Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frigjord från alla band, som kunnat fästa den vid det
bestående, skall resa sig i sin ordning, expropriera
expropriatörerna och spränga hela det borgerliga
samhällets öfverbyggnad. "Proletariatet har intet
att förlora annat än sina kedjor, men det har en
värld att vinna. Proletärer i alla länder, förenen
er!" – så slutar det "Kommunistiska manifestet". Ett
karakteristiskt drag i den uppfattning, som Marx och
Engels här utvecklat och som för ett rätt begrepp om
den nutida socialismen bör särskildt uppmärksammas,
är materialismens tillämpning på historien. För den
materialistiska historieuppfattningen bestämmes
ett samhälles utveckling ytterst och djupast af
de naturligt försiggående ändringarna i samhällets
ekonomiska lif. "Det omedelbara lifvets produktion
och reproduktion", säger Engels, "är det bestämmande
momentet i historien"; man erinras ovillkorligen om
det bekanta schillerska ordet om hunger och kärlek
som mänsklighetens driffjädrar. Det är sålunda icke
de nya idéerna, som skapa samhällsförhållanden,
utan samhällstillståndet återspeglar sig tvärtom
med nödvändighet i däremot svarande idéer. Hela
beskaffenheten af "samhällets öfverbyggnad", dess
religion, moral, filosofi, politik, rättsbegrepp,
alltsammans bestämmes ytterst af den ekonomiska
bas, hvarpå det hela hvilar. Revolutioner i
produktionssättet kunna därför enligt denna
uppfattning spåras som de djupaste orsakerna till
alla stora politiska och sociala hvälfningar. I sitt
stora förnämsta verk, "Das kapital" (1867), sökte
Marx utforska lagarna för den nutida ekonomiska
rörelsen och på samma gång visa tecknen, som tyda
på, att den kapitalistiska ordningen börjar bli
otillfredsställande för samhället och en ny sakernas
ordning förberedas – socialismen. Då rikedomen i
nutidens samhällen ter sig i form af en ofantlig
samling varor, börjar Marx sitt arbete med en analys
af varan. Hvarje vara är å ena sidan ett ting,
som genom sina egenskaper tillfredsställer något
slags mänskligt behof, och denna dess nyttighet ger
varan dess bruksvärde. Bruksvärdena utgöra rikedomens
materiella innehåll, hvilken dess samhälleliga form än
må vara. Men å andra sidan är hvarje vara ett ting,
som utbytes mot ett annat i ett visst förhållande,
d. v. s. som har ett visst bytesvärde. Detta
värde kan icke sammanhänga med bruksvärdet, ty som
bruksvärden ha ju varorna olika egenskaper. Det
måste hos varorna, för att de skola kunna utbytas i
ett bestämdt förhållande och öfver hufvud jämföras,
finnas något gemensamt: de äro alla produkter af
mänskligt arbete. Endast som sådana äro de värden,
hvilkas storlek mätes helt enkelt genom mängden af
det, som bildat värdet, arbetet. Men arbetsmängden har
åter sitt mått i tiden, dock väl att märka icke den
individuella, som användts i ett särskildt fall, utan
den samhälleligt nödvändiga genomsnittsarbetstid,
som behöfves på en gifven tidpunkt för att
frambringa en viss vara. Detta är den beryktade
marxska värdeteorien, som sålunda är en utveckling
af den klassiska ekonomiens särskildt af Ricardo
skarpt formulerade sats: arbetet är källan till allt
värde. Otvifvelaktigt är denna värdeteori med sina
logiska konsekvenser en af de viktigaste grundvalarna
för den marxska uppfattningen och därigenom också
för socialismen i dess nuvarande formulering.
Tillämpas den marxska värdeteorien på det särskilda
slag af på den kapitalistiska marknaden förefintlig
vara, som heter arbetskraft, så finner man, att
arbetskraftens värde, som i normala fall, där tillgång
och efterfrågan täcka hvarandra, återspeglas i dess
pris, i lönen, måste vara lika med den till arbetarens
underhåll och reproducering samhälleligt nödvändiga
arbetstiden. Men med denna vara, arbetskraften, eger
det särskilda förhållandet rum, att den ju i själfva
sin förbrukning frambringar nytt värde och regelbundet
mera värde, än den ersattes med – ty eljest hade
ju köparen af arbetskraften, kapitalisten, intet
intresse af hela operationen. Arbetaren behöfver
t. ex. arbeta blott i 6 timmar för att skapa så
mycket värde, som motsvarar underhållskostnaden
för honom och hans familj, d. v. s. hans lön; men
för de öfriga 6 timmarna af arbetsdagen får han
ingen ersättning, det under denna tid frambragta
värdet, öfverskottsvärdet l. mervärdet, går
som vinst i arbetsköparens ficka. Där ligger
enligt Marx och den nutida socialismen nyckeln
till kapitalbildningens gåta. Kapital är obetaldt
arbete, det är den enkla, lättfattliga formel,
hvari den teoretiska undersökningen sålunda
utmynnar. Och kapitalet kan på sådant sätt dag
efter dag suga upp mervärdet och föröka sig, helt
enkelt därigenom, att kapitalistklassen är egare
till produktionsmedlen, jorden, maskinerna m. m.,
som den låter arbetarklassen använda mot en lön,
hvilken icke alls står i något förhållande till
värdet af hvad arbetet frambringar, utan i stället
genom arbetarnas egen konkurrens hålles nere
vid gränsen af hvad de oundgängligen behöfva för
att kunna existera (Lassalles ehernes lohngesetz,
"järnhårda lönelag"). Alla dessa missförhållanden äro
grundade i själfva det privatkapitalistiska systemet
och kunna fullständigt afhjälpas endast genom hela
lönesystemets ersättande med socialistisk kooperation;
först då alla medborgare, d. v. s. staten, äro egare
till produktionsmedlen, kommer också arbetets hela
afkastning att kunna lända alla till godo och icke
som nu till väsentligaste delen stanna i fickorna
hos en genom egendomsbesittning privilegierad klass.
Det utmärkande för den kapitalistiska sakernas
ordning är, att produktionen ledes af kapitalister,
som låta fria lönearbetare arbeta åt sig. Marx
genomgår utförligt med exempel från England, hur de
forne bönderna och handtverkarna mot medeltidens slut
skildes från sina små produktionsmedel och för sitt
lifsuppehälle uteslutande hänvisades till arbete mot
lön; det var det moderna proletariatets tragiska
inträde i historien. Kapitalismen utvecklades nu
genom olika stadier, t. ex. manufakturen, tills
slutligen med ångans användning som drifkraft
och fabrikssystemets införande mot slutet af
1700-talet den industriella revolutionen var
fullbordad och storindustriens herravälde började
(se Industrialism). Tillegnandet af mervärde
kunde numera ske i största skala, under skenet
af en fri öfverenskommelse mellan arbetaren
och arbetsköparen. Den mest i ögonen fallande
motsägelsen i det nuvarande systemet finner Marx
vara, att medan produktionen genom storindustrien
blifvit en social operation, som utföres af många,
planmässigt samarbetande personer, så blir dock
produkten fortfarande enskilda kapitalisters egendom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
