Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsbergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(i medeltal af två år, Kap Thordsen
1882–83 och Treurenbergbay 1899–1900) var 945, hvaraf
228 i maj, men endast 133 i juni. Nederbörden,
mest snö, som ofta faller äfven under sommaren,
var i medeltal för nämnda stationer 183
mm. årligen. Förkylning förekommer knappast på
S. trots den kalla och ofta ostadiga väderleken,
hvilket beror på frånvaron af sjukdomsalstrande
baciller. Icke ens ett ofrivilligt bad i det iskalla
vattnet förorsakar snufva eller bröstvärk. Man har
t. o. m. föreslagit att där anlägga sanatorier,
hvilka skulle mottaga patienter åtminstone under
polarsommaren. Litt.: J. Hann, "Handbuch der
klimatologie" (3:e uppl. 1911). (N. E-m.)
Växtvärlden är naturligtvis rent arktisk. Af S:s
omkr. 120–130 arter blomväxter och kärlkryptogamer
finnes vid pass ett hundratal på de skandinaviska
högfjällen eller i halföns nordligaste del, och af
de återstående finnes flertalet på Novaja Semlja,
hvarför floran följaktligen nästan alltigenom är
europeisk. Dess allmännaste arter äro polarvidet
(fig. 11), nagelörter, röd-, gul- och hvitblommiga
stenbräckor, gulblommiga fingerörter och smörblommor,
fjällsippan, fjällvallmon, maskrosor (hvit- och
gulblommiga), fjällglim, polararv, polarljung,
ängsull, många slags gräs; äfven kråkris och
ängskrasse må nämnas, den förra sätter stundom
mogna bär, medan det ganska sällsynta hjortronet
icke är iakttaget med frukt. Tufformen är för
många af växterna särskildt utmärkande. Största
buskväxten är dvärgbjörken, som dock förekommer
endast på ett fåtal ställen. Under fågelfjällen
kunna växterna, särskildt gräsen jämte fjällsyra och
skörbjuggsört, vara mycket frodiga, men i allmänhet
äro mattor bildade af högre växter mindre vanliga,
om de också, såsom af fjällsippa eller polarljung,
icke h. o. h. saknas. Däremot kunna mossor bilda
verkliga sammanhängande täcken, som i de inre dalarna
ha ganska stor utsträckning, och i kärren bilda
ängsull och åtskilliga gräs verkliga samhällen. Den
rikaste växtligheten finnes i fjordarnas inre, där
himmelen ofta är molnfri, så att solljuset dag och
natt kan verka. Den hastighet, hvarmed växtligheten
där, i synnerhet på de mot s. vända sluttningarna,
utvecklas, är nästan otrolig. Af mossor och lafvar
finnas af hvardera klassen mellan 200 och 300
arter. Hafvets algflora är rikt företrädd och,
såsom Kjellman påvisat, äfven under istäcket under
den mörka vinternatten stadd i liflig utveckling;
i denna flora ingå bl. a. stora laminarior af ända
till 3 m. längd. Sötvattenssamlingarna innehålla
diatomacéer, desmidiacéer och andra smärre alger, och
slutligen bör erinras om den mikroskopiska algflora,
som ger upphof till grön och röd snö (se Rödsnö,
Snöalger) och som vanligen först under senare
hälften af sommaren blir mera allmän, särskildt i
närheten af fågelfjällen.
Djurvärlden. Af landtdäggdjur märkas renen,
fjällräfven och isbjörnen. Renen förekom fordom
i stor mängd, men är numera genom skoningslösa
förföljelser på väg att bli utrotad, såvida ej
de föreslagna skyddsåtgärderna (se nedan) snart
vidtagas. Renstammens bevarande är äfven fördenskull
särskildt önskvärdt, att spetsbergsrenen tillhör en
egen art eller ras, som icke förekommer
annorstädes. Den ökade efterfrågan af räfskinn
medförde tyvärr fångst med förgiftade beten
(stryknin), för hvilka äfven andra djur falla
offer. Isbjörnen, som väl knappast kan räknas som
egentligt landtdjur, är genom förföljelser mycket
undanträngd och träffas numera blott undantagsvis
vid västra kusten. Hafvets däggdjur, som fordom
voro synnerligen talrika, ha likaledes blifvit i
hög grad decimerade eller t. o. m. nästan utrotade,
såsom fallet är med grönlandshvalen och nordkaparen
(se Hvaldjuren), som i forna tider förekommo
synnerligen talrikt i vattnen kring S. och då gåfvo
upphof till en kolossalt omfattande och
vinstgifvande fångst (se nedan Historia). Under 1900-talet
ha äfven fenhvalar (se d. o.) utgjort föremål för
hvalfångst vid S. (fig. 9). Sedan fångst af dessa
djur vid Norges kuster blef förbjuden, vände sig
nämligen en del af de norska bolagen 1905 till S.,
där stationer anlades, den sista i Greenharbour. Åtta
olika bolag med sammanlagdt 16 fartyg bedrefvo
s. å. fångsten och dödade 599 djur. Då emellertid
bytet minskades år från år, vände sig en del af
bolagen till den mera vinstgifvande fångsten i Södra
ishafvet, så att endast 6 fartyg voro i verksamhet
1909–12, hvarefter företaget inställdes. Fångstvinsten
sistnämnda år utgjorde 55 djur. De hvalar, som under
denna period fångades utanför Väst-Spetsbergen,
voro knölhvalen (Megaptera longimana), sillhvalen
(Balænoptera physalus), blåhvalen (B. musculus) och
sejhvalen (B. borealis). Narhvalen förekommer endast
tillfälligtvis. Hvithvalen (Delphinapterus leucas),
som ännu under 1800-talet fångades till stort antal
inne i fjordarna, är numera mycket decimerad, hvilket
i ännu högre grad gäller om hvalrossen, som nu endast
tillfälligtvis fångas och alldeles undanträngts
från västkusten. Öfriga vid S. förekommande
sälhundar, storsälen, vikaren, grönlandssälen samt,
sällsynt, blåssälen, utgöra ännu föremål för en,
dock alltmera af tagande fångst. Fågelvärlden är
utomordentligt rik, hvad hafsfåglar beträffar, af
hvilka en del i stora skaror bebor fågelfjällen. Af
dessa må anföras spetsbergsgrisslan, tobisgrisslan
l. tejsten, alkekungen, lunnefågeln, tretåiga
måsen, ismåsen, stormåsen l. borgmästarmåsen,
stormfågeln l. hafhästen (fig. 10). Vidare finnas tre
olika labbar, den rödnäbbade tärnan, smålommen. Af
andfåglar förekomma tre gåsarter, spetsbergsgåsen,
prutgåsen och, sällsynt, den hvitkindade gåsen; ejdern
häckar i stor mängd på smärre öar och skattas på
såväl dun som ägg, praktejdern och alfågeln förekomma
sparsamt. Af vadare är skärsnäppan vanlig, hvaremot
den brednäbbade simsnäppan, större strandrullingen och
roskarlen äro mera sparsamma. Af landtfåglar märkas
spetsbergsripan och fjällugglan, som äro stannfåglar,
samt snösparfven, som om vintrarna flyttar mot
söder. Af fiskar må nämnas lax, som, ehuru sparsamt,
uppgår i några af älfvarna; torsk var under en period
af 1800-talets senare hälft föremål för fångst på
bankar utanför västkusten. Håkäringen (Somniosus
microcephalus) fångas för tillgodogörande af lefvern,
som används till tran. Det lägre djurlifvet i hafvet,
af hvilket hval- och säldjur samt hafsfåglarna för
sin tillvaro äro beroende, är utomordentligt rikt
och omväxlande. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
