Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 899-900 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scabiosa - Scabritier - Scæva, zool. Se Syrphidæ - Scævola (lat., "vänsterhänt"), romersk plebejsläkt. Se Mucius - Scafati - Scafell pike - Scagliol - Scagliuola - Scala - Scala, Teatro della. Se Milano, sp. 495 - Scala, delle (efter vapnet, en stege, it. scala) lat. Scaligeri, italiensk släkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stjälkblad och ensamma, på långa skaft uppburna
halfklotformiga, plattade blomkorgar, skildt från
Knautia och Succisa genom fåradt ytterfoder och
5-flikad krona. Blomfästet är fjälligt. De 60 arterna
förekomma företrädesvis i Medelhafsområdet. I Sverige
finnas 2 arter, af hvilka S. Columbaria, fältvädd,
förekommer sällsynt på backar i landets
södra del. Den har håriga, ljusgröna rosettblad,
endast upptill hårig stjälk och gredelina blommor i
plattade korgar. S. arvensis är detsamma som Knautia
arvensis (se Knautia). Om S. Succisa se Succisa. En
af trädgårdarnas vanligaste enåriga prydnadsväxter
är S. atropurpurea, änkeblomster, från Syd-Europa,
med blommor i olika färger. S. caucasica med ljusblå
blommor är en ej sällan i trädgårdarna odlad flerårig
prydnadsväxt.
G. L-m.

Scabritier (af lat. scabritia, sträfhet),
bot., mikroskopiska, spetsiga upphöjningar
på epidermis (t. ex. på blomfjäll hos
gräs), som kännas sträfva för känseln.
G. L-m.

Scaeva, zool. Se Syrphidae.

Scaevola (lat., "vänsterhändt"), romersk
plebejsläkt. Se Mucius.

Scaevola, pseudonym för författaren K. A. Strömbäck
(f. 1855, d. 1886).

Scafati, stad i italienska prov. Salerno, vid Sarno
och järnvägen Neapel-Brindisi. 14,270 inv. i hela
kommunen (1911). Tobaksodling, bomullsspinneri och
-väfveri.
J. F. N.

Scafell pike [skå’fel pai’k], Scawfell pike, Englands
högsta berg (978 m.), bildar med de lägre Scafell
(964 m.), Great End (910 m.) och Lingmell (807
m.) en grupp i Cumbriska bergen (se d. o.) n. ö. om
Wast water, kring Irts och Derwents källor.
Wbg.

Fig. 1. Scagliolplatta.

Scagliol [skaljål], it. scagliuola, bygnk.,
ett eldfast byggnads- och isoleringsmaterial,
som först under de senaste årtiondena kommit till
användning. Det består af bränd gips och marienglas
(se d. o.), som pulveriseras och med tillsats af
lim och vatten blandas till en degartad massa af
samma konsistens som vanligt murbruk. Häraf gjutas
väggplattor, hvalf emellan bjälkar eller murar,
grada isolerande innertak under träbjälkar,
trummor, brandbottnar etc. Ofta blandas scagliolen för
prisbillighetens eller styrkans skull med andra ämnen,
såsom koksslagg eller släckt kalk.
Användandet af scagliol, exempelvis till mellanväggar, medför
en afsevärd besparing i byggnadstid och kostnad,
absolut otillgänglighet för ohyra, minskad volym,
eldfasthet och ännu andra fördelar, som med de förr
allmänt brukliga putsade plankväggarna (se Cloison)
icke stått att uppnå. Scagliolväggar utföras
af på förhand tillverkade och torkade plattor i
storlek om 40 x 60 cm. och med en tjocklek af 5 à
10 cm. Plattorna (se fig. 1), äro rundtorn kanterna
försedda med halfcylindriska kanaler, hvari utmynna
flera omkr. 5 cm. djupa tapphål. Då första skiftet
uppställts och noga inriktats på den för väggen
bestämda platsen, sammangjutas plattorna medelst i
vatten utrörd scagliolmassa, som nedhälles i den vid
plattornas sammanställning uppkomna cylindriska noten,
hvarifrån äfven tapphålen fyllas. Scagliolmassan
hårdnar så hastigt, att arbetet oafbrutet kan
fortgå. Följande
skift ställes ofvanpå det första (se fig. 2)
och sammangjutes med detta medelst den
genom de vertikala kanalerna ingjutna flytande
scagliolmassan, som från stötfogen (a) sprides såväl
till tapphålen som till horisontalfogen emellan
de båda skiften. Fortsättningen försiggår på samma
sätt, hvarigenom, likasom ock genom plattornas form,
bildas ett starkt förband, som gör väggen till ett
sammanhängande helt. Denna kan, sedan den torkat,
putsas, målas eller tapetseras. Tillverkningen af
scagliolplattor och metoden för deras användning på
ofvan beskrifna sätt äro uppfunna af tyske arkitekten
Fr. Beine i Bochum.
C. G-m

Fig. 2. Väggstycke af scagliolplattor.

Scagliuola [skaljoåla], it. Se Inlagdt arbete,
sp. 684 (där till följd af tryckfel står scaglinola).

Scala (it., trappa), i Levanten benämning på en
hamnstad (hvaraf det franska échelle i samma
betydelse). Det ingår därför i flera ortnamn,
t. ex. S. nuova. Se Kusch-Adasi.

Scala, Teatro della. Se Milano, sp. 495.

Scala, della (efter vapnet, en stege, it. scala),
lat. Scaligeri, italiensk släkt, hvaraf medlemmar
härskade i Verona 1260-1387.

1. Mastino I della S., grundläggaren af släktens
maktställning, blef 1260 podestà och 1262 capitano i
Verona, mördades 1277. S. kämpade på det ghibellinska
partiets sida och understödde Konradin af Schwaben
mot Karl af Anjou. Hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>