Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Society - Societär - Socii - Socin, Albert - Socinianer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1915) omkr. 500 led., hvaraf flertalet utgöres af
personer af svensk, norsk eller dansk börd. Vid
årssammanträdena hållas vetenskapliga och
populärvetenskapliga föredrag öfver ämnen, som
tillhöra sällskapets syften. Dess arbete att få
de skandinaviska språken upptagna som läroämne
vid amerikanska högre läroverk har krönts
med framgång. Sällskapets förhandlingar jämte
vetenskapliga artiklar i företrädesvis språkliga
och litterära frågor inrymmas i "Publications", som
utkomma med 3 häften om året. Medlemsafgiften är 1
dollar. Sällskapets hufvudsäte är Urbana, Illinois.
- S. for the propagation of the gospel in foreign parts [....]
och S...... in New England [....]. Se Mission, sp. 666.
- S. of antiquaries of London [....],
engelskt sällskap för allmän arkeologi, stiftadt 1572,
återupprättadt 1717, fick k. privilegium 1751, utger
"Proceedings" och håller sammanträden nov.-juni. Dess
medlemsantal är 700. - S. of arts [....], engelskt
konstsällskap, stiftadt i London 1754, utdelar pris,
anordnar kurser och utställningar för konstnärer.
- S. of united irishmen [....],
irländskt politiskt sällskap. Se Fitzgerald 3.
Societär (fr. sociétaire), medlem af något samfund,
delegare, särskildt benämning på de för lifstiden
anställde skådespelarna vid Théâtre français, hvilka
ha andel i vinsten och deltaga i styrelsen. Jfr
Théâtre français.
Socii (populi romani), lat., "(romerska folkets)
bundsförvanter", faktiskt ofta = vasaller. Ordet
socius betyder eg. sällskapare, kompanjon, kamrat. Se
Bundsförvanter och Romerska riket, sp. 730, 758-759.
Socin [....], Albert, schweizisk orientalist,
f. 13 okt. 1844 i Basel, d. 24 juni 1899 i
Leipzig, filos. doktor i Halle 1867, företog
1868-70 en resa till Orienten tills. med E. Prym
(sedermera professor i Bonn), som dock redan 1869
återvände till Europa. S. blef docent i Basel 1871,
e. o. professor där 1873, företog s. å. en ny resa
till Orienten samt blef professor 1876 i Tubingen
och 1890 i Leipzig (efter Fleischer). S. var en
mycket framstående forskare och hade på sina resor
förvärfvat en ovanlig förtrogenhet med förhållandena
i den moderna Orienten. Hans viktigaste arbeten
äro Die gedichte des ’Alqama al-fahl (1867),
Arabische sprüchwörter und redensarten (1878),
Arabische grammatik (1885, d. IV i "Porta linguarum
orientalium"; 7:e uppl. utg. af Brockelmann 1913),
Diwan aus Centralarabien, gesammelt, übersetzt und
erläutert (utg. af H. Stumme i "Abhandlungen der
philologisch-historischen classe der sächsischen
gesellschaft der wissenschaften" 1900-01), Der
neu-aramaeische dialekt des Tûr ’Abdîn (tills, med
Prym, 2 dlr, 1881), Die neu-aramaeischen dialekte
von Urmia bis Mosul (1882), Kurdische sammlungen
(tills, med Prvm, 2 dlr, 1887-90), Die echtheit
der moabitischen altertümer geprüft (tills, med
E. Kautzsch, 1876; innehållande bevis för, att en
samling moabitiska fornsaker, som 1875 inköpts af
preussiska staten, bestod af moderna förfalskningar;
jfr Mesa), Die inschrift des königs Mesa von
Faustus Socinus. Moab (tills, med Smend, 1886), Die Genesis mit
äusserer unterscheidung der quellenschriften übersetzt
(tills. med Kautzsch, 1888; 2:a uppl. 1891) och
Zur Mesainschrift (tills, med Holzinger, 1897).
K. V. Z.
Socinianer, anhängare af en under 1500-talet
i Polen uppkommen kristen samfundsbildning af
unitarisk riktning, hvilken, såväl hvad åskådning
som samfundsordning beträffar, fick sin prägel
framför allt genom italienaren Faustus Sozzini
(latiniseradt Socinus), f. 1539 i Siena,
d. 1604. Redan hans farbroder Lelio Sozzini
(f. 1525 i Siena, d. 1562) hade trädt i nära
förbindelse med några af reformationens ledare,
bl. a. Calvin och Melanchthon, men skilde sig
från dem närmast genom sin unitariska kritik af
treenighetsläran. Hans idéer upptogos och utvecklades
af Faustus. Efter studier, särskildt i Lyon, vistades
han 1562-74 vid Frans’ af Medici hof i Florens och
var därefter under några år i Basel ifrigt upptagen
af teologiskt skriftställarskap. Därifrån kallades
han 1578 till Siebenburgen af unitaren Blandrata,
som i där rådande stridigheter bland unitarerna
sökte hans hjälp mot de s. k. non-adoranterna,
d. v. s. den riktning, som bestred rättmätigheten af
att egna Kristus tillbedjan. Då Sozzini emellertid
icke lyckades bilägga dessa stridigheter, vände han
sig till Polen, hvarest han förblef till sin död,
och lyckades där, medlande mellan olika unitariskt
sinnade riktningar och kämpande mot kalvinska och
jesuitiska teologer, bilda ett slutet, efter honom
uppkalladt samfund. Detta fick sin hufvudurkund
i den s. k. Rakaukatekesen (se d. o.). Med
reformationen hade socinianismen gemensamt, att
den afvisade den romerska katolicismen och stödde
sig på bibeln som auktoritet mot traditionen. I
öfrigt hade den sina rötter dels i renässansen
och humanismen, dels i den senare medeltidens
nominalistiska (se d. o.), pelagianiserande
teologi. För det religiösetiska djupet i den
reformatoriska frälsningsuppfattningen stod
socinianismen främmande. Visserligen talade man om
"rättfärdiggörelse genom tro", men denna tro fattades
här närmast som åtlydnad af Kristi bud; i det att
Gud öfverser med hvad som fattas i laguppfyllelsen,
anser han människan rättfärdig. Med skarp kritik
vände man sig mot den kyrkliga treenighetsläran och
kristologien. Kristus är endast uppenbarare af Guds
bud och löften. Därigenom är han dock höjd öfver
mänskligheten och tillbedjansvärd. Inom sitt samfund
kräfde man sträng kyrkotukt med exkommunikation som
slutligt straff. Krigstjänst och statstjänst öfver
hufvud afvisades såsom stridande mot bibelns lagbud,
något som gång på gång bragte socinianerna i konflikt
med statsmakten. Det socinianska samfundet lefde
länge ett ganska blomstrande lif i Polen. Särskildt
florerade det teologiska arbetet vid akademien
i Rakau,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
