Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speier - Speis - Speiskobolt - Speitz, Hartvig Henriksson - Spejare - Speke, John Hanning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1910). Säte för en katolsk biskop och ett
protestantiskt konsistorium. Bland sevärda byggnader
märkes företrädesvis domkyrkan (se fig.), uppförd
af röd sandsten 1030–61, i rundbågsstil med fyra
torn, till en yttre längd af 147 m., största bredd
60 och tornhöjd 72 m. och näst Kölns domkyrka
den största kyrkobyggnaden i Tyskland. Dess inre
smyckas af fresker, utförda af Schraudolph 1845
–54. I den västra förhallen stå sedan 1858 statyer
af åtta tyska kejsare, hvilkas grafvar befinna sig
i kryptan: Konrad II, Henrik III, Henrik IV och
Henrik V, Filip af Schwaben, Rudolf af Habsburg,
Adolf af Nassau och Albrekt I. Domkyrkan härjades
af eldsvådor 1159, 1289 och 1540, blef till större
delen bränd af fransmännen 1689 och återuppbyggdes
först 1772–78, demolerades ånyo af fransmännen
1794 och förvandlades till ett hömagasin samt
återställdes i sitt förra skick ej förr än 1846–58
(delvis redan 1822). Af arkitektoniska minnesmärken
finnas dessutom bl. a. en gammal stadsport och
ruiner efter det sannolikt biskopliga palatset
("Retscher"), förstördt 1689. Bland inrättningar må
särskildt nämnas ett kvinnligt dominikankloster med
skola och pensionat äfvensom ett prästseminarium,
gymnasium, realskola, katolskt skollärarseminarium,
museum i en storartad nybyggnad. Industrien är
mångsidig (tobaksfabriker, celluloidfabrik, mekaniska
verkstäder, bomullsspinneri m. m.). Staden, en af de
äldsta vid Rhen (romarnas Augusta Nemetum l. Nemetæ,
gallernas Noviomagus), eröfrades och befästes af
romarna år 30 f. Kr., förstördes åtskilliga gånger
af alemannerna omkr. år 300 samt ödelades af vandaler
och hunner på 400-talet. 1294 upphöjdes den till fri
riksstad. Från 1513 till 1689 var den med få afbrott
säte för den s. k. rikskammarrätten (som därefter
flyttades till Wetzlar), och under samma tid höllos
där åtskilliga riksdagar, bl. a. den märkliga af
år 1529, då de evangeliska ständerna afgåfvo sin
"protest" (till minne hvaraf 1904 invigdes en af
de evangeliska uppförd "protestationskyrka" med
staty af Luther och vackra glasmålningar). Staden
besattes dec. 1631 af svenskarna, intogs i maj 1632
af spanjorerna, men återtogs några dagar senare af
svenskarna.
1. J. F. N. 2. (J. F. N. L. W:son M.)
Spess, metall. Se Nickel, sp. 934.
Speiskobolt Werner, Smal tit Beudant, miner.,
arsenikkobolt, Co As2, af 71,s proc. arsenik och 28,2
proc. kobolt, stundom med något nickel och järn, som
ersätter kobolt, kristalliserar reguljärt hemie-driskt
i kubens och oktaederns kombinationer, har tennhvit
till stålgrå färg (med större kobolthalt) eller blygrå
(med mera nickel) med gråsvart streck. Eg. v. = 6,4 -
7,3, hårdhet = 5,5. Smälter lätt för blåsrör under
utveckling af arseniklukt till en grå magnetisk
kula. Ger med salpetersyra röd lösning. Vid
vittring betäckes detta mineral på ytan af rödt
beslag af koboltblomma. Speiskobolt är en af de
viktigaste koboltmalmerna i utlandet och används till
färgning af glas, porslin, papper, till målarfärger
o. s. v. samt förekommer på s. k. koboltgångar med
kvarts, nickelkis, pyrit, blyglans och silfvermalmer
vid Schneeberg i Sachsen, Marien-berg, Annaberg,
Johanngeorgenstadt, Joachims-thal; med baryt vid
Riechelsdorf; med järnspat och kopparmalmer i kontakt
med gabbro vid Dob-
schau i Ungern, samt i Tunaberg och vid Ålberga i
Södermanland, vid Riddarhyttan i Västmanland och i Los
i Hälsingland. Ant. &.].*
Speitz, Hartvig Henriksson, finsk lag-öfversättare,
d. antagligen omkr. 1654, var lagläsare i Korpo och
Virmo domsaga, då Åbo hofrätt 1623 inrättades,
men afsattes redan 1624 för äm-betsfel. Med
anledning af en process, i hvilken domen utföll
emot honom, råkade han sedan i tvist med hofrätten
och öfverhopade under en lång följd af år dess
medlemmar med beskyllningar. Hans klagoskrifter äro
orediga. För sitt våldsamma skrifsätt dömdes han
1645 till döden, men domen mildrades å högsta ort
till sex års fängelse. S. öfversatte till finska
Gustaf II Adolfs krigsartiklar, som trycktes 1642
med svensk text och bifogad finsk öfv. Jämte detta
verk, som är det första tryckta lagarbetet på
finska språket, öfversatte han några förordningar
rörande bergverken, men hans afsikt att öfversätta
hela lagen till finska blef icke fullföljd.
M. G. S.
Spejare, krigsv., enskilda män, som från
en spaningsafdelning utsändas för att
anskaffa underrättelser om motståndaren.
C. O. N.
Speke [spi^k], John H a n n i n g, engelsk officer
och upptäcktsresande, Nilkällornas upptäckare, f. 4
maj 1827 i Somersetshire, d. 18 sept. 1864 genom
olyckshändelse på jakt i närheten af Bath, ingick 1844
i indiska hären, deltog i Punjab-fälttåget i Colin
Camp-bells division samt vann anseende som soldat,
sportsman och naturforskare. Med Burton (se denne)
var han 1854 på en expedition i Somalilandet, där
han svårt sårades i en strid mot somalierna, och 1857
på en expedition för att verifiera gängse rykten om
tillvaron af stora sjöar i östra Central-Afrika och
särskildt att söka finna Njassa-sjön, dit dock vägen
var stängd af araber. Utgående från Sansibar i juni
på en mera nordlig väg, som förde dem i nov. till
Unyamwesi, där de af arabiska köpmän fingo veta, att
längre norrut funnos 3 stora sjöar, slog S., medan
Burton var sjuk, in i den nordligaste riktningen och
fann efter 30 dagsmarscher Victoria njansa, som han
genast antog vara Nilens sökta källsjö, hvarpå dock
Burton tviflade. S. skyndade tillbaka till England,
bekantgjorde sin mening och fick, trots tvifvel och
gensägelser, understöd af Geografiska sällskapet,
så att en ny expedition under ledning af S. och
J. A. Grant utrustades af nämnda sällskap, äfven den
utgående från Sansibar. 28 juli 1862 sågo de Nilens
utlopp ur Victoria njansa, och ehuru de ej kunde
följa floden hela vägen från sjön till Gondokoro
och den del Albert-sjön hade i Nil-systemet då var
okänd, tillkännagaf S. från Kartum, att Nilfrågan
var löst. Burton och andra voro dock ej öfvertygade
och kritiserade S:s slutsatser i "The Nile basin"
(1864), hvari Tanga-njika förfäktades som Nilens
verkliga källa. Redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
