Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Språk - Språkband - Språkbom - Språkbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
815
Språkband-Språkbruk
816
vemod eller glädje o. d. Huru denna magra grundfond
af allmänfattliga utrop, lystringsljud, härm-ningsljud
o. d. småningom ökades genom allt rikare artikulering
hos talorganen, till sin betydelse differentierades
för att hålla jämna steg med själslifvets allt större
förmåga af nyansering, utvidgade sin betydelsesfär,
så att de från att vara uttryck för subjektiva
intryck blefvo fullkomligt konventionella tecken
för yttre objekt, slutligen äfven för rent andliga
föreställningar, därom har vetenskapen ännu så godt
som intet att upplysa. - Talspråket (talet) är ett
språk i första hand, d. v. s. ett direkt tecken
för föreställningen. Annorlunda med skriftspråket
(skriften), som är ett språk först i andra hand,
enär det direkt endast åsyftar att vara ett tecken
för talspråket, således töcken för ett tecken;
ehuruväl hos en öfvad läsare föreställningen
vanligtvis väckes till lif omedelbart genom det
skrifna tecknet (hvaremot en mindre öfvad läsare
nödgas antingen läsa högt eller åtminstone föreställa
sig det talade uttrycket). Ett språk i tredje hand
åter - alltså tecken för skriften .- äro det af
och till döfstumma använda finger-språket samt
den för blinda afsedda blindskriften. Se vidare
Ad. Noreen, "Vårt språk", I, l ff. och "Spridda
studier. Första samlingen" (2 uppl., S. 128 ff.).
Ad. N-n.
Man har sökt sammanföra alla olika språk
till högre enheter efter skilda synpunkter och
indelningsgrunder. Efter språkmaterialets struktur
och graden af sammansmältning mellan begreppselement
och relationselement har man uppställt två
hufvudgrupper. Till den ena höra m o n o s y 11 a-b
i s k a och pol y syntetiska språk, till den andra
agglutinerande och f l e k t e-rande språk (se dessa
ord). På grund af inbördes släktskap, ådagalagd genom
ordrötter och språklagar, har man sammanfört språken
i grenar och stammar (jfr ofvan); i många fall,
där dylik släktskap ej varit bevislig, har man måst
nöja sig med en blott geografisk sammanställning;
jfr artiklarna Afrikanska språken, Amerikanska
språk och Indianer, sp. 496, Bantuspråken, Baskiska
språket och litteraturen, D ra vi d a, sp. 830, H
a m i t i-ska språk, Hottentotter, sp. 1159, I n d
o-europeiska språk, Kinesiska språket och skriften,
Kolh, sp. 532, Malajiskpolynesiska språkstammen,
Mon-an-namitiska språk, Negerspråk, Orientaliska
språk, Semitiska språk och Ural-altaiska språk samt
artiklarna om de enskilda nationalspråken och smärre
grupper af dessa (t. ex. Finsk-ugriska språk och
Mandschu-sp raket) eller folk och folkstammar. -
De språk, till hvilka en högre grad af odling
är knuten, kallas kulturspråk. Ojämförligt mest
spridt af dessa är kinesiskan, som talas af mer
än 400 mill. människor; därnäst komma engelskan (i
Storbritannien, Förenta staterna, Canada, Syd-Afrika,
Australien, de brittiska kolonierna) af omkr. 150
mill., ryskan af omkr. 100 mill., tyskan af omkr. 80
mill. (Tyskland, Österrike-Ungern, Schweiz, Luxemburg,
Ryssland, Nord-Amerikas förenta stater), spanskan af
bortåt 60 mill. (i Spanien, Central- och Syd-Amerika
samt Cuba m. fl. öar och de spanska kolonierna),
franskan af omkr.
50 mill. (Frankrike, Belgien, Schweiz, Canada,
de franska kolonierna), japanskan af omkr. 45
mill. och italienskan af bortåt 40 mill. (Italien,
Schweiz, Corsica, Tyrolen, Istrien, Dalmatien). -
Med klassiska språk i motsats mot moderna menas
grekiska och latin; döda språk har man, särskildt
i pedagogiska diskussioner, brukat företrädesvis
kalla (förn)grekiska och latin (samt hebreiska).
R-n 15.
Spräkband, en i den medeltida konsten, framför allt
på målningar, vanligen förekommande bandliknande
framställning, på hvilken apostlars,
Från en Mariabild med språkband i ett altarskåp i
Forsa kyrka, Hälsingland.
helgons eller andras sentenser eller
ord äro an-bragta. Ofta anger texten
i versifierad form eller på prosa, hvad
bilden föreställer. Språkbanden placeras ofta
framför munnen på den bild, som tankes tala.
O. J-e.
Språkbom, skogsv., för timrets ledning i
flottled afsedd bom, sammansatt af flathuggna
stockar, stelt hopfogade med ofvanpå dem
fästa tvärslåar, "sprakar". Språkbom används,
där bommen skall ligga i bestämdt läge och
där flottningsfolket skall gå på bommen.
H. J. Dft.
Språkbruk, den form af ett tal- eller skriftspråk,
som är den vanliga hos en person eller, vid
eftertanke, den, som i tvifvelaktiga fall väljes
(såsom idiomatisk, se d. o., eller språkriktig, jfr
Språkriktighet) af denne. Med språkbruket inom ett
land menas den allmänna formen, så bestämd, af det
där gängse tungomålet hos personer utan särskild
språklig skolning och utan utprägladt personligt
uttryckssätt. Gifvetvis är språkbruket i många fall
icke fast eller detaljbestämdt, utan företer åtskillig
vacklan och många inbördes olikheter; språkbruket inom
t. ex. en landsdel eller en samhällsklass skiljer sig
från en annans i flera afseenden, och de individuella
skiftningarna äro ganska stora. Då språkläror och
ordböcker uppgöras, i hvilka språkbruket fixeras,
blir resultatet därför på enskilda punkter, att
antingen parallellformer uppställas eller att ett
språkbruk med endast begränsad utbredning anges som
det allmänna. Språkbruket är f. ö. långt ifrån ensamt
afgörande för den grammatiska (och lexikaliska)
framställningen ; denna vill nämligen i regel vara
norme-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
