Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Räknemaskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Disciplinæ matematicæ" om en "anordning försedd med hjul
för att utföra multiplikation och division", men ger
ej närmare beskrifning därpå. Blaise Pascal uppfann,
som det allmänt anges 1642, vid 19 års ålder, den
första räknemaskinen för addition och subtraktion och
utförde den med sex sifferställen. Troligt är, att han
konstruerade maskinen för att underlätta räknearbetet
för fadern, som var skatteuppbördsman. Beteckningarna
"livres", "sols", "deniers" ange, att maskinerna
enkom afsågo kontrollräkning af penningbelopp,
och kuggantalet på hjulen öfverensstämmer också
med respektive myntindelningar. I "Conservatoire
des arts et métiers" i Paris befinna sig fyra
af Pascals maskiner, af hvilka en är daterad "20
maj 1652". En med denna noga öfverensstämmande,
men åttaställig finnes i Matematisch-physikalische
salon i Dresden (fig. 2). Maskinerna bestå af bredvid
hvarandra stående talskifvor för enheter och tiotal,
och de manövreras med ett stift. Ludvig XIV:s
urmakare Grillet gjorde åtskilliga förbättringar
på Pascals maskin. Samuel Morland konstruerade
1662 en räknemaskin, beskrifven i hans verk "Two
arithmetic instruments" (1673). För att utföra
multiplikation var det nödvändigt att uppfinna
en anordning, hvarmed man kunde repetera det
inställda talet, d. v. s. samtidigt kringvrida
flera talskifvor. Detta problem löstes af Leibniz,
som (1671–94) konstruerade en maskin, användbar
för alla fyra räknesätten. Denna (fig. 3) hade
mekanisk drifanordning medelst vef, flyttbar släda,
höger- och vänsterdragning för räkneverket såväl som
tio-öfverföring. Den förevisades i London (1673) samt,
efter vidtagna förbättringar, för vetenskapsakademien
i Paris. Maskinen kostade omkr. 64,000 kr.,
men blef aldrig färdig; den är behäftad med ett
konstruktivt fel, som aldrig blef rättadt, ty arbetet
med den upphörde vid uppfinnarens död (1716). Tre
eller fyra maskiner byggdes, hvaraf en finnes i
Kästner-museum i Hannover. Uppfinningens viktigaste
del är den s. k. trappvalsen, en cylinder med nio
olika långa kuggar, motsvarande talen 1–9. Leibniz
skall äfven ha byggt en annan, dessvärre förkommen,
räknemaskin, i hvilken förmodligen funnos kugghjul
med föränderligt kuggantal, ty därom finnas några
meddelanden i hans skrifter. Professor J. Polenus i
Padua byggde (1709) en stor räknemaskin med vikter
och pendel som en klocka. I denna maskin finnas
kuggtänder, som kunna läggas åt sidan, men för öfrigt
erbjuder den ej något af intresse. En additions-
och subtraktionsmaskin uppfanns af Chr. L. Gersten,
professor i matematik i Giessen (1722). Efter Pascals
system byggde urmakaren L’Épine (1725) en maskin,
som finnes i Paris, och något senare förfärdigade
Boitissendeau en liknande. Båda omnämnas med stort
beröm af akademien i Paris. Äfven Leupold kom (1727)
med en af honom uppfunnen räknemaskin. Efter ett
halft århundrade utan någon uppfinning af betydelse
konstruerade württembergiske kyrkoherden Ph. M. Hahn
i Echterdingen (1770) en räknemaskin, som är den
första fullkomligt brukbara. Hahn förklarade, att han
var så öfveransträngd af astronomiska beräkningar,
att han af ren trötthet ej förmådde subtrahera två
tal från hvarandra, därför ämnade han förvandla
räknearbetet i muskelarbete och spara nerverna. Den
första maskinen, färdig 1774, byggdes af mekanikern
Staudt. Maskinen, som är cirkelrund, finnes nu i
tekniska högskolan i Berlin (fig. 5). Hahns maskiner
ha talskifvor, ordnade i cirklar, och i midten
sitter en vef. Räknemaskiner af Leibniz och Hahn
äro under åren 1892–96, på uppdrag af preussiska
vetenskapsakademien, iordningställda af ingenjör
A. Burkhardt i Glashütte. Leibniz’ maskin kan ej
användas till riktigt arbete, Hahns däremot arbetade
absolut noggrant och tillät räkningar ända till
12-siffrigt tal. Samtidigt med Hahn konstruerade
J. H. Müller i Giessen en räknemaskin, som blef
färdig 1783 och nu finnes i museet i Darmstadt. Dess
sifferskifvor äro ordnade i cirkel, den möjliggör
beräkningar af 14-siffriga tal och är i hufvudsak
bestämd för uträkning af tabeller. Anmärkningsvärd
är en varningsklocka, som signalerar, då man drar
ett större tal från ett mindre eller då maskinens
kapacitet öfverskrides. Krügel säger om den: "Vid
små exempel blir en van räknare färdig före maskinen,
men vid stora tal är maskinen snabbare". Den första
maskin, som erhöll större utbredning, byggdes af den
parisiske försäkringsdirektören Charles Xavier Thomas
från Elsass efter Leibniz’ system och patenterades
1820. Originalmaskinen finnes i Paris. Den kallades
"aritmometer", är byggd i form af en aflång låda och
ger riktiga resultat ända till 16 siffror. Med den
kunna rotutdragningar och dignitetsupphöjningar
utföras, och den kan äfven användas för
trigonometriska beräkningar. Hvarje sifferställe
motsvaras af en trappvals, ofvan hvilken befinner
sig ett på en fyrkantig axel förskjutbart hjul, som
regleras genom en inställningsknapp. Vid patentering
af maskiner af denna typ använder en och annan
uttrycket "förenkling af Leibnizska trappvalsen",
men de fleste kalla dem "Thomas-maskiner". De
uppfinningar, som nu följde, voro mestadels
utvecklingar af de förutvarande systemen. John Tyrell
(1830), S. Downing (1833), Roth (1841), maskin efter
Pascals princip, men med "organe multiplicateur",
A. J. Staffel (1841), skrufräknemaskin för addition
och subtraktion. Engelska patent finnas af Barnett
(1841), Marston (1842), Wertheimber (1843) och
Barnowsky i Paris (1847). Maurel och Jayet byggde
(1849) en duglig maskin, kallad "Arithmaurel",
J. Thomas 1858 en räkneapparat med invändigt placerad
spärr, som arbetar i hak, motsvarande siffrorna,
C. H. Webb 1868 en enkel maskin "Adder" m. fl. En
annan maskintyp, den i handeln mest förekommande,
är den, som i st. f. "trappvalsar" har skifvor
(ty. kurvenscheiben), som reglera nio in- och
utskjutbara kuggar eller tänder (ty. sprossenräder),
på svenska kallade pinnhjul (fig. 11). Grundtanken
i uppfinningen är, att dessa rörliga kuggar, som vid
inställningsorganens utgångsläge icke framträda ur
grundkretsens periferi, genom ett enkelt handgrepp
ställas för ingripande i räkneverket. Då kurvskifvans
inställningsarm föres till en viss, på täckplåten
angifven siffra, utskjuter den samtidigt ett
motsvarande antal kuggar. Dessa sitta i hjulkroppar,
som äro fästa på drifaxeln. Sifferhjulen sitta på en
med drifaxeln parallell axel. Denna anordning skall
först ha begagnats af Péreire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
