Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksgäldskontoret - Riksheraldiker - Rikshistoriograf - Rikshofmarskalk. Se Marskalk - Rikshofmästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härtill, och sedan åstadkoms enhetlighet inom
finansförvaltningen därigenom, att 1868 de extra
anslagens utbetalning och 1873 all uppbörd af
skattemedel förlades till Statskontoret. Till följd
af de på 1850-talet började järnvägsanläggningarna,
som förorsakat en ny riksskuldsättning, har
Riksgäldskontoret ånyo fått statsskulder att
förvalta, och detta är nu nästan uteslutande dess
uppgift. Till 1911 inbetalades dock räntorna från en
del lånefonder till Riksgäldskontoret och utbetalades
från detta anslag till vissa allmännyttiga företag,
men genom en nyssnämnda år besluten omläggning
af statens räkenskapsväsen (se Statsreglering)
ändrades detta, så att nämnda räntor (äfven då
Riksgäldskontoret fått behålla själfva förvaltningen
af fonderna) nu ingå till statsverket och anslagen
utgå från detta. Hvad statsverket behöfver till
sådana anslag och andra utgifter utöfver sina normala
tillgångar, tillhandahålles det af Riksgäldskontoret
och bokföres i riksstaten som "lånemedel". Af
Riksgäldskontoret gäldas emellertid fortfarande
kostnaderna för riksdag, kyrkomöte och statsrevision
samt aflöningar vid kontoret själft och vid
justitie- och militieombudsmannainstitutionerna, men medel
härtill erhåller det från Statskontoret. Kontorets
så att säga egentliga utgifter äro annuiteterna och
räntorna på statsskulden - hvartill räknas ett årligt
anslag till konungen på 300,000 kr., beroende af 1815
års uppgörelse om riksskulden - samt "lånemedel" och
kassaförskott till Statskontoret. På Riksgäldskontoret
anvisas också kreditiven (se Kreditiv 3). Medel
till dessa utgifter erhåller Riksgäldskontoret
dels därigenom, att behållningar på statsverket
öfverlämnas däråt, dels genom anslag från riksdagen
på grund af dennas ansvarighet enl. § 66 R. F. för
statsskulden, dels och förnämligast genom lån, som
kontoret upptager enligt särskildt bemyndigande af
riksdagen eller enligt beslut af Riksgäldsfullmäktige
på grund af deras reglemente. Tillgängliga medel skola
af Riksgäldskontoret insättas i Riksbanken eller
hållas den allmänna rörelsen till hända och göras
räntebärande, så vidt och så länge de icke behöfva
användas för Riksgäldskontorets utbetalningar. Utom
dess rent finansiella uppgifter åligger det äfven
Riksgäldskontoret att ha vård om riksdagens hus
och bibliotek samt att för öfrigt fullgöra alla
uppdrag riksdagen lämnat. Riksgäldsfullmäktige ega
att genom delegerade eller samfälldt på grund af
dylikt uppdrag eller grundlagens stadganden utföra
åtskilliga bestyr, t. ex. jämte bankofullmäktige
deltaga i granskning af riksdagsmännens fullmakter
och, när riksdagen ej är samlad, förrätta val
af justitie- och militieombudsman eller dessas
suppleanter. De utse inom sig en förste och en andre
deputerad, af hvilka den förre utöfvar tillsyn öfver
kontorets tjänstemän och verkställigheten af dess
beslut och båda ombesörja lånemedels indragning och
utbetalningar. Riksgäldskontoret hade egen lokal
på Riddarholmen till 1905, då det flyttade till
riksdagshuset. Därvid öfverlämnades alla under dess
vård stående arkivalier, som voro äldre än 1789 (såsom
rikets ständers kontors, riksgäldsdirektionens), till
Riksarkivet. - Till upplysning om Riksgäldskontorets
tillgångar och skulder samt inkomster och utgifter
offentliggöras årliga utdrag af räkenskaperna samt
afges årsberättelse öfver ställning och förvaltning
till riksdagen och till dess revisorer, som
jämväl ega att granska Riksgäldsverket. Jfr
S. Brisman, "Bidrag till riksgäldssedlarnas
historia" (i "Hist. tidskr." 1904).
K. H. B. (S. B.)
Riksheraldiker, titel på en ämbetsman, som, enligt
k. instr. af 11 mars 1813 med tillägg af 14 aug. 1885,
har till åliggande att uppge förslag till vapen
för dem, som upphöjas i adligt, friherrligt eller
grefligt stånd, att uppge förslag till sigill och
stämplar för enskilda korporationer, som sådant
önska, samt att granska vapen, som skola anbringas på
offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar
och mynt. Riksheraldikern uppbär ingen lön, men
åtnjuter ersättning för uppgörande af vapenritningar,
granskning af sådana samt för allehanda till hans
befattning hörande åligganden, efter en af regeringen
1885 fastställd taxa. Den, som är missnöjd med
ett riksheraldikerns utlåtande, eger att däröfver
anföra besvär hos Vitt. hist. o. ant. akademien.
Hs Hd. (A. L-t.)
Rikshistoriograf (lat. historio’graphus regni)
var under en längre tid titeln på en tjänsteman i
svenska kansliet, uppförd på dettas stat. I 1626
års interimistiska kansliordning föreskrefs bl. a.,
att den sekreterare, som skulle biträda "custos
archivi", också skulle vara "riksens historicus",
och 1661 års kansliordning egnade en rätt lång
paragraf åt historiografernas (de förutsattes kunna
vara flera än en) uppgifter, och äfven de följande
kansliordningarna ända t. o. m. 1809 (dock ej 1713)
omnämna, ehuru i största korthet, historiografen
eller rikshistoriografen. Redan 1618 utnämnde Gustaf
II Adolf holländaren Daniel Heinsius till "historicus
regni", men denne uträttade som sådan veterligen
ingenting. Först under Kristinas regering komma
titlarna historiograf och rikshistoriograf i bruk,
och det fanns stundom två eller tre på en gång. Som
historiografer upptagas redan 1642 A. J. Messenius
och J. Loccenius på arkivstaten, ett par år senare
B. Ph. v. Chemnitz, och snart finner man alla tre
med titeln rikshistoriograf, som därjämte gafs åt
utlänningarna Freinshemius och Boeclerus. 1665 blef
J. Videkindi historiograf, men fick snart vid
sin sida den berömde S. Pufendorf. Sedan följer en
lång rad svenskar - kansliordningen 1720 föreskref
slutligen, att historiografen skulle vara infödd
svensk: K. Örnhielm, P. Lagerlöf, O. Hermelin,
B. Högvall, J. Wilde, O. v. Dalin, M. von
Celse. Ännu under dennes lifstid fick A. Schönberg
fullmakt som rikshistoriograf, men fick ej lön förrän
vid Celses död 1784, och s. å. fick J. Hallenberg
fullmakt som rikshistoriograf. Ännu en tredje person,
amanuensen i antikvitetsarkivet F. K. Broman, fick
1792 fullmakt som sådan. Hallenberg var emellertid
den siste, som innehade sysslan; efter hans död 1834
indrogs den 1835. Under ett antal år på 1700-talet
fanns äfven en amanuens hos rikshistoriografen
upptagen på stat (liksom tidigare hans "skrifvare");
den siste var S. Loenbom, den bekante utgifvaren af
historiska handlingar.
Ehd.
Rikshofmarskalk. Se Marskalk.
Rikshofmästare (da. rigshovmester; officiell titel
var sedan Fredrik I:s tid "Danmarks riges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
