Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsbergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aflagringar hittills icke blifvit
uppdagade, men då sådana af silurisk ålder funnits
i ytterst snarliknande bergarter på Björnön, är
det sannolikt, att heklahockformationen motsvarar
åtminstone en del af silursystemet och dessutom
möjligen omfattar äfven aflagringar tillhörande
det kambriska. De starka veckningar, för hvilka
heklahookformationen varit utsatt, ha försiggått före
det öfvergångsskede mellan silur- och devonperioden,
som i England kallas det downtoniska (downtonian),
och formationen utgör utan tvifvel en fortsättning af
den skandinavisk-kaledoniska bergskedjan. På S. upptar
den det yttre stråket af västkusten från Sydkap till
s. om Kingsbay och uppbygger likaledes större delen
af Prince Charles foreland, allestädes utmärkt genom
berg med branta spetsiga toppar. Ett annat område
mellan Treurenbergbay och Lommebay fortsätter på
Nordostlandets västra sida upp till Brandewijnebay;
ett tredje uppges från midten af Nordostlandets
nordkust.
På heklahookformationens veckade lager afsattes den
på norra S. vid Rödebay och Liefdebay iakttagna
nära 3,000 m. mäktiga rödebayserien, uppbyggd af
mäktiga, oftast röda, konglomerat, ljusa och gröna
glimmerrika sandstenar, hvilka i seriens öfre del
innehålla väl bevarade fisklämningar af downtonisk
ålder. Därpå följa devonsystemets omkr. 10,000
m. mäktiga aflagringar af olikfärgade (röda, bruna,
gråa, gröna, ljusa) sandstenar och skiffrar, i sina
undre och öfre afdelningar utbildade som Skottlands
"old red sandstone", i midten något afvikande. Man
har inom detta system urskilt undre, mellersta och
öfre devon, de första och sista med många olika
fisklämningar, den mellersta delen med åtskilliga
musslor. Devonaflagringarna omfatta ett ganska stort
område mellan Wijdebay i ö. och L. Rödebay i v. ned
till Isfjordens nordligaste förgreningar och äro såväl
i ö. som v. begränsade af förkastningar, mellan hvilka
de bilda ett i förhållande till omgifvande berggrund
nedsjunket parti, hvad geologerna kalla en "graf"
(se d. o. 3). Ett devonparti af mindre utsträckning
finnes på södra S. kring det inre af Hornsund och är
äfven där på ömse sidor begränsadt af brottlinjer. Den
sammanpressning, för hvilken devonaflagringarna vid
sin nedsänkning i grafvarna voro utsatta, har i
synnerhet vid gränserna föranledt rubbningar, så att
lagren där kunna vara uppresta och pressade, hvarjämte
äfven veckningar på sina ställen förekomma. Dessa
sänkningar ha försiggått, innan det därpå följande
karbonsystemets aflagringar togo sin början, ty
dessförinnan hade devonlagren hunnit bortspolas
från de icke sänkta områdena. Karbonsystemets
undre del utgöres på S. af en minst 1,200 m. mäktig
sandstensaflagring med inlagringar af bituminösa
skiffrar samt kol, af hvilka kolen vid Pyramidberget
i Isfjorden ha särskildt intresse såsom afsedda att
tillgodogöras för svensk räkning (se nedan). Denna
afdelning, som motsvarar underkarbon l. kulm,
innehåller en jämförelsevis rik flora af landväxter
af samma slag som i motsvarande aflagringar inom
Europa. Efter ett afbrott i sedimentafsättningen,
hvarunder kulmsandstenen på sina ställen åter
förstördes och bortsvämmades, afsattes en serie af
marina aflagringar, som till öfvervägande del tillhöra
öfverkarbon; s. om Kingsbay har dock äfven en till medelkarbon hänförd
aflagring blifvit iakttagen. Dessa marina
aflagringar, hvilkas sammanlagda mäktighet icke
torde öfverskrida 1,000 m., utgöras af olika slags
kalkstenar, dolomiter, hvit och röd gips samt
kiselrika flintliknande lager. Vissa horisonter
äro ytterst rika på försteningar, hufvudsakligen
koraller, brachiopoder, spongier och foraminiferer,
hvilka utvisa, att aflagringarna försiggått på
föga djupt vatten. Där de öfverkarbona lagren äro
orubbade, såsom i Isfjordens inre och vid Hinlopen
strait, bilda de platåformade berg, som på grund af
lagrens skiftande färger och olika motståndskraft,
erosionsrännorna och de mellan dessa framskjutande
partierna framstå i storslagen skönhet, hvarom
redan namnen på några af dem, såsom Capitolium
(fig. 5), Colosseum, Tempelberget, Skansberget,
bära vittne. Karbonsystemet upptar äfven sin plats i
den uppresta lagerserie, som från Isfjorden sträcker
sig parallellt med västkusten (se fig. 4) ända till
Sydkap, och ett isoleradt parti af detsamma finnes
äfven på södra sidan af Kingsbay. Det på karbon
följande permiska systemet är på S. representeradt af
en omkr. 300 m. mäktig serie uppbyggd af märgel-, ler-
och sandstensskiffrar samt sandstenar, stundom med
tunna kalkinlagringar. Fossilen utgöras hufvudsakligen
af musslor och brachiopoder. Triassystemets
aflagringar äro studerade företrädesvis i Isfjorden
och Bellsund, ehuru de ha betydligt större utbredning
på Storfjordens norra och östra sidor samt förekomma
äfven på Nordostlandets sydkust. I Isfjorden, där
deras mäktighet öfverstiger 500 m., uppbyggas de
dels af mjuka, kalkhaltiga, svarta skiffrar med
tunna kalklager samt bollar af bituminös kalk,
dels af gråa sandiga skiffrar och sandstenar. En
fosforsyre- och kalkhaltig bergart med i medeltal 23
proc. fosforsyra, hvilken förekommer som smärre lager,
väckte på sin tid förhoppning att kunna tillgodogöras
som gödselmedel, hvilket dock hittills icke kunnat
realiseras. S:s trias tillhör systemets s. k. alpina
facies och innehåller synnerligen intressanta fossil,
såsom ammoniter, nautilider, musslor, brachiopoder,
fiskar, stegocefaler, stora fisködlor (ichtyosaurier
och plesiosaurier) samt i de öfre lagren växtlämningar
– ormbunkar, cykadofyter, barrträd – af samma
slag som i den europeiska kontinentens motsvarande
aflagringar. Af jurasystemet saknas på S. de undre
och mellersta afdelningarna (svarta och bruna
juran), ty på triaslagren följa till öfre juran
hörande marina lager, mörka skiffrar med ammoniter
och belemniter, musslor af olika släkten, särskildt
Aucella, utvisande en nära öfverensstämmelse med de
öfre juralagren i Ryssland, lämningar af plesiosaurier
m. fl. På dessa följa limniska lager med växtlämningar
(ginkgoväxter, barrträd, ormbunkar) och kollager,
hörande till öfvergångsbildningarna till kritsystemet,
hvars allra understa del, neokom, är representerad af
en serie skiffriga sandstenar och sandiga skiffrar med
tunna inlagringar af kalk och lerjärnsten. Fossilen
utgöras af ammoniter, belemniter, musslor samt de
för dessa lager särskildt utmärkande kalkskalen af
en rörmask. Jura- och kritsystemen äro kända från
Isfjorden och Bellsund, från hvilket sistnämnda de
sträcka sig parallellt med västkusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
