Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schiaparelli [skia-], Giovanni Virginio - Schiaparelli [skia-], Ernesto - Schiavone - Schibam, stad. Se Hadramaut, sp. 969 - Schibbolet - Schibin el-Kom - Schibsted [Jib-], Amandus Theodor - Schichau, Ferdinand - Schicht, Johann Gottfried - Schick, Margarete Luise - Schick, Gottlieb - Schickaneder. Se Schikaneder - Schickele, René
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liga produktion omfattar mellan 200 och 300 arbeten,
behandlande ämnen inom astronomiens olika grenar samt
meteorologi, geodesi och fysik m. m. - Särskildt
hans epokgörande undersökningar öfver stjärnfallen
(sv. öfv., "Om stjernfall", 1883) förskaffade honom
världsrykte och höga vetenskapliga utmärkelser. -
S. var bl. a. led. af Vet. akad. (1877), Vet. soc. i
Uppsala (1878) och Fysiogr. sällsk. i Lund (1900).
B-d.
Schiaparelli [skia-], Ernesto, italiensk
egyptolog, f. 1856 i Turin, professor i
egyptologi vid universitetet i sin födelsestad och
direktör för antikmuseet där, upptäckte i Turin
"Begrafningsboken", som han utgaf med text och
kommentar. Af hans skrifter torde den viktigaste vara
Relazione della missione in Egitto.
Schiavone [skiavåne], "slavoniern", tillnamn, ej
familjenamn, för åtskilliga italienska konstnärer,
härstammande från Dalmatien eller Illyrien, hvilkas
inbyggare italienarna i dagligt tal betecknade som
"slavonier". - 1. Gregorio S., italiensk målare
af paduanska skolan, elev af Fr. Squarcione,
f. i Dalmatien, verkade 1441-70 i Padua. Taflor af
honom finnas utom i denna stad i Turin, Bergamo,
Berlin o. a. s. Hans målningssätt var mer sirligt än
kraftigt eller uttrycksfullt. - 2. Andrea S. Se Meldolla.
O. G-g.*
Schibam, stad. Se Hadramaut, sp. 969.
Schibbolet (hebr.,
"kornax"), eg. det ord, på hvars uttalande (sibbolet)
gileaditerna enligt Domareboken 12: 5,
6 igenkände de läspande efraimiterna; pröfvosten,
lösen, igenkänningstecken för partier.
Schibin el-Kom, stad i Egypten, i södra delen
af Nildeltat, i mudirije Menufije, vid järnvägen
Tanta-Aschmun. 21,576 inv. (1907). J. F. N.
Schibsted
[sib-], Amandus Theodor, norsk tidningsman,
f. 5 maj 1849 i Kristiania, d. där 7 maj 1913,
inträdde 1871 som medarbetare i den af hans fader,
boktryckaren Kr. S. (f. 1812, d. 1878), 1860
uppsatta dagliga tidningen "Aftenposten" (se d. o.),
hvaraf han var ensam egare och chefredaktör från l
febr. 1879 ända till sin död. Tack vare S:s alltid
vakna initiativförmåga och betydande journalistiska
skicklighet blef "Aftenposten" landets mest spridda
konservativa tidning. 1897 gaf han impulsen till
upprättande af De norske journalisters pensions-
og understöttelsesfond (1916 öfver 330,000
kr.) och inlade på det hela taget stor förtjänst
om pressens organisation, hvarjämte han visade
mycken offervillighet till förmån för en mängd
vetenskapliga, konstnärliga och andra allmännyttiga
ändamål (Abel-monumentet, Videnskapsselskapet,
universitetet o. s. v.); bl. a. stiftade han 1899
ett legat (urspr. 20,000 kr.) till fromma för
manssången i Norge, och 1903 skänkte han 50,000
kr. som grundkapital till en pensions- och
understödskassa för sin tidnings
funktionärer och öfriga personal.
K. V. H.
Schichau, Ferdinand, tysk ingenjör, f. 1814 i
Elbing, d. där 1896, grundade 1837 där en liten
maskinverkstad, som sedermera utvecklade sig
till en stor maskinfabrik och ett skeppsvarf,
hvarifrån utgingo de första tyska ångmudderverken
(1841) och järnfartygen (1855) och äfvenledes de
första sjödugliga torpedbåtarna (1877). S. inlade
stor förtjänst om ångmaskinens utveckling (genom
att fullkomna kompoundmaskinen). 1900 restes i
Elbing en (af Haverkamp mod.) bronsstaty af S. –
De af honom grundade Schichauverken omfatta i Elbing
maskinfabrik, varf, lokomotiv- och ångpanneverkstäder,
i Pillau docka och reparationsverkstäder och i Danzig
varf för krigs- och handelsfartyg. Verken ha varit
föregångare inom det tyska skeppsbyggeriet och skapat
sig ett namn för utförandet af stora oceanångare
och för krigsfartygskonstruktioner. Firmans
innehafvare är S:s måg geheimekommerserådet Karl
Ziese (f. 1848, engagerad hos S. 1873); antalet
i dess tjänst anställda stiger till 8,500 (1912).
G. H-r.
Schicht, Johann Gottfried, tysk musiker, f. 1753 nära
Zittau, d. 1823 i Leipzig, kom 1776 till Leipzig för
att studera juridik, men blef i stället konsertspelare
vid Gewandhauskonserterna och 1785 dirigent för
dem, 1790 organist i Neukirche och 1810 kantor
vid Thomaskyrkan. Han blef 1819 led. af Mus. akad. i
Stockholm. Som tonsättare en beaktansvärd efterföljare
af J. Seb. Bach, komponerade S. oratorier (Die feier
der christen auf Golgatha, Das ende des gerechten),
mässor, 4 tedeum, en mängd omtyckta motetter,
kantater, pianosaker m. m., skref Grundregeln der
harmonie (1812) och utgaf en koralbok (1819) med 1,285
melodier, hvaraf 306 af honom själf. Hans hustru, född
Valdesturla (f. i Pisa), var en god konsertsångerska.
A. L. (E. F-t.)
Schick, Margarete Luise, född Hamel, tysk
sångerska, f. 1773 i Mainz, d. 1809 i Berlin, var
från 1791 gift med violinisten Ernst S. (f. 1756,
d. 1815 som hofkonsertmästare i Berlin), uppträdde
1792 i Mainz samt därefter i Hamburg och Berlin,
där hon blef anställd som kammarsångerska. Hon
ställdes af samtida näst Mara, särskildt såsom
Glucks tolkarinna. Biogr, af Lewezow (1809).
A. L.*
Schick, Gottlieb, tysk målare, f. 1779 i Stuttgart,
d. 1812, studerade i sin födelsestad och för David
i Paris, lefde i Kom 1802-11 och var där närmast
påverkad af Carstens. Han målade David spelar för
Saul (1803), Apollon bland herdarna (1808, båda i
Stuttgarts museum), men nådde högst i sina porträtt
och porträttgrupper (flera i Stuttgart). Monografi
af K. Simon (1914). G-g N.
Schickaneder. Se Schikaneder.
Schickele, René, tysk författare, f. 4 aug. 1883 i
Oberehnheim, Elsass, debuterade med diktsamlingar
(Sommernächte, 1901, m. fl.), skref en stor
Parisroman Der fremde (1907; 2:a uppl. 1913) och
har i berättelser (Meine freundin Lo, 1912, Das
glück, 1913, Benkal, der frauentröster, 1914,
2:a uppl. 1915, Trimpopp und Manasse, 1914) samt
dikter (Weiss und rot, 1911, Die leibwache, 1914,
Mein herz, mein land, 1915) ådagalagt en säregen,
stundom genial be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
