Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Soldyrkan - Soldäck - Sole - Solea - Solecism - Soleil - Soleillet, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
Soldäck-Solen
308
tydliga enskildheter öfverensstämmer med det vi känna
från Gamla världen.
Då kristendomen framträdde, hade dyrkan af solguden
så trängt in i folkens medvetande, att den ej
kunde utrotas. Otaliga minnen däraf fort-lefde hos
folken, och man församlade sig vid de tider och på
de platser, som man af ålder varit van vid, för att
under fäderneärfda former dyrka solen; man fortsatte
därmed, trots alla förbud, som kyrkan utfärdade
däremot. Ännu i vår tid tändas mångenstädes de urspr,
åt solen egnade offereldarna vid vårdagjämningstid -
på Valborgsmässoaftonen eller påskaftonen - och vid
sommarsolståndet, på midsommaraftonen. På mången
åt solguden helgad plats, dit traktens folk efter
fädrens sed samlades, byggdes en kyrka, emedan
man på det sättet trodde sig kunna kristna platsen,
liksom man äfven på andra sätt försökte ge en kristen
färg åt soldyrkans många rester. Men följden blef
endast, att soldyrkan flyttade in i den kristna
helgedomen. Kyrkorna fingo sin längdriktning i öster
och väster, vanligen med koret i den östra ändan, och
den kristne prästen vänder sig, liksom hans fäder i
heden tid, åt öster, då han å menighetens vägnar beder
till sin Gud. öfver altaret i otaliga kristna kyrkor
ses en strålande sol; betydelsen häraf förringas ej
därigenom, att solen bär Jehovahs namn och framställes
som hans öga. De kristnes heligaste tecken, korset,
har uppstått ur det sedan uråldriga tider heliga,
fyrekriga solhjulet; då ringen föll bort, bildade de
fyra ekrarna korset (se Kors, l a). Ett ej mindre
märkvärdigt minne af soldyrkan är, att den kristna
kyrkans förnämsta högtider under namnen jul och påsk
firas vid vintersolståndet och vårdagjämningen. Se
0. Montelius, "Solguden och hans dyrkan" (i "Nordisk
tidskrift", 1911). O. M.
Soldäck. Se Däck.
Sole. Se Hafsfjord. - Söder om S. ligger
en flygsandssträcka, Solesanden, med
badhotellet Solestrandens Nordsjöbad (1915).
K. V. H.
So’lea, zool. Se Tungsläktet.
Solecrsm (grek. soloikismo1’s, lat. solcecVsmus, af S
öl o i, se d. o.), gramm. o. ret., språkfel. Språk-och
stilläror bruka denna term i mycket skiftande
betydelse, än liktydig med syntaktiskt fel, än i
bemärkelsen felaktigt ord eller ordform. Jfr Språkfel.
Soleil [sålä’j], Jean Baptiste Francois, fransk
optiker och instrumentmakare, f. 1798 i Paris,
d. där 1878, var sin tids berömdaste instrumentmakare
och utförde åt dje samtida store franske fysikerna,
såsom Fresnel, Arago, Babinet, Foucault, men äfven åt
utlänningar, såsom vår berömde fysiker Eudberg, deras
idéer i praktisk form. Mest bekant är S:s sackarimeter
(se d. o.), grundad på polarisationsplanets
vridning i socker-lösningar och använd för mätande
af deras sockerhalt. Instrumentet är af den största
betydelse ej blott för sockerindustrien, utan också
för vetenskapen, i hvilket fall den äfven används
för bestämning af polarisationsplanets vridning hos
andra kroppar. Det har sedermera genomgått många
omändringar och förbättringar. Viktig är också
hans kristall-goniometer. S. konstruerade också ett
s. k. foto-elektriskt mikroskop, med hvars tillhjälp
de viktigaste företeelserna inom läran om Interferens,
po-
larisation och dubbelbrytning kunna
demonstreras. Se Polarisationsinstrument, sp. 1184.
S. A-s.
Soleillet [såläjä], Paul, fransk Afrikaresande,
f. 1842 i Nimes, d. 1886 i Aden, reste 1865-66 i
Algeriet, 1871 o. f. i algeriska Sahara och kom 1873
till In-Salah. Därefter intresserade han sig för en
järnväg genom Sahara från Algeriet till Senegambien
och reste 1878-80 genom trakterna kring Senegal. På
uppdrag af ett franskt handelsbolag grundlade
han det franska väldet i Obok vid Eöda hafvet och
färdades 1882 genom Schoa till Kaffa. Han författade
bl. a. Exploration du Sahara central (1874), UAjrique
occidentale (1877), Les voyages et découvertes de
P. S. etc., racontés par lui-méme (1881), Voyages en
Ethiopie (1885) och Obock, le Choa, le Kaffa (1886).
Solen, astron., centralkroppen inom vårt
planetsystem. Dess medelafstånd från jorden är
beräk-nadt till 149V2 mill. km., under antagande af
värdet 8,8o;/ för solpar allaxen, den vinkel, under
hvilken jordens radie skulle ses från solen. Solens
skenbara vinkeldiameter, från jorden sedt, är vid
medelafståndet 31’ 59r/, motsvarande en verklig radie
af 695,500 km eller nära lika med dubbla afståndet
från jorden till månen. Solens massa är 333,000
gånger så stor som jordens och 1,047 gånger så stor
som den största planetens, Juppiters, massa. Solens
medeltäthet är omkr. V* af jordens eller ungefär 1,4
af vattnets. Tyngden på solens yta är nära 28 gånger
större än på jorden. Solens form är, så vidt man
funnit, fullkomligt sfärisk, utan afplattning. Solen
roterar omkring en axel, som har en lutning af något
mer än 7 grader mot ekliptikans axel. (Beträffande
rotationstiden se nedan.) Om solens rörelse genom
världsrymden se Solsystem.
Sedd utan förstoring, ter sig solens yta, den
s. k. fotosfären, som en fullkomligt jämn, lysande
yta. Betraktar man den med en förstorande kikare,
är det icke längre så. Den företer då ett kornigt
utseende; Young liknar den vid groft rit-papper. Under
ännu starkare förstoring analyserar sig denna
fotosfärens konsistens i en mängd små lysande korn -
Secchi kallar dem "risgryn", Nasmyth förliknar dem med
videblad, Langley med flockig snö på grått kläde -,
hvilka tyckas simma i ett mindre ljust medium, som
tillkännager sig som något mörkare fläckar. Efter
Langleys åsikt utfylla dessa lysande korn blott
ungefär l/5 af solens yta, medan de dock utsända
3/4 af dess hela ljusmängd. Stundom, särskildt i
solfläckarnas half-skugga, ha de ljusa partiklarna
mera långsträckt form och göra intryck af en anhopning
af halm-strån. Möjligen utgöra de s. k. "risgrynen"
blott ändarna af långsträckta fibrer, som stå
packade bredvid hvarandra i vertikalt läge och blott
i solfläckarna af slöjas till hela sin längd. I nyare
tider har Janssen i Meudon genom ögonblicksfotografier
af solen, några af ända till 55 cm. diameter,
lämnat viktiga bidrag till studiet af fotosfärens
konstruktion. Så har han t. ex. uppvisat, att det
"fotosfäri-ska nätet" är underkastadt oupphörliga
förändringar, väl märkbara t. o. m. under så kort
tid som en timme. Enligt senare undersökningar af
Hansky i Pulkova undergår fotosfärens kornighet,
"granu-lation", så hastiga förändringar, att bilden
däraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
