Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spermatozoer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671
Spermatozoer
672
cell. Ju högre utvecklad djurformen är, desto mera
gör könskörteln skäl för benämningen körtel, i det
att densamma uppbygges af slingrande körtelrör
(sädesproducerande kanaler, tubuli contorti
semi-niferi), hvilkas väggar utklädas af spermaceller
och näringsceller. Här kallas näringscellerna
Ser-tolis celler. - Före manbarhetens inträde
innehålla körtelrören endast unga Sertolis celler och
mellan dem insprängda ursädesceller, spermatogo-nier
(fig. 1). Vid puberteten tillväxa Sertolis celler,
och ursädescellerna föröka sig och genomlöpa därvid
en regelbunden serie af ombildningar, som till sist
utmynna i bildningen af spermatozoerna. Den
foratoriets form kan växla betydligt från den
ena djurgruppen till den andra. Centralkropparna
förhålla sig på ett egendomligt sätt. Den ena, den
ytligast liggande (den "distala"), omformar sig till
en ring. Ur den andra, djupare (den "proximala"),
utvecklas ett i längd alltmer tillväxande gissel,
d. v. s. en tråd med kontraktila egenskaper, som
träder i förbindelse med hufvudets eller kärnans
centrala pol. Jämsides med dessa strukturers
om-formning och utveckling reduceras cellkroppens
massa oaflåtligt, så att slutligen däraf återstår
endast en tunn kornförande (mitokondrieförande;
se Mitochondria) mantel omkring gisslets
Fig. 3. Fig. 2.
Fig. 4. Fig. 5.
Fig. 1. Tvärsnitt af en sädeskanal före pubertetens
inträde, l unga Sertolis celler- 2 ursädesceller,
spermatogo-nier. - Fig. 2. Stycke af ett tvärsnitt
genom en sädeskanal efter pubertetens inträde, l
starkt förstorad Sertolis cell, I spermatogonier,
II och III genom spermatogoniernas delning och
tillväxt nytillkomna generationer vid spermiogenesen;
IV spermatider; 2 spermatoblaster, sammanhängande
med utskott från en Sertolis cell. -Fig. 3. Stark
förstoring af en spermatid, a cellkärna, ö idiozoma,
c de båda centralkropparna med utväxande gissel. -
Fig. 4. Spermatoblast, a kärnan-hufvudet,
b idiozoma-hufvudkappan, c ringcentrosom. -
Fig. 5. Färdig spermatozo. a hufvudet med hufvudkappan
(ö), c svansens förbindelsestycke, d svansens
hufvudstycke, e svansens ändstycke.
(Alla figurerna i mycket stark förstoring.)
första perioden i dessa ombildningar -
i spermiogenesen - utmärkes genom tillväxt af
cellernas storlek (jfr fig. 2). I de därpå följande,
då celldelningar följa slag i slag på hvarandra,
bli cellgenerationerna väsentligt mindre och erhålla
en sådan sammansättning, att de bli lämpliga för en
kommande befruktning (spermatider). Sedan de därefter
ingått i direkt protoplasmatisk förbindelse med
Sertolis celler, då de benämnas spermatoblaster (2
vid fig. 2), omformas de efter hand till de fullt
färdiga spermatozoerna. - En spermatid bildar
en liten rundad cell med relativt stor kärna
(fig. 3). I närheten af cellens yta uppträda två
centralkroppar (se Cell, sp. 1381), och mellan dessa
och kärnan iakttages en rundad eller oval kropp,
en cellsfär, idiozoma, som under tidigare perioder
härbärgerat centralkropparna. Då spermatiden öfvergår
i spermatoblaststadiet, har cellen börjat ändra sin
allmänna form Från ett rundadt öfvergår den till
långsträckt utseende, hvarvid kärnan kommer att
ligga vid cellens ena ända och bildar den blifvande
spermatozoens hufvud (fig. 4). Idiozomat förskjutes
till hufvudets perifera omfång och omformar sig till
en kapu-schongliknande bildning, en hufvudkappa, som
uppbär ett p er j oratorium, d. v. s. en struktur, som
på grund af sin konsistens och form är af betydelse
vid spermatozoens inträngande i äggcellen. Per-
närmast kärnan liggande parti. Detta område kallar
man förbindelsestycke, och resten af gisslet uppdelas
i ett hufvudstycke och ett ändstycke. Dessa tre
skilda partier bilda tillsammans spermatozoens svans
(fig. 5). Sedan sperma-tozoen blifvit fullt färdig,
löses den från sin förbindelse med Sertolis cell
och aflägsnas efter hand ur den sädesproducerande
kanalen. Dock kan den under månader kvarstanna
inom testikeln, utan att därför förlora sin
befruktningsförmåga. Den färdiga spermien är rätt
växlande till sin allmänna yttre gestaltning hos
skilda djurgrupper och liknar hos människan närmast en
knappnål af omkr. 60 /JL (mikromillimeters) längd. Man
urskiljer på den hufvud och svans. Denna senare
företer själfständig rörelseförmåga, i det att den kan
vågformigt eller snärtliknande vrida sig, hvarigenom
spermatozoen ställförflyttas. Man har beräknat, att
den mänskliga spermien kan förflyttas med en hastighet
af ung. 3,5 mm. i minuten. I rent testikelsekret
saknas rörelsen, men framträder, sedan detta sekret
blandats och förtunnats med af-söndringarna från
bitestikeln, sädesledaren, sädes-blåsorna, prostata
och bulbo-urethralkörtlarna. Dessa afsöndringar
tillföras sperman, då sädes-vätskan fysiologiskt
ledes ut på kroppens yta. I denna vätskeblandning
bibehåller sig spermiernas rörelseförmåga ända till
l-3 dagar efter döden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
