Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Spanska litteraturen
536
af en klosterbroder i S. Pedro de Gardena, där Oid
ligger begrafven, behandlar Cids mannaålder. Det visar
en medvetet konstnärlig komposition och stor kraft och
ursprunglighet i detaljerna, ehuru den form, hvari det
föreligger, är ganska ofullkomlig (blott en afskrift,
fr. 1307). "El Rodrigo", säkerligen nedskrifven
senare, sannolikt af någon klerk i Palencia,
och nu föreliggande blott i mycket förvanskadt
skick, behandlar Cids ungdom, men är i fråga om
komposition och allmänt estetiskt värde "Poema"
mycket underlägsen. Båda dikternas ofullkomliga och
oregelbundna form - långa rader med tydlig cesur
i midten, men f. ö. af växlande längd (i allmänhet
14-16 stafvelser) i enassonerade oliklånga tirader -
är kanske delvis att tillskrifva brytningen mellan
en äldre, mer folklig form ("inester de juglarla",
tirader af 16-stafviga assonerade rader), som sedan
gammalt användts i kortare episka sånger, och en ny
konstfullare, från Frankrike kommen form ("mester de
clerecia", 14-stafvig alexandrin i rimmade 4-radiga
strofer), l denna senare form, "la nueva maestria",
föreligger ett annat längre national-episkt poem,
"Poema de Feman Gonzålez", Kastiliens förste grefve,
författadt omkr. 1240, sannolikt af en munk i klostret
Arlanza, och denna form blir sodan den vanliga i den
berättande och didaktiska poesien allt till slutet af
1300-talet. Utom dessa tre längre nationalepiska poem,
som voro verk af mer konsterfarna och lärda män ur
prästerskapets krets, får man, som ofvan antyddes,
redan för denna äldsta tid antaga tillvaron af
kortare episka sånger -, motsvarigheter och delvis
sannolikt direkta föregångare till hvad som senare
kallades "romanser" -, hvilka, om också äfven de
urspr, härrörande från yrkessångare, men världsliga
’juglares", dock inträngde bland massan af folket,
som lärde och sjöng dem och gjorde dem till en
sin tillhörighet, en folkpoesi, fortlefvande
från generation till generation genom muntlig
öfverlämning. Sannolikt ha de ofvannämnda längre
poemen sammanfogats af dessa gamla korta sånger,
liksom äfven de äldsta prosakrönikorna uppenbarligen
delvis direkt om-skrifvits af dylika. Dock kan
förhållandet nog också ibland ha varit det motsatta,
och särskildt i fråga om de först långt senare
upptecknade s. k. romanserna (tryckta från början
af 1500-talet, dels på flygblad, dels sedan i stora
samlingar: "Cancionero de varios romances" 1550,
"Silva de romances" 1550-51, "Romancero general"
1600 m. fl.) äro kanske de flesta, äfven af de sedan
gammalt genom tradition fortlefvande - många äro
nydiktade - utbrutna ur de längre episka sångerna och
de gamla krönikorna. Den form, hvari dessa romanser
framträda, en följd af vanligen 8-stafviga vers
med samma assonans i de jämna raderna - en form,
som sedan får en stor betydelse i den spanska
litteraturen och än i dag lefver ett friskt lif -
torde emellertid icke vara annat än en uppdelning
på två rader af de urgamla korta episka sångernas
16-stafviga assonerade långrader. - Under 1200-talet
uppkom vidare en didaktisk diktning, hvars främste
representant är klerken Gonzalo de Berceo (d. 1268),
den förste till namnet kände spanske diktaren, som,
utom några andliga hymner, skref flera långa poem
af religiös-didaktiskt innehåll (helgonbiografier
o. d.) i ofvannämnda nyare metriska form,
4-radig rimmad alexandrin, ofta kallad "la
cuaderna via?’. Samma form används äfven i två
längre berättande poem från denna tid, "Libro de
Alexandre-’ och "Libro de Apolonio", efter latinska
och franska källor, af hvilka det förra möjligen
också författats af Berceo. Med förbigående af
några andra längre poem efter utländska källor från
denna tid må blott erinras om Alfons X den vises
lyriska "Cantigas en loor de S. Maria’: (sånger
till Marias lof), som dock äro skrifna på galicisk
dialekt och sålunda icke egentligen tillhöra spanska
litteraturen. Under 1300-talet möta vi den spanska
medeltidens mest originelle och begåfvade skald,
Juan R u i z, ärkepräst af Hita (d. omkr. 1350), som
efterlämnat ett långt poem, "Libro de buen amor",
hvilket i en tämligen lös ram innehåller en mängd
berättande episoder, mest efter främmande källor,
men dock originellt behandlade och mycket belysande
för tidens seder, jämte åtskilliga till formen
varierande cantigas. visor. Hufvudtemat är kärleken,
och verkets #lada galanta grundton förtagcs icke
af den tydligen af försiktighetshänsyn påsmetade
moralisk-religiösa fernissan. Af öfriga poeter må
slutligen nämnas Pedro Löpez de Ayala (d. 1407 såsom
storkansler af Kastilien), som i enrimmade quatrainer
och med inströdda religiösa sånger af växlande meter
gaf en moralisk-satirisk revy af representanter från
olika samhällsklasser, kallad "Rimado de Palacio". -
Prosaskrifter. Från Alfons X den vise (d. 1284), som
bl. a. lät utarbeta den berömda lagboken "Las siete
partidas" - hans far, Ferdinand den helige, hade
föranstaltat en öfversättning af Lcx visigothorum,
kallad "Fuero Juzgo" 1241 - daterar sig också den
spanska historieskrifningen genom de på hans bud
affattade "Crönica d’Espana" och "Grande y general
historia". På dessa första följde från nästa årh. och
ända in på 1500-talet en rad af andra krönikor, dels
allmänna världs- och landskrönikor, dels krönikor om
enskilda regenter, dels slutligen krönikor eller
biografier om andra framstående personer. Med
förbigående af åtskilliga prosaalster från 1200-
och 1300-talen af didaktisk och senten-tiös art och
hämtade ur medeltidens gemensamma förråd, erinras
endast om Alfons X:s son S a n c h o IV:s (d. 1295)
berömda "Libro de los castigos y documentos" samt
om den kanske mest framstående prosaisten i spanska
medeltiden, Alfons’ brorson infanten Don Juan Manuel
(d. 1348), hvars most bekanta verk, "El libro de los
Enxiemplos del conde de Lucanor ö de Patronio", uts^ör
en i en gemensam ram grupperad följd af berättelser,
hvaraf många af österländskt ursprung. Till 1300-talet
har man slutligen också att förlägga "Amadisromanens"
uppkomst. Man känner visserligen denna roman blott i
en senare bearbetning af Garcia Rodriguez de Montalvo
(l:a kända uppl. 1498), men otvetydiga vittnesbörd
ådagalägga» att den funnits åtminstone redan vid
midten af 1300-talet. Möjligt är, att "Amadisromanens"
okände författare är att söka i Portugal, men för
denna åsikt ha dock fullt bindande bevis ännu icke
kunnat framläggas (om denna bok med dess många
efterbild-ningar jfr A m a d i s r o m a n e r).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
