Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsbergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så vidt man hittills känner, är den största. En
stor del af Nordostlandet är så fullständigt täckt
af en sammanhängande inlandsis, att inga bergtoppar
uppskjuta öfver densamma. Från denna ytterlighet har
man alla möjliga öfvergångar till fullständigt isfritt
land. På Väst-S. finnas sålunda ett par större områden
med sammanhängande inlandsis och ur denna uppskjutande
spridda bergspetsar, det ena mellan Wijdebay, Hinlopen
och Storfjorden, det andra mellan sistnämnda fjord,
Bellsund och Hornsund, medan S:s nordvästra del, där
bergen framträda mera öfvervägande, närmar sig ett
alplandskap med mer eller mindre snötäckta toppar,
nevéer, och dalgångarna uppfyllande väldiga glaciärer,
mot hvilka Alpernas äro obetydliga. Den inre delen af
halfön mellan Isfjorden och Bellsund med närgränsande
områden är till stor del isfri, med djupa, af älfvar
genomdragna dalgångar, och så är äfven förhållandet
annorstädes, t. o. m. på norra sidan, såsom områdena
mellan Wijdebay och Woodbay samt n. om Liefdebay,
äfvensom på Barents land och Stans foreland. Det är
i dylika dalgångar ("rendalar") och isfria områden,
som den spetsbergska renstammen haft sitt tillhåll
och kunnat nå en oväntadt stor omfattning, innan den
genom hejdlösa förföljelser från människans sida i
oroväckande grad minskats.
S. (holl. Spitsbergen) erhöll af de holländske
upptäckarna sitt namn på grund af de spetsiga
bergtoppar, som äro utmärkande för Väst-Spetsbergens
västra kuststråk och Prince Charles foreland
och hvilkas former stå i samband med den uppresta
ställningen af därvarande berglager. Hornsunds tind på
södra S. ansågs länge för S:s högsta berg (1,430 m.),
men det har sedermera visat sig, att Newtons (1,730
m.) och Poincarés toppar (1,660 m.) på Chydenii berg,
som uppskjuter ur det förut omnämnda inlandsisområdet
mellan Wijdebay och Storfjorden, äro vida högre och
jämte andra på samma berg sannolikt landets högsta
toppar. Kring det inre af Woodbay samt mellan denna
fjord och Crossbay finnas toppar, som nå öfver 1,200,
1,300, ja t. o. m. 1,400 m., men inom större delen
af S. understiger bergens höjd väsentligt 1,000
m. Af inom olika områden särskildt framträdande
berg må nämnas Tre kronor ö. om Kingsbay (1,225 m.),
Nordenskiölds berg vid Isfjorden (1,090 m.), Aspelins
topp på Fagerstabergen vid Bellsund (1,245 m.),
Monacotoppen (1,080 m.) på Prince Charles foreland.
Ehuru väldiga glaciärer på otaliga ställen skjuta ut
i hafvet (fig. 2–4) och ge upphof till isberg, kunna
dock dessa i storlek icke ens tillnärmelsevis täfla
med de grönländska. Isförhållandena i hafven kring
S. äro olika år ganska olika. Som regel gäller, att
västkusten de flesta somrar är lätt tillgänglig, tack
vare den omständigheten, att en gren af Golfströmmen
når dit och till en del af norra kusten. Denna
västkustens tillgänglighet och landets storslagna
natur hade på senare årtionden gett upphof till
en ganska omfattande turisttrafik, som förnämligast
ombesörjts af norska och tyska rederier, men som genom
Världskriget åter tills vidare måst inställas. Medan
man under normala förhållanden i aug. kan färdas från
Tromsö till S., utan att se någon drifis, händer det
dock under andra år,
att västkusten mer eller mindre spärras af dylik,
som kommit från trakterna ö. om S., dubblerat Sydkap
och sedan följt västkusten norrut. Norra kusten
är oftast tämligen länge blockerad af den nordliga
drifisen och kan stundom hela året vara spärrad af
denna, men under vanliga förhållanden är dock äfven
detta farvatten tillgängligt för fartyg, åtminstone
i aug. och förra hälften af september. I de östra
farvattnen anses isförhållandena i allmänhet vara
svårare, men äro äfven där mycket växlande, så att
drifisen vissa somrar icke erbjuder några nämnvärda
hinder för sjöfarten och tidvis stundom nästan
fullständigt saknas.
Den på S:s västra och norra kuster till stor myckenhet
uppkastade drifveden torde till större delen, om ock
först efter föregående irrfärder, ha ditförts med en
gren af Golfströmmen, om hvars tillvaro härstädes man
utom af de hydrografiska förhållandena bl. a. erhållit
direkta vittnesbörd genom strandfynd af bönor af de
västindiska baljväxterna Entada scandens (se
Entada) och Guilandina Bonducella
(se Guilandina) samt genom det bland drifveden förekommande amerikanska lärkträdet (Larix americana). Drifvedens
hufvudmassa utgöres dock af sibiriska barrträd, såsom
lärkträd (Larix sibirica), gran (Picea obovata),
ädelgran (Abies sibirica), cembratall (Pinus cembra),
som med de sibiriska floderna utförts i polarhafvet,
där de med polarströmmen färdats mot Grönlands östkust
och längs denna mot s., tills de mött och indragits i
Golfströmmen för att med denna anträda återfärden mot
norden, hvarunder de utanför Norge fått sällskap med
från detta land härstammande drifved af vår vanliga
gran och tall och slutligen jämte andra driftprodukter
uppkastats på S:s stränder.
Geologi. Flertalet geologiska system är
representeradt på S., och de organiska lämningar,
som flera af dem innesluta, ha stor betydelse för
kännedomen om jordens forna klimat. Huruvida det
egentliga urberget förekommer, synes efter de senaste
norska undersökningarna ovisst. Man har förut dit
hänfört tvenne områden af Väst-S:s norra del, nämligen
dels själfva nordvästra hörnet mellan Magdalenabay och
Liefdebay, dels ett större område ö. om Wijdebay samt
likaledes två områden på Nordostlandets nordkust,
af hvilka det västra fortsätter norrut öfver
Nordkap och Sjuöarna, medan det östra sträcker
sig österut till Giles land. Bergarterna utgöras
af olika kristalliniska skiffrar och kalkstenar,
gnejser och graniter, af hvilka sistnämnda en del
icke varit utsatt för pressning. Man anser det därför
möjligt, att de kristalliniska skiffrarna kunna
vara genom graniternas uppträngande förorsakade
omvandlingar af heklahookformationens bergarter,
och om denna uppfattning är riktig, skulle det
egentliga urberget icke vara representeradt
på S., en fråga, som dock ännu icke kan anses
slutgiltigt afgjord. Heklahookformationen,
som erhållit sitt namn efter berget Hecla mount
l. Hecla hook vid Treurenbergbay, uppbygges af
olika slags ler- och glimmerskiffrar, kvartsiter,
dolomiter och konglomerat, hvilka vid de veckningar,
för hvilka formationen varit utsatt, i någon mån
metamorfoserats. Några bestämbara försteningar ha
inom hithörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
