- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 23. Retzius - Ryssland /
981-982

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rota romana - Rotation. 1. Astron. - Rotation. 2. Landtbr. Se Växtföljd - Rotation. 3. Mek.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

domstol, högre instans för alla kyrkliga processer
utom causæ majores. Den består af 10 auditores, som
arbeta på flera afdelningar, enligt en processordning
af nov. 1909. Se W. Hilling, "Die reformen des papstes
Pius X" (I, 1909). Jfr litt. till Curia och Pius X. Hj. H-t.

Rotation (lat. rotatio, kretslopp; jfr
Rotera). 1. Astron. Solen, månen, jorden och de
öfriga planeterna, liksom för öfrigt sannolikt alla
himlakroppar, ha utom sin framåtskridande rörelse
i rymden äfven en rotationsrörelse, hvar och en
omkring sin rotationsaxel. För att bestämma denna
rotationsaxels såväl som den däremot vinkelräta
ekvatorns läge samt rotationstiden, eller tiden för en
hel vridning, iakttar man rörelsen hos vissa fläckar
eller märken på himlakropparnas yta. I fråga om solen
och vissa af planeterna har man också för bestämningen
af rotationen användt den Dopplerska principen för
spektrallinjernas förskjutning (se Solen). Med solen,
som är en dels flytande, dels gasformig kropp, eger
det förhållande rum, att rotationstiden är olika för
olika partier af solytan, varierande från ekvatorn,
där den är störst, till polerna, de båda punkter, i
hvilka rotationsaxeln utmynnar. Månens rotationstid är
lika med dess omloppstid kring jorden; därför vänder
månen alltid samma sida åt jorden. Dock förekomma små
afvikelser från denna lag, i det månen synes långsamt
svänga något fram och tillbaka omkring sitt medelläge
och sålunda från tid till annan vänder mot oss partier
af sin bakre yta. Detta fenomen beror hufvudsakligen
därpå, att månens rörelse är elliptisk och ej
cirkelformig samt, i motsats till dess rotation,
olikformig. Till en del beror detta fenomen, som
sammanfattas under benämningen libration, af verkliga
små ojämnheter i månens rotation. Jordens rotation är
orsaken till växlingen af dag och natt. Åsikten om
jordens rotation, som redan hos grekerna omtalas,
framställdes under reformationsperioden af
Coppernicus. Den var under det närmaste århundradet
efter honom föremål för häftiga strider, och flertalet
ansåg, att jorden var i hvila. Vi ega flera bevis på
jordens rotation. Om en kropp roterar, t. ex. om
en tyngd svänges omkring vid ändan af en staf
(pendel), uppstår i kroppen en spänning, beroende
af materiens mot rotationen verkande sträfvan
att röra sig rätlinigt (tröghet). Denna spänning
benämnes centrifugalkraft. Denna kraft, som för
jorden är störst vid ekvatorn, hvarest hastigheten
är störst, och noll vid polerna, motverkar tyngden
vid jordytan. Att tyngden af detta skäl aftar från
polerna, där den är störst, till ekvatorn, där den är
minst, visas lämpligast medelst s. k. pendelförsök:
sekundpendeln (den pendel, som utför hvarje svängning
på en sekund) måste göras kortare vid ekvatorn och
längre, ju högre man närmar sig mot polerna. Detta
sammanhänger med tyngdens förändring. Vore jordens
rotation omkr. 17 gånger hastigare, än den är, skulle
centrifugalkraften vid ekvatorn fullständigt upphäfva
tyngden. - Då jorden roterar, ha de högst liggande,
d. v. s. från rotationsaxeln mest aflägsna punkterna,
den största hastigheten. Spetsen af ett torn rör
sig sålunda hastigare än tornets fot. Släppes en
sten från tornets spets, bibehåller den under sin
rörelse nedåt samma hastighet i horisontell riktning,
som tornets spets har. När den hinner
ner, faller den därför framom tornets fot i rörelsens
riktning. Dylika "fallförsök", utförda med alla för
ändamålet behöfliga försiktighetsmått af Reich vid
grufvorna i Freiberg, ha gett utslag för jordens
rotation. - Passadvindarna och hafsströmmarna, som
framskrida snedt öfver jordklotet, hvirfvelvindar,
cykloner och oväderscentra äro betingade af jordens
rotation. När en flytande kropp roterar, uppstår
genom centrifugalkraften en utsvällning af ekvatorn
och en afplattning vid polerna. Förekomsten af
en dylik utsvällning hos jorden utgör ett bevis
för dess rotation. Om ett afplattadt klot roterar,
såsom jorden kring sin minsta axel, och inga krafter
inverka därpå, bibehåller rotationsaxeln sin riktning
i rymden oförändrad. Till följd af solens och månens
attraktioner förändras emellertid långsamt jordaxelns
läge i rymden. Jfr Jorden, sp. 127, Nutation l
och Precession. Om bunden rotation se Månen, sp. 210.

2. Landtbr. Se Växtföljd.

3. Mek., en kropps rörelse kring en oföränderlig
(fix) rät linje i eller utom kroppen (rotationsaxeln).
Rotationsrörelsen (stundom kallad "gyralrörelse",
af grek. gyros, kretslopp) skiljer sig väsentligen
från parallellrörelsen, translationen 1.
den fortskridande rörelsen, hvilken är
så beskaffad, att alla punkter af kroppen
flytta sig, vare sig rätlinigt eller kroklinigt,
lika mycket och parallellt med hvarandra,
då däremot rotationsrörelsen utmärker sig därigenom,
att alla till kroppen hörande punkter under ett
och samma tidselement beskrifva lika stora
vinklar kring den på axeln liggande medelpunkten
till den cirkelbåge, som utgör punktens bana.
Rotationshastigheten är den "vinkelhastighet" (se
Hastighet), med hvilken kroppen roterar; den
plägar ofta vid likformig rotationsrörelse anges
af antalet (helt eller brutet) hvarf,
som på tidsenheten beskrifvas. Hvarje element
af en fast kropps rotation omkring en fix
punkt
kan betraktas som en vridning omkring den
ögonblickliga axeln l. momentanaxeln, gående
genom fixpunkten, och hela rörelsen kan sägas vara en
med kroppen fast förbunden kons rullning utan
glidning på en kon förbunden med den kropp, i
förhållande till hvilken rotationen försiggår;
de båda konernas spetsar ligga i fixpunkten.
- Man kan förflytta en fast kropp ifrån ett läge
till ett annat, hvilket som helst, genom att först
meddela den en viss parallellrörelse och därefter
en rotation eller tvärtom. Hvarje rörelse för
en sådan kropp kan därför för tanken eller i
verkligheten sammansättas af samtidiga parallell-
och rotationsrörelser, likasom hvarje rörelse hos
en punkt kan upplösas i två eller flera komposanter,
till hvilka den förevarande rörelsen är resultant.
Denna upplösning eller sammansättning af rörelser,
såsom äfven af hastigheter och krafter, sker
enligt parallellogramlagen på ett sådant sätt,
att resultanten ad är diagonal i den på de båda
komposanterna ab och ac uppritade parallellogrammen
(fig. 1). Ett dylikt förfaringssätt tillämpas
äfven för rotationsrörelser. Man brukar beteckna
rotationen till storlek och läge genom en rät linje,
som i ena ändan är försedd med en liten halfcirkel
(fig. 2) och tänkes fast förbunden med den
roterande kroppen. Linjens längd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcc/0541.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free