Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 731-732 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spinning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

två trådar samtidigt med användning af två spindlar
och två bobiner, hvarvid alltså den spinnandes båda
händer skötte hvar och en sin tråd. Metoden,
som försöktes äfven i vårt land, fick dock ej
någon nämnvärd användning, ehuru produktionen nära
fördubblades af en van spinnerska.

Fig. 2. Långrock från Västmanland. (Nordiska museet, Stockholm.)

Fig. 3. Spinnrock från Dalsland. (Nord. mus.)

Fig. 4. Spinnrock från Neder-Kalix. (Nord. mus.)

Först under senare hälften af 1700-talet infördes
de mekaniska spinnstolarna, spinnmaskinerna,
d. v. s. mekaniska anordningar, vanligen drifna af
vatten, ånga eller elektrisk energi, för samtidig
spinning af ett större antal trådar (50–500 à
800 eller ännu flera) utan någon synnerlig hjälp
af arbetare. Bland de förnämste uppfinnarna inom
detta område märkas engelsmännen James Hargreaves
(1719–1803) och Richard Arkwright (1732–92; se dessa
ord). Den förres spinnmaskin, af uppfinnaren benämnd
spinning Jenny (se Jenny-stol), sedermera ändrad af
Coniah Wood, tillhörde de periodiskt arbetande
spinnmaskinerna, hvaremot den senares maskin var
anordnad för kontinuerlig spinning. Hargreaves’
spinnmaskin hade en klämapparat, som tidtals fasthöll
kardbanden, medan de på en rörlig vagn sittande
spindlarna aflägsnade sig, hvarefter de sålunda
sträckta och snodda garndelarna upplindades vid
vagnens tillbakagående rörelse. Arkwright uttog 1769
det första patentet på en bomullsspinnmaskin. Denna
utgjorde en kombination mellan de redan år 1738
af Levis Paul införda sträckvalsarna för
kardbandens sträckning och den vid spinnrocken använda
vingspindeln med bobin. Denna s. k. waterspinnmaskinen
(den drefs med vattenkraft) är grundtypen för våra
dagars trostelmaskin. 1775 förenade Samuel Crompton
(se denne) watermaskinens sträckvalsar med Woods
spindelvagn, hvarigenom uppkom den s. k. mulstolen för
periodisk spinning. Amerikanen Brewster och senare
engelsmannen James Smith fulländade denna maskin,
så att den blef fullkomligt själfverkande och under
namn af selfactor (själfspinnare; fig. 5)
utgör den mest fulländade typen af
nutida spinnmaskiner, på samma gång den är en af de
mest komplicerade arbetsmaskiner, som finnas. Bland
de kontinuerligt arbetande spinnmaskinerna äro
äfven att märka den i Amerika på 1840-talet införda
ringspinnmaskinen samt klockspinnmaskinen. Vid
ringspindeln l. Niagaraspindeln, uppfunnen af
amerikanen Jenks och förbättrad af Rabbeth,
erhålles den för pålindningen på bobinen nödvändiga
trådspänningen eller motståndet genom friktionen hos

Fig. 5. Själfspinnare (selfactor).

en på en ring kringlöpande, lätt hylsa, genom hvilken
tråden är trädd, vid klockspindeln uppkommer samma
motstånd genom trådens friktion mot undre kanten af
en klocklik, fast hylsa. Den förra maskinen har fått
stor användning såväl inom bomulls- som ullspinningen,
den senare åter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>