvetenskapliga sällskapets i
Uppsala förhandlingar". Medlemmarnas antal var
1885 trettioåtta och 1916 åttiofem. Ordf. ha
varit professorerna P. A. Geijer, Ad. Noreen,
K. F. Johansson, P. Persson, 0. v. Friesen och
E. Staaff.
Språkö, ett mindre område, hvars befolkning talar
ett annat språk än folket rundtomkring.
Språng. 1. Fysiol. Se Gång, sp. 812. - 2. Skpsb.,
bukten långskeppsvägen af ett fartygs däck. Vanligen
är däcket lägst vid fartygets midt och högre
mot stäfvarna, synnerligast mot förstäfven. Ett
fartyg med språng motstår lättare ryggbrytning
och får ett smidigare utseende, hvarjämte vatten
lättare rinner af från däcket. - Språnglinjer kallas
stundom de kroklinjer, hvilka ange fartygets språng,
nämligen relings-, skarndäcks- och däckslinjerna (se
Konstruktionsritning). - 3. Text. Se Skäl.
- 4. Se Lyrik, sp. 81. 2. R. N. J. G. B. (C. K. S.)
Språngben, Astragalus, anat., den trissformiga
knota, som hos människan, delvis omfattad af
fotknölarna, bildar leden mellan lägg och fot samt
den förras stödjeyta mot den senare vid stående,
gång och språng. Själf hvilar språngbenet på
hälbenet och ledar framåt mot båtbenet, uppburet
på hjässan af fothvalfvet. Se fig. till art. Fot.
G. v. D.*
Språngdykarsläktet, zool. Se Pingvinerna, sp. 904.
Språnggrodan, zool. Se Rana.
Språnghöjd, geol. Se Förkastning, sp. 433.
Språnglinjer, skpsb. Se Språng 2.
Språngmarsch, krigsv., en trupps förflyttning
medelst språng. Enligt svenska bestämmelser utföres
språngmarsch med 165 steg i minuten, stegen af minst
90 cm. längd, hvarigenom omkr. 150 m. tillryggaläggas
i minuten. Skall längre vägstycke tillryggaläggas
medelst språngmarsch, måste sådan omväxla med
vanlig marsch. I spridd ordning utföres språng,
vanligen i ansatser, med största möjliga hastighet.
C. O. N.
Språngsegel, lifräddningsredskap. Se Brandväsende,
sp. 1498, fig. 42.
Språngvariation, biol. Se Halmatogenes och Mutation.
Sprängbomb, krigsv. Se Bomb 1.
Sprängd, veter. Se Kvickdrag.
Spränggelatin [-jelatin], krigsv., ett af
A. Nobel uppfunnet sprängmedel bestående af
6-8 proc. nitrocellulosa, upplöst i 92-94
proc. nitroglycerin; det är en ljusgul,
genomskinlig, geléartad massa, som är ganska
okänslig för slag eller stötar och utvecklar större
kraft än dynamiten. För att öka spränggelatinens
okänslighet för slag o. d. tillsattes sedermera till
96 proc. spränggelatin 4 proc. kamfer, hvarvid den
s. k. krigsspränggelatinen uppkom. Som sprängmedel
i projektiler har denna dock numera undanträngts af
andra ämnen. Jfr Sprängämne, sp. 829. G. af Wdt,
Spränggranat, artill., en tjockväggig brisansgranat,
inrymmande en relativt liten sprängladdning
och afsedd hufvudsakligen för åstadkommande af
splitterverkan (se d. o och Projektil, fig. 5).
G. af Wdt.
Sprängjan, spelt. Se Jan och Brädspel.
Sprängkandidat, polit. Se Lergök 2.
Sprängkol tillverkas af fint kolpulver, som
hopröres med dragantlösning och spritlösning af
bensoeharts, och formas till stift, hvarefter
det får torka. Sprängkol användas vid glasarbeten
för att spränga af kärl, rör och andra föremål af
glas. Medelst en skarp fil eller en diamant göres
en ritsa på det ställe i glaset, där sprickan
skall gå fram, hvarefter ett stycke sprängkol
antänds och hålles mot ritsan. Till följd af den
starka volymsutvidgningen vid det upphettade stället
uppkommer en spricka, som genom lämpliga anordningar
kan tvingas att taga en bestämd riktning. T. E. A.
Sprängladdning, artill., den kvantitet sprängämne,
som inrymmes i en artilleriprojektil. Jfr Projektil.
G. af Wdt,
Spränglina. Se Luftballong, sp. 1281.
Sprängljud, språkv., ett mera sällan användt namn på
tenuis. Se Explosiva ljud.
Sprängmedel. Se Sprängämne.
Sprängning. 1. Se Bergsprängning. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
