Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 657-658 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandfångare - Sandglas. Se Timglas - Sandgravyr. Se Blåsgrund - Sandgren, Karl Edvard - Sandgräsfjärilen - Sandhafre - Sandhammaren - Sandhammeren - Sandhamn - Sandhamn, ö. Se Helsingfors, sp. 359 - Sandhem - Sandhi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

657 Sandglas–Sandhi 658

enklaste form består en dylik apparat af en bred,
svagt lutande ränna försedd med tvärribbor i
botten. Massgodset, som skall rensas, får, uppslammadt
i vatten, rinna fram genom rännan, hvarvid
de inblandade tyngre föroreningarna sjunka till
botten och kvarhållas af ribborna.
G. H–r.

Sandglas. Se Timglas.

Sandgravyr. Se Blåsgrund.

Sandgren, Karl Edvard, präst, teologisk
författare, f. 30 dec. 1836 i Algutsboda, Småland,
blef student i Uppsala 1860, prästvigdes 1864 och
är sedan 1880 kyrkoherde i Sandby på Öland.
S. har utöfvat flitig författarverksamhet på de
homiletiska och hymnologiska områdena. Bland
hans skrifter märkas: Predikoutkast (1872–73),
Ännu några ord om den svenska kyrkopsalmboken
(1874), Bönedagspredikningar (1876), Den svenska
psalmboken, ett försök till början af den vigtiga
frågans lösning (1878) och Kan psalmboksfrägan
lösas? (1903).
E. N. S–g.


Sandgräsfjärilen, Satyrus semele, zool., en till
gräsfjärilarnas underfamilj hörande art af 44–58
mm. vingbredd, den enda svenska af sitt släkte.
Dess vingar äro ofvan ljust gråbruna med svartbrun
utkant, innanför hvilken finns ett af gula eller
röd-gula fläckar bildadt band, på framvingarna med
2 svarta ögonfläckar, på bakvingarna med 1 sådan.
Fjärilen är allmän i södra Sverige på kala berg
eller på torr och ofruktbar mark och erbjuder ett
påtagligt exempel på döljande färgteckning. De
under hvilan uppåtslagna vingarnas utåtvända ytor
äro nämligen med sin i grått, hvitt och brunt
vattrade färgteckning så öfverensstämmande med
klippornas lafbeklädnad, att den stillasittande fjärilen
därigenom blir mycket svår att uppdaga.
G. A–z.

Sandhafre, landtbr., används å vissa orter som
beteckning för dels strandråg (se Elymus
arenarius), dels marhalm (se margräs i art.
Calamagrostis).
H. J. Dft.

Sandhammaren, Skånes sydöstligaste udde, inom
Löderups socken, Ingelstads härad och Kristianstads
län. S. utgör egentligen ett i hafvet
halfmånformigt utskjutande, ojämnt flygsandsfält,
numera med sanden till större delen bunden genom
barrskogsplantering, särskildt i de nordöstra
partierna kring fyren, samt mycket långgrund strand,
hvars föränderliga sandreflar med rätta fruktas af
sjöfarande. Sedan 1862 finnes där en blixtfyr
anbragt 31 m. öfver vattenytan i ett rödt, 29,4 m.
högt, nedtill öppet järntorn; ljusstyrkan 70,000
normalljus (luxljus). Under tjocka ger en
mistsiren hvar minut två ljudstötar af två sekunders
varaktighet. Vid S. finnes ock lifräddningsstation,
försedd med lifbåt och raketapparat. Se uppsats i
”Sveriges natur, 1913.
Wbg.

Sandhammeren, en nybildning med flygsand på
Bornholms nordöstra udde, där Hammerens
granitmassa upphör.
E. Ebg.


Sandhamn, lotsplats på Sandön, vid södra sidan af
östra inloppet till Stockholms skärgård. Ön, som
räknas till Djurö kapellförsamling, genomlöpes af en
ej obetydlig sandås, men är för öfrigt uppfylld
af klippor och delvis skogbevuxen. Det friska läget
i förening med den lätta ångbåtsförbindelsen
med hufvudstaden har gjort platsen till
en omtyckt vistelseort för sommargäster och
seglare. K. Sv. segelsällskapet, som årligen har
seglingar på Kanholmsfjärden och vid S. samt till
hafs på en bana mellan S. och det s. ö. därom belägna
Almagrundet, har på S. uppfört ett klubbhus. Post-,
telegraf- och tullstation. En klippfyr af von Otters
system leder den sjöfarande in i Sandhamnssundet, som
därjämte belyses af ledfyrar. Omkr. 250 inv. 1913
utfördes 1,730 lotsningar, för hvilka inflöto
88,203:50 kr., hvaraf på hvarje lotslott kommo 4,200
kr. 1710 anlades vid S. en stjärnskans med ett batteri
inuti till inloppets försvar. Efter krigets slut fick
befästningen förfalla.
A. G.* L. W:son M.

Sandhamn, ö. Se Helsingfors, sp. 359.

Sandhem, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad. 10,230 har. 1,929 inv. (1915). S. bildar med
Härja, Utvängstorp och Nykyrka ett pastorat i Skara
stift, Redvägs kontrakt.

Sandhi, Saṁdhi (sanskr., eg. sammanläggning,
-fogning, -ställning, förbindelse), språkv.,
en i den inhemska indiska grammatiken vanlig
och i den moderna öfvertagen grammatisk term,
som betecknar lagarna för den ljudform, som
orden antaga vid sin förbindelse i satsen (jfr
Saṁhitā). Dessa i det klassiska språket gällande
lagar ha först småningom, visserligen på grundvalen
af det talade språkets ljudförhållanden, utbildats,
men af grammatiska författare och ortoepister så
starkt förallmänligats och systematiserats, att de
säkerligen icke någonsin fullt motsvarat det talade
språkets ljudförhållanden. De indiske textgestaltarna
ha öfverflyttat de på detta sätt delvis teoretiskt
konstruerade ljudförändringarna på äldre texter,
där de icke gällt i den omfattning reglerna senare
fingo och tillämpades. Enligt dessa regler är hvarje
sats (sammansatt sats, satsfogning o. s. v.) en enda
eufonisk kedja, där de enskilda ordens begynnelse- och
framför allt slutljud fonetiskt (assimilatoriskt)
påverka och förändra hvarandra, så att kontraktioner
och assimilationer af olika slag, o. s. v. inträda. Af
madhu iha asti (”honung finnes här”) blir sålunda
madhrihā’ sti, af tad mātram (”detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>