Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spegel, Haqvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samling af 21 psalmer som tillägg till ett
Manuale. Vid arbetet på en rikspsalmbok ställde
han alstren af sin psalmdiktning till Swedbergs
förfogande, och i "Gamla psalmboken" (af 1695)
ingå 56 psalmer af honom (30 original och 26
öfv. eller bearbetningar), hvaraf 29 kvarstå i
Wallins psalmbok. S. är kanske den främste af
den karolinska tidens psalmdiktare; dess fasta
och manliga gudsförtröstan och handlingskraftiga
kallelsefromhet ha hos honom fått i svenskt
fromhetslif klassiska uttryck. Till hans bästa
psalmer höra i 1819 års psalmbok n:r 75 (den
allvarstungt mediterande passionspsalmen "Jesu,
lär mig rätt betänka"), 111 (påskpsalmen "Jesu,
du dig själf uppväckte"), 298 ("Oss kristna bör tro
och besinna"), 325 ("O, huru ljuflig är Din boning,
Herre kär") och morgonpsalmerna 430 ("Vak upp,
min själ, och var ej sen") och 431 ("Vi tacke dig
Så hjärtelig"). Den karolinska rikstanken återfinner
man t. ex. i en af S. tilldiktad vers i en öfversatt
aftonpsalm (443: 4 "Herre, hela riket akta"), tidens
kyrkomedvetande i 430: 5 ("Men dyrast är den nåd,
o Gud"). – 1685 hade S. blifvit biskop i Skara och
vigdes s. å. till biskop i Maria kyrka i Stockholm
af ärkebiskop Swebilius. 1691 utnämndes han till
biskop i Linköping, dit han öfverflyttade 1693 efter
att vid jubelfesten s. å. i Uppsala ha promoverats
till teol. doktor och såsom den främste af doctorandi
fått besvara doktorsfrågan, om kyrklig endräkt kan
ingås mellan evangeliska, reformerta och katoliker –
ett svar, som afgafs i strängt konfessionell anda. I
Linköping fick han sin längsta verksamhetstid. 1711
utnämndes han till ärkebiskop. Som stiftschef var
han synnerligen duglig och outtröttligt arbetsam,
nitisk för kyrklig ordning och laglydnad, för
höjande af prästernas bildning och pastorala förmåga,
äfvensom för undervisningsväsendet. Han utverkade
k. cirkuläret af 18 dec. 1695, hvari prästerskapet
vid ansvar ålades att icke admittera de äldre till
nattvarden, såvida de icke kunde trons artiklar
och instiftelseorden, ej heller de yngre, utan
att de lärt hela katekesen. Ehuru mildrad genom
ett nytt cirkulär af 1699, fick denna bestämmelse
synnerlig betydelse för befrämjande af allmogens
läskunnighet. – Poesiens konst var honom från ungdomen
kär; till diktning drefs han ock – ehuru han erkände
sig icke vara född till poet – af intresse för
modersmålets uppodling och för meddelande af religiös
och moralisk undervisning i diktens form. 1685 utkom
hans stora poetiska hufvudarbete, Gudz verk och hvila,
behandlande skapelsehistorien och tänkt som ett slags
religiös-didaktiskt universalepos efter mönstret
af Du Bartas och (i synnerhet) Arrebo. Föregångarna
äro emellertid ganska fritt behandlade, och många och
stora tillägg äro gjorda. Den poetiska inspirationen
nedtynges i detta verk –, som senare försågs med
fortsättningarna Thet öpna Paradis, Thet tilslutna
Paradis och Thet återvundna Paradis efter förebild
af Milton – rätt mycket af vidlyftiga utläggningar
och beskrifningar ur tidens teologi, naturvetenskap
och kulturhistoria; men dess trohjärtade, sunda
och fromma realism, som är släkt med Stiernhielms,
tilltalade i hög grad samtiden, och verket upplefde
flera upplagor (1705, 1725, 1745, 1857). Det utkom
anonymt; af G. E. Klemming (i "Samlaren" 1883)
tillskrefs det i
anslutning till vissa samtida yttranden väsentligen
Lucidor, men denna åsikt vederlades af E. Wrangel
(i "Samlaren" 1891). – Som predikant hörde S. till
tidens förnämsta. Förutom strödda predikningar
(hvaribland en för Karl XI vid krigets början 1675,
Ett affbrutitt Olive-lööff, eller fåå och eenfaldige
betrachtelser om then hugneliga friden, huru han är
förlorad och kan igen upsökias) och kasualtal finnas
passionspredikningar af honom från hofpredikantstiden
(Passions-andakt, 1723). Han hör till ortodoxiens
kyrklig-praktiska predikoriktning med starka intryck
från J. Gerhard, är redig och klar, men försmår icke
en viss lärd apparat; i förhållande till Swedberg
dröjer han mera vid de objektiva frälsningsfakta och
inblandar mindre temporära och lokala förhållanden. Af
uppbyggelsearbeten har han skrifvit utläggningar
öfver Höga visan (Himmelsk brudekammare, 1686) – där i
olikhet med den samtida tyska uppbyggelselitteraturen
den erotisk-sentimentala mystiken icke har något rum –
och öfver Predikaren (1746). – Äfven andra områden
af svensk odling egnade han sitt intresse. Han
skref Then swenska kyrkiohistorien (bd II, 1707;
bd I, 1708) och samlade därtill hörande Skriftelige
bevis (1716), och hans intresse för språkets renhet
utmynnade i en stor ordbok, Glossarium sveogothicum
eller Swensk ordabook (1712), betecknande ett ej
obetydligt framsteg i den svenska lexikografien. I
manuskript har han efterlämnat arbeten af teologiskt,
antikvariskt m. m. innehåll. – Under sina få år
som ärkebiskop mötte han nya rörelser i kyrka och
stat. Han fick sitta som ordf. i en kommission
för att rannsaka om pietismen i Stockholm (1713);
han skötte förhören vänligt och humant, men kunde
icke förlika sig med pietisternas konventikelväsen,
klandrande af predikoämbetet, fria skriftutläggning
utan kännedom af grundspråket, lagiska tankegångar
o. s. v. Vid utskottsmötet 1710 hade han under
ärkebiskopsvakansen valts till prästeståndets talman;
vid riksdagen 1713–14 var han själfskrifven till
samma plats. Ärligt konungskt sinnad som han var
och i rikets nödställda läge framför allt yrkande på
sammanhållning och offervillighet, rönte han vid det
senare tillfället åtskilligt klander af oppositionen,
som i ståndet anfördes af Swedberg och domprosten
i Uppsala Molin. Han skall ha tagit detta så hårdt,
att han insjuknade. Han ligger begrafven i Linköpings
domkyrka. – S. var en ovanligt ren karaktär, fri från
egennytta och småsinthet. Främst en förstånds- och
viljemänniska, hade han icke Swedbergs rika gemyt,
men en enkel och varm fromhet var drifkraften for
hans outtröttliga verksamhetslust, och han hade något
vinnande mildt och fridsamt i sitt uppträdande. –
Han gifte sig 1683 med Anna Schultin (d. 1730), änka
efter biskop Brodinus i Visby och Västerås. Ende sonen
Jakob dog ung. En dotter blef gift med ärkebiskop
J. Steuchius, en annan med riksrådet grefve
J. v. Düben. Änkan och döttrarna adlades 1719. –
Svenska akad. lät slå en minnespenning öfver S. 1793,
hvarvid hans minne tecknades af K. G. Nordin. Se
J. Helander, "H. S., hans lif och gärning intill år
1693" (1899); H. W. Tottie, "H. S. såsom kateket
och homilet" (1890); K. Kastman, "H. S." (1905);
H. Levin, "Visby stift under S:s ledning" (i
"Kyrkohist. årsskrift" 1903, 1904);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
