Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skrifmaskin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lade då till fullt lif en redan förut här och där
drifven industri: beredningen af djurhudar till
skrifmaterial (se Pergament). Pergamentet var under
den äldre medeltiden det hufvudsakliga medlet för
skrifters bevarande, och det har aldrig fullständigt
utträngts af sin efterträdare lumppapperet (se
Papper).
Från penseln öfvergick man, till följd af förändringen
i skrifmaterialet, till vassröret (lat. ca’lamus),
hvilket redskap ännu är allmänt i bruk i Orienten
(fig. 3). Det aflöstes af gåspennan (se Penna
och fig. 4), som århundraden igenom bibehöll sitt
anseende, tills den i senare tid ersatts af stålpennan
(se Stålpennor). Äfven andra skrifredskap, hvilka afse
att under särskilda förhållanden göra bläck umbärligt,
ha uppfunnits. Sålunda användas för särskilda ändamål
(t. ex. anteckningar, linjering m. m.) kritor (såsom
i blå- och rödpennor), blyerts- och anilinpennor
(s. k. kopiepennor). Se Blyertspennor. – Om de till
skrifning använda färgade vätskorna se art. Bläck.
R. G.
Skrifning, eg. åstadkommande af skrift (se d. o.),
kallas i våra skolor alla skriftliga öfningar, sålunda
s. k. temata, krior, uppsatser i matematik o. d. Man
skiljer i detta hänseende på skrifningar i skolan
och hemskrifningar, mellan hvilka en viss proportion
plägar iakttagas. Ett rent s. k. öfningsämne är
välskrifning (skönskrifning), som naturligtvis
förlägges till lärorummet. Jfr Skrifkonst.
J. C.
Skrif- och räkneskolor, Skrif- och räkneklass. Se Apologistklass.
Skrifpapper. Se Papper, sp. 1501.
Skrifpennor. Se Penna, Reservoarpenna, Skrifkonst,
sp. 1198–99, och Stålpennor.
Skrift. 1. Det medel, hvarmed det talade ordet
(språket) återges för ögat. Skriften utgör
sammanfattningen af alla de skriftecken, som
tjäna till att åskådligt framställa de enskilda
ljud (resp. stafvelser, ord), hvaraf ett språk
består. Skriftens historia går tillbaka till den
gråaste forntiden, och legenderna om dess uppfinning
flyta tillsamman med gudasagorna hos de äldsta
kulturfolken. Endast egypter, kineser och fenicier
ha utbildat skriften till själfständiga system,
men hos nästan alla folk, som något höjt sig öfver
det vilda tillståndet, spåras försök att genom
materiella föremål eller, sedan de hunnit en något
högre odlingsståndpunkt, genom bilder och tecken
bevara minnet af särskilda tilldragelser.
Skriften har sitt ursprung å ena sidan i driften att
efterbilda föremål, å andra sidan i begäret att åt
minnet bevara vissa historiska händelser (krigståg,
fördrag o. d.). På detta sätt uppstod bildskriften
(se d. o. med pl.) i sin ursprungligaste
form, sådan, som vi finna den t. ex. hos
fornmexikanerna. Ur bildskriften utvecklade sig ett
slags symbolisk framställning af tilldragelser, hvarpå
de egyptiska hieroglyfinskrifterna kunna tjäna som
exempel. Med tiden fjärmade bilderna sig alltmer från
sitt ursprung och öfvergingo till mer eller mindre
godtyckliga former, på samma gång som vissa ljud
fixerades vid vissa tecken. Så hade på ett tidigt
stadium hvart ord sitt gifna tecken (ordskrift),
därnäst hvarje stafvelse (stafvelseskrift) och till
sist hvart enkelt ljud. Med den sista utvecklingen
har man hunnit till bokstafsskriften, det
system, som nu används af jordens flesta folk. Om
kilskriftens gradvis hos olika forntidsfolk skeende
öfvergång från begrepps- till bokstafsskrift se
Kilskrift.
Hvarken i den egyptiska eller i den kinesiska
bildskriften (se pl. I, Egyptisk skrift och
Kinesiska språket och skriften, sp. 102) kunde man
i längden nöja sig med de ideografiska tecknen. Ej
alla abstrakta begrepp kunde så att säga öfversättas
till konkreta och återges i bild. Man måste därför
taga sin tillflykt äfven till ljudtecken, och sålunda
uppstod, sidoordnad med bildskriften, en ljudskrift,
som i sitt första stadium var ordskrift. Här tjänade
tecknen ej längre till att uttrycka föremål, utan
vissa ljudförbindelser: ord. Bilden glömdes för
ljudet af det därmed betecknade begreppet. Ett par
exempel må belysa detta. I egyptiska betyder ordet
iri "öga", men därjämte äfven verbet "göra", hvadan
ögats tecken kan ha båda dessa betydelser. Ordet
un, "öppna", tecknas med en hare, emedan un
likaledes betyder "hare" o. s. v. Hieroglyfernas
fonetiska betydelse, d. v. s. deras användning
som ljudtecken, inträdde således därmed, att samma
bild kunde beteckna två eller flera likaljudande
ord (homonymer) med olika betydelse. För att ange,
hvilken särskild betydelse för tillfället åsyftades,
tillfogades ofta i egyptiskan (alltid i kinesiskan)
ett s. k. determinativ, hvarigenom ordet hänvisades
till en bestämd klass af begrepp. – Genom att vidare
sönderdela orden i sina stafvelser och betrakta hvarje
särskild stafvelse som ett helt, hvilket erhöll sitt
eget ljudtecken, uppstod den form af ljudskrift, som
benämnes stafvelseskrift. Hvarje tecken
återger där en stafvelse, liksom det på ett föregående
stadium återgett ett själfständigt begrepp, ett
föremål o. d. – Vid sidan af den nu nämnda organiska
utvecklingen från ideografisk skrift (bildskrift)
till ljudskrift finna vi emellertid äfven system med
godtyckligt uppfunna skriftecken, och det är ej lätt
eller ens möjligt att i hvarje särskildt fall afgöra,
huruvida en utveckling ur bildskrift föreligger eller
om tecknen äro fritt uppfunna. Ordskriften har i
stort användts och används ännu af kineserna. Om
japanernas olika skriftsystem se Japanska språket
och litteraturen, sp. 1290 (jfr pl. I).
Genom ord- och stafvelseskriften banades väg för
ordets upplösning i sina enkla beståndsdelar. De
särskilda ljudelementen sönderdelades samt fingo
hvart och ett sin egen beteckning, och därmed var
bokstafsskriften i egentlig mening färdig, ehuru den,
hvad bokstäfvernas ljudenliga beteckning vidkommer,
ännu ingenstädes vunnit en fullt tillfredsställande
utveckling (jfr Fonetiska bokstäfver). Bland de
folk, som af ålder begagnat bokstafsskriften och
utbildat mer eller mindre själfständiga alfabet,
märkas fenicierna, grekerna och romarna. De två
sistnämnda folken förhålla sig emellertid som
arftagare af fenicierna: grekerna i första hand
och genom dem romarna. Från dessa bägge sistnämnda
ha alla de öfriga kulturfolken, stundom med rätt
betydliga modifikationer, lånat sina skriftsystem. Jfr
sammanställningen af feniciskt och senare alfabet
i art. Alfabet; se ock artiklarna om alla de olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
