Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snöplog - Snöplogfogde - Snöplogsafgift - Snöre - Snöripa - Snörlefver - Snörlif - Snörpvad - Snörväxel - Snöskata - Snösko - Snöskrapare - Snöskred - Snöskulptur - Snöskyddsanläggningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drifanordning, allt monteradt på en öppen godsvagn. Denna
framdrifves af en å dess ena axel anbragt elektrisk
motor; till denna såväl som till motorn för
apparatens drifvande erhålles ström medelst en å
ena vagnsändan anbragt oljemotor med generator af
omkr. 40 hkr. Vid lastningen placeras apparatvagnen
och lastvagnarna på hvar sitt parallellspår på ömse
sidor om snövallen. Tuben, en plåtcylinder af 450
mm. diameter, inställes så, att dess nedre sidoöppning
nätt och jämnt nedtryckes i snövallen; apparatvagnen,
som kan framdrifvas 11/2 m. i sekunden,
sättes i gång, och samtidigt bringas skrufven i hastig rotation;
den under vagnens rörelse intryckta snön uppskrufvas
därvid genom tuben och tömmes genom en öppning i dess
öfre del i de uppställda vagnarna. På detta sätt kan
under gynnsamma förhållanden uppfordras 1/2 kbm. snö
i sekunden.
För att hålla spåren i trafikabelt skick är ej
nog med plogning, den snö närmast skensträngarnas
insida, som plogarna ej kunnat borttaga eller som
samlats efter mindre snöfall, måste aflägsnas
för att bereda fritt utrymme åt hjulflänsarna,
som i annat fall trafikvådligt kunna, hoppressa
snön mot skenhufvudet. För detta ändamål används
numera den s. k. spårrensaren (fig. 7), en apparat,
anbragt å en vanlig godsvagn sist i tåget. Apparatens
huvudbeståndsdelar äro 2 omkr. 0,80 m. breda skrapor
af järnplåt, anbragta öfver skensträngarna och med
sin nedre snedt framåtriktade kant i jämhöjd med
skenornas öfverkant på dessas utsida, men omkr. 60 mm.
lägre på insidan. Plåtens bakre del är bågformig
uppböjd och bildar en snedt utåt och bakåt ställd
vinge, genom hvilken snön från skraparen uppsamlas
och utkastas från spåret. Genom en särskild anordning
kan spårrensarens nedre ända lyftas vid passerandet
af växlar, korsningar m. m.
Om förekommande af snöhopning i järnvägsspåren se
Snöskyddsanläggningar.
1. (H. J. Dft.) 2. C. A. S-z.
Snöplogfogde (Snöplogningsfogde), förv., en efter
de för val af sexmän gällande grunderna utsedd
förtroendeman, som vintertiden skall bestyra om nödig
plogning och skottning af landsvägarna. Jfr
Väghållningsskyldighet.
Kbg.
Snöplogsafgift (Snöplogningsafgift), förv., en
afgift, som häradsvis årligen utdebiteras af
fögderitjänstemännen för det ändamål, som namnet
antyder. Redovisning sker af nämnda tjänstemän inför
häradsrätten.
Kbg.
Snöre, Handsnöre, fisk., liknar vanlig dörj
(se d. o.), men är åtminstone i Bohuslän af gröfre lina
och eger större krokar (l-2) och större sänke. Där
"snörar" man torsk (med torsksnöre) och gråsej på
djupt vatten under sakta fart med redskapen i lovart;
agn eller pilk används. Norrmän, färöbor, isländare
och fransmän (vid Island, sedan lång tid tillbaka)
drifva torskfiske med snöre. I. Arwn.
Snöripa, zool., ett ofta förekommande namn på
dalripan. Se Ripsläktet och pl. till art. Polarländer.
Snörlefver, med. Se Lefversjukdomar, sp. 29.
Snörlif, förr mycket nyttjad benämning på ett slags
lifstycke, som tillsnördes med en i ryggen anbragt
snörinrättning. Snörlifven, som brukades såväl,
understundom, af män som, företrädesvis, af
kvinnor och ofta voro ohygieniska genom att pressa
ihop kroppen, ha ersatts af korsetter (se Korsett);
skillnaden ligger emellertid icke sällan mest i
själfva namnet.
Snörpvad. Se Fiskredskap, sp. 451, Påsenot (hvilket
är ett numera knappt användt namn) och Sillfiske,
fig. l o. 2.
Snörväxel. Se Telefon och Telegraf.
Snöskata, Björkskata l. Björktrast,
Turdus pilaris, zool., en till trastsläktet (Turdus),
fam. trastfåglar (Turdidæ), ordn. tättingar
(Passeres) hörande fågel, som skiljes från sina
samsläktingar därigenom, att hufvudet ofvan och på
sidorna samt halsryggen och öfvergumpen äro askgrå,
hvaremot rygg och skuldror äro kastanjebruna samt de
undre vingtäckfjädrarna hvita. Längd 26 cm. Snöskatan
är den allmännaste af alla Sveriges trastarter och
häckar i stort antal öfver hela landet. Den lefver
mest i större flockar. Endast en del lämnar oss under
vintern. Snöskatan förtär allehanda smådjur; om hösten
och vintern lifnär den sig företrädesvis af rönnbär,
enbär, lingon o. d. Den lär häcka flera gånger om
året. Boet är öppet, och äggen (5-6) äro ljusgröna
med bruna fläckar.
L-e.
Snösko. Se Skidlöpning, sp. 982.
Snöskrapare, järnv. Se Snöplog 2, sp. 158.
Snöskred, en snömassas nedrasande eller hastiga
nedglidande (ej rullande) utför en brant höjd- eller
fjällsluttning. Jfr Lavin.
B. E.
Snöskulptur. Se Skulptur.
Fig. 1. Fast snöskärm. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>