Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spessart - Spessartin - Spesshart - Spets - Spetsai - Spetsalkan - Spetsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
Spessartin-Spetsar
676
i ö. brant, i v. mera långsluttande bergmassa
med afrundade toppar; dess längd uppgår till 75
km. och dess höjd till 450-580 m. Högsta toppen
är Geyersberg i s. (615 m.). Bergens hufvudmassa
består af trias-sandsten, endast i dess norra
delar uppträda äldre bergarter, och där brytas
järnmalm, basalt m. m. S. är bevuxet med täta
skogar, särskildt af ek och bok, de vackraste i
Tyskland; endast i v. är landet mera odlingsbart samt
frambringar ypperlig frukt och vin. Skogshygge och
bergsbruk äro den i allmänhet fattiga befolkningens
hufvudnäringar; bergsbruket är dock nu obetydligt.
(J. F. N.)
Spessartin (efter berget Spessart), miner,, till
granatgruppen (se d. o.) hörande hyacintröda till
brunröda mangangranater af sammansättningen 3MnO,
A1203, 3Si02. A. Hug.
Spesshart. Se Spessart.
Spets. 1. Her. Se Sköld, sp. 1361. -
2. Krigsv., förr i Sverige benämning
på den patrull eller mindre afdelning, som under
bevakning under marsch gick främst eller sist,
numera kallad förpatrull eller efterpatrull.
I 1902 års fälttjänstreglemente öfverflyttades
benämningen till den främsta eller eftersta
(efter-spets) slutna afdelningen, vanligen
framsänd eller utsänd af förpostkompaniet
eller förpost-skvadronen. Spetsen utsänder i
sin ordning förpatrull och möjligen en eller två
sidopatruller. -
3. Mat. I allmänhet hvarje punkt, där två
linjer sammanträffa, utan att skära hvarandra
och utan att den ena linjen är en omedelbar
fortsättning af den andra. Utgöras båda linjerna
af kurvor, hvilka ur analytisk synpunkt kunna
betraktas som grenar af en enda kroklinje,
kallas spetsen vanligen rebroussementspunkt.
Om könens spets se Kon 2. -. Spetsig vinkel.
Se Vinkel. - Spetsvinklig triangel. Se Triangel.
2. C. O. N. 3. (L F.)
Spets, zool. 1. (S p e t s h u n d a r) En rasgrupp
hundar. Spetsarna kunna sägas representera en
ursprunglig typ bland tamhundens mångskiftande
raser, i det de otvifvelaktigt stå den ursprungliga
tamhunden eller åtminstone vissa former af densamma
nära. Utmärkande kännetecken för spetsarna äro den
spetsiga nosen, de upprättstående öronen och den
mer eller mindre krumböjda svansen. Hårlaget är i
allmänhet långt och yfvigt. Basgruppen är utbredd
i synnerhet i norra tempererade zonen och norra
polarländerna, hvarest olika folkslag ha sina olika
raser, i den kynologiska litteraturen sammanfattade
under benämningen nordisk spets. Se vidare Hunden,
sp. 1313-14. - 2. Benämning på hjorthornens
and-grenar; ett hjorthorn säges ha så och så
många spetsar 1. taggar på hvardera sidan. Äfven
ett ogrenadt horn benämnes spetshorn 1. spets. Ett
ungt älg-, hjort- eller rådjur med ogrenade horn
benämnes resp. spetstjur, spetshjort och spetsbock. Se
Hjortdjuren, sp. 893-804 med fig. 1-2. G. G.
Spetsai (P et sa, forntidens Pityusa). 1. En
till grekiska nomos Argolis hörande klippö vid
inloppet till Naupliaviken. 16,e kvkm. Omkr. 4,500
inv. Fordom hade ön blomstrande handel. - 2. Stad
och hufvudort på norra kusten af nämnda ö. Stor redd.
l o. 2. (J- F. N.)
Spetsalkan, zool. Se G r i s s l e s l ä k t e t.
Spetsar (it. punto, merlo, merletto, sp. encaje.,
höll. kant fr. point, dentelle, ty. spitze,
eng. lace), den uddiga ornering, som afser att,
fäst. intill ett textilt föremål, smycka dettas kant
och på samma gång afsluta det: "det konstnärliga
uttrycket för en utöfver afslutningens gränser
sträfvande kraft". Strängt taget, höra till spetsar
endast de uddiga, genombrutna, hvita textilier,
för hvilkas framställning man begagnat spetssöm.,
knyppling (se d. o.) eller virkning (se d. o.),
Genombrutna sömnader (se Sömnad) af flera arter
jämte en art af fransflätning gå ofta under namnet
spetsar; till syfte och äfven art sammanfalla de
icke sällan med dessa, men kunna, arbetade i det
ornerade föremålets stoff, ej falla under begreppet
spetsar. Till skillnad från dessa är spetsen den
fullt fria och själfständiga skapelsen; bildad
genom ädlare arbetssätt, eger spetsen framför dessa
arter af utsmyckning den rikare utvecklingen och
den högre fullkomningen. I de sydda och knypplade
spetsarna, där dessa uppträda skönast och rikast,
når textilkonsten sin högsta förfining och sin
högsta grad af fulländning. Som material för de
sydda spetsarna har den ofärgade hvita linnetråden
brukats med ytterst få undantag. De sydda spetsarna
leda sitt upphof från de rikt genombrutna sömnader,
hvilka tillhöra 1300-talets Italien. Deras hemland
är Italien, tiden för deras framträdande är den
tidigare delen af renässansen, 1400-talets senaste
del och förra hälften a£ 1500-talet. De genombrutna
sömnadernas utveckling intill spetsarna står i
närmaste sammanhang med den större roll linneväfnaden
vid denna tid. kom att spela för såväl underdräkter
som enstaka dräktplagg: hufvor, kragar, ärmar,
näsdukar m. m. Från att under sin tidigaste period
ha utgjorts af endast smala, knypplade eller sydda
uddar, fogade till någon bård i genombrutet arbete,
nådde spetsarna mot 1500-talets slut hastigt en
hög blomstring. Den nya typen, renässansspetsen,
uppträder, nära besläktad med den genombrutna
sömnaden, i strängt geometrisk, men icke dess mindre
ofta praktfullt rik teckning; en strängt stiliserad,
figural formgifning är icke utesluten. Denna typ
kallas punto a reticella (se pl. I, fig. l o. 2). Man
förmådde ännu icke sammansmälta kompositionen,
hvarför det inre ("bården") och uddarna ännu äro
tecknade hvar för sig. De båda teknikerna sömnad och
knyppling begagnades äfven omväxlande, då teckningen
åt båda skänkte samma möjligheter. Som hufvudort
för sydda spetsar anses Venezia, för knypplade
Genua och Milano. Med det inträdande 1600-talet
märktes en skiftning i de italienska spetsarna:
"bårdr och uddar sammansmälte till en komposition,
strängheten upplöstes i någon mån, växtmotiven’
började. En väsentligare förändring gjorde sig
samtidigt märkbar i Flandern, där knypplingen skapade
en ny och själfständig art af renässans-typen. Nästa
förändring betydde framträdandet af en helt ny
typ, barockspetsen. Venezia såg omkr. 1650 denna,
den rikaste och skönaste af alla< spetsarterna,
utveckla sig. Växtmotivet härskade’ här oinskränkt:
en ranka, bärande praktfullt och fantastiskt formade
blommor och blad, hvälfver sig från kant till
kant. Hufvudformerna, förbundna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
