Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schimmelmann. 1. Heinrich Karl S 2. Ernst Heinrich S - Schimmelpenninck [s-chim'm-], Rutger Jan - Schimon, Adolf - Schimp. - Schimpans, zool. Se Troglodytes - Schimper, tyska botanister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berg och medverkade väsentligt till hans fall. 1788
fick han säte och stämma i statsrådet och var efter
Bernstorffs död 1797 Danmarks premiärminister; men
sedan 1807 lyssnade Fredrik VI blott föga till hans
råd (S. ogillade förbundet med Frankrike). Efter sitt
afsked från ministerposten förblef han dock medlem
af statsrådet och öfvertog 1824 utrikesministeriet,
som han styrde till sin död. Medan fadern var
utpräglad affärsman, var sonen närmast idealist. Han
var mycket nitisk att få till stånd förbud mot
slafhandeln 1792 och att förbättra negrernas villkor;
likaså befordrade han som godsegare på Lindenborg
hofveriets afskaffande, jordlotternas utskiftning
och byggande af skolor. Genom industriella företag
och stor frikostighet satte han till den ärfda
förmögenheten och efterlämnade betydliga skulder. Han
var varm vän af vetenskap och litteratur, blef 1797
president i Videnskabernes selskab och understödde
villigt skalderna, särskildt Baggesen, lämnade
också flera år Schiller och senare hans änka god
hjälp. 1810 författade S. på tyska en uppmaning
till sammanslutning mellan de nordiska folken.
1-2. E. Ebg.
Schimmelpenninck [s-chi’m-], Rutger Jan, grefve,
nederländsk statsman, f. 1765 i Deventer,
d. 1825, var först advokat i Amsterdam, blef vid
fransmännens eröfring af Holland 1795 medlem af
bataviska nationalförsamlingen samt utnämndes till
ambassadör 1798 i Paris och 1801 i London. Då han 1803
förgäfves sökt bevara Hollands neutralitet, afgick
han från sitt ämbete, men blef 1805 af Napoleon I
som rådspensionär ställd i spetsen för Bataviska
republikens regering. Han förvaltade detta ämbete
med mycken klokhet, men drog sig tillbaka redan 1806,
då Napoleon beslutit förvandla Nederländerna till ett
konungarike. Han blef vid Nederländernas införlifvande
i Frankrike (1810) grefve och senator samt ingick
vid bildandet af konungariket Nederländerna (1815)
som medlem af riksdagens första kammare.
Schimon, Adolf, tysk musiker, f. 1820 i Wien, d
1887 i Leipzig, genomgick Paris’ konservatorium,
där han som ackompanjatör gjorde sig förtrogen med
den italienska sångundervisningsmetoden, samt erhöll
därefter befattningar vid Her ma-jesty’s theatre
i London (1850), italienska operan i Paris (1852),
Leipzigs konservatorium (1874), Munchens k. musikskola
(1877) och åter i Leipzig (1886). Han var sedan
1872 gift med sopran-sångerskan Anna Regan (f. 1842,
d. 1902) och gjorde med henne konsertresor. S. var en
ansedd sånglärare och pianist samt äfven bemärkt som
kompositör. Hans opera Stradella gafs 1846 i Florens
och List um list (1858) på tyska scener. Han skref
äfven sånger, kammarmusik, violin- och pianosaker
m. m. A. L.*
Schimp., vid djurnamn förkortning för tyske
naturforskaren Wilhelm Schimper (se d. o. 2);
vid växtnamn förkortning för Wilhelm Philipp
Schimper (se d. o. 3).
Schimpans, zool. Se Troglodytes.
Schimper, tyska botanister. 1. Karl Friedrich S.,
f. 1803 i Mannheim, d. 1867 i Schwetzingen, var
ifrig forskare inom skilda naturområden, blef docent
i München och företog på uppdrag af konungen i Bajern
resor i Alperna, Pyrenéerna m. m., men publicerade blott en ringa del
af sina iakttagelser och är mest känd genom sin
upptäckt (1834) af den geometriska lagbundenheten
i växternas bladställning. Denna framlades dock ej
i skrift af honom själf, utan af Alexander Braun (i
"Flora", 1835), hvaraf namnet den "Schimper-Braunska
teorien". - 2. Wilhelm S., den föregåendes broder,
f. 1804 i Reichenschwand, d. 1878 i Adua (Abessinien),
gjorde för den Hochstetterska reseföreningens
räkning en botanisk resa till södra Frankrike och
Algeriet 1831-32 och utforskade sedan 1834 under
flera års resor Egypten, hvarefter han genomreste
Abessinien. Han utnämndes till ståthållare i en af
detta lands provinser, men råkade under inbördeskriget
på 1840-talet i mångårig fångenskap. Till den
naturvetenskapliga kännedomen om Öst-Af rika
lämnade S. betydande bidrag, och flera europeiska
institutioner mottogo af honom samlingar af stort
värde. - 3. Wilhelm Philipp S., de förres kusin,
f. 1808, d. 1880 som direktör för naturhistoriska
museet och professor vid universitetet i Strassburg,
utmärkte sig företrädesvis som bryolog. Hans förnämsta
verk på detta område är Bryologia europæa (1836-55, 6
bd med 640 tab.; början författad tills, med Ph. Bruch
och Th. Gümbel), jämte ett supplement (1864-66, med
40 tab.). Vidare märkas Stirpes normales bryologiæ
europææ (1844- 54), Recherches morphologiques
et anatomiques sur les mousses (1848), Icones
morphologiæ (1860), Synopsis muscorum europæorum
(s. å.; 2:a uppl. 1876). Af hans paleobotaniska
arbeten må anföras beskrifningen af växtfossilen
i det gemensamt med Köchlin-Schlumberger utgifna
arbetet Le terrain de transition des Vosges (1862),
Monographie des plantes fossiles du grés bigarré
des Vosges (tills, med A. Mougeot, 1844) samt den för
hvarje paleobotanist oumbärliga handboken Traité de
paléontologie végétale (3 bd text samt atlas med 110
tafl. 1869-74).
4. Andreas Franz Wilhelm S., den föregåendes son,
f. 12 maj 1856 i Strassburg, d. 10 sept. 1901 i
Basel, blef filos, doktor i Strassburg 1878, var
först assistent där, sedan i Lyon och i Baltimore
i Nord-Amerika, blef e. o. professor i botanik i
Bonn 1886 och professor i Basel 1898. S. företog en
botanisk resa till Västindien och Venezuela 1882-83,
till Brasilien i sällskap med J. H. R. Schenck 1886,
till Ceylon och Java 1889-90 och deltog som botanist
i Deutsche tiefsee-expedition 1898 -99. Från dessa
resor härstamma till stor del idéerna och materialet
till S:s framstående arbete Pflanzengeographie
auf physiologischer grundlage (1898), den första
utförliga framställningen af jordens vegetation
med de förklaringar öfver dess utseende, utbredning
och förändringar, som vunnits genom fysiologernas
undersökningsmetoder. Af hans mera speciella arbeten
med ekolo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
