Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riccati. 1. Jacopo Francesco R. - Riccati. 2. Vincenzo R. - Riccatis ekvation. Se Riccati 1 - Ricci, Giovanni Pietro. Se Pedrini, G. - Ricci, Matteo - Ricci, Scipione de - Ricci, Corrado - Riccia. Se Ricciaceæ - Ricciaceæ - Ricciardetto. Se Forteguerri - Ricciarelli, Daniele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1754 i Treviso, erhöll doktorsgraden i Padua
1696 och lefde sedan som privatman, uteslutande
sysselsatt med studier och forskningar. R. egde en
mångsidig, både litterär och vetenskaplig bildning,
men omfattade dock med förkärlek matematiken, inom
hvilken han blifvit känd särskildt genom den efter
honom uppkallade Riccatis ekvation. Denna ekvation,
en differentialekvation af första ordningen och första
graden, framställdes af honom till undersökning 1724
i bihanget till "Acta eruditorum" och visades vara
integrerbar blott för vissa specialfall. Ekvationen
eger för öfrigt ett stort intresse genom sitt samband
med den lineära differentialekvationen af andra
ordningen. R:s Opere utkommo i 4 dlr, 1761-65. -
2. Vincenzo R., den föregåendes son, f. 1707 vid
Castel-Franco invid Treviso, d. 1775 i Treviso, blef
professor i Bologna 1739 och dog som privatman. Han
var verksam dels som ingenjör, dels som matematisk
författare, i hvilken sistnämnda egenskap han egnade
sig företrädesvis åt integralkalkylen. En del af hans
skrifter finnes samlad i Opuscula ad res physicas
et mathematicas pertinentia (2 dlr, 1757-62) och
Institutiones analyticæ collectæ (3 dlr, 1765-67).
(I. F.)
Riccatis ekvation [rikka-]. Se Riccati 1.
Ricci [ri’ttji], Giovanni Pietro.
Se Pedrini, G.
Ricci [ri’ttji], Matteo, grundläggaren af den
kristna missionen i Kina, f. 7 okt. 1552 i Ancona,
d. 11 maj 1610 i Peking, ingick 1571 i jesuitorden,
begaf sig 1577 jämte flera andra italienska ädlingar,
som förvärfvade sig ett namn i jesuiternas annaler,
till Indien och verkade där i missionens tjänst under
4 år, tills han 1582 kallades att fullfölja de af
Frans Xavier först upptagna försöken att öppna Kina
för kristendomen. Med stor skicklighet förstod han att
genom skänker och sina matematiska och astronomiska
insikter stämma de högre ämbetsmännen till sin
fördel och vann med deras hjälp t o. m. kejsaren,
som 1601 kallade honom och hans följeslagare till
Peking. Där nådde R. en hög statsämbetsmans ställning
och anseende och vann åtminstone till namnet ett
stort antal för kristendomen. Utgående från den
riktiga tanken, att en missionär har att anpassa
sig efter gifna förhållanden, bli, som Paulus
säger, "judarna en jude och grekerna en grek",
dref R. ackommodationsprincipen till betänklig
karikatyr. Så lät han dyrkan af förfädernas andar
och af Kong-fu-tse bestå, hållande före, att dylik
dyrkan hade blott borgerlig betydelse. Genom krucifix,
Mariabilder, böneformler sökte han göra kristendomen
så tillgänglig som möjligt för de polyteistiske
kineserna. Följden blef, att kristendomen själf
ingalunda kom till sin rätt. Den jesuitiska missionen
hade en lång tid lysande yttre resultat, särskildt så
länge den kejserliga ynnesten räckte. Men denna tog
en gång slut. Den jesuitiska ackommodationsprincipen
blef äfvenledes omsider af påfven ogillad, 1742. En
stark tillbakagång i missionsresultaten blef följden,
från missionssynpunkt ej att beklaga. Många af hans
skrifter på kinesiska ha än i dag stort anseende.
E. M. R.
Ricci [ri’ttji], Scipione de, italiensk jansenistiskt
sinnad katolsk biskop, f. 1741 i Florens, d. 1810,
uppfostrades först i ett jesuitkollegium i
Rom och fortsatte sedan sina studier i Pisa
och Florens, där han infördes i det strängt
augustinska systemet, som han sedan förblef
trogen. Han prästvigdes 1766 och blef, efter att ha
tjänstgjort vid nuntiaturen i Florens, 1780 biskop
i Pistoja och Prato (i Toscana). De antipapistiska
reformsträfvanden, som i Österrike utgingo från Josef
II, upptogos i Toscana af dennes broder storhertig
Leopold. I dessa reformförsök stod den fromme, af
pastoral nitälskan besjälade R. vid storhertigens
sida. Han höll 1786 en stiftssynod i Pistoja,
hvilken icke endast proklamerade den gallikanska
kyrkofrihetens grundsatser, hvarigenom landskyrkan
skulle emanciperas från det stränga beroendet af
den påfliga kurian, utan äfven fattade flera andra
viktiga beslut, som åsyftade att göra Augustinus’
lära till norm för den kyrkliga undervisningen,
att stäcka munkordnarnas dominerande inflytande,
att reformera kulten bl. a. genom att införa
parallellformulär på folkspråket, att främja den
heliga skrifts studium m. m. Dessa synodalbeslut
mötte kraftigt motstånd från andra biskopar, och en
toskansk landssynod i Florens 1787 tillbakavisade
bestämdt hvarje kyrkoreform. R:s verksamhet i
sitt stift blef efter detta betydligt försvårad,
och sedan Leopold lämnat Toscana, nedlade han 1791
sitt ämbete och lefde därefter som privatman. 1794
fördömde en påflig bulla de vid synoden i Pistoja
uttalade grundsatserna. R., som 1799 för någon tid
kastats i fängelse, förmåddes 1805 att underteckna en
underkastelse. På äldre dagar skref han sina memoarer.
H. W. T.*
Ricci [ri’ttji], Corrado, italiensk
konsthistoriker, f. 1858 i Ravenna,
studerade i Bologna till 1882, var anställd vid
universitetsbiblioteket därstädes och sedan museichef
i Parma, Modena och Ravenna, innan han 1898 blef
direktör för Breragalleriet i Milano. 1903 blef
han chef för Uffizigalleriet i Florens, som han
grundligt nyordnade, och 1906 flyttade han till Rom
som generaldirektör för statens konstsamlingar. Han
har ledt några restaureringsarbeten i Ravenna och
i Rom (Diocletianus’ termer). Hans författarskap
är högst omfattande. Bland hans arbeten äro Guida
di Ravenna (1878), Guida di Bologna (1884), Santi
ed artisti (s. å.), Correggio (1894, utvidgade
uppl. på engelska och tyska), Michelangelo (1900),
Ravenna (1902, många upplagor, i samlingen "Italia
artistica", som R. redigerar), vidare vägledningar
i Brera- och Uffizigallerierna (1907 och 1911), en
sammanfattad skildring af Nord-Italiens konsthistoria
(upplagor på sex språk, i samlingen "Ars una,
species mille". 1911), samt ett planschverk
öfver den italienska barockens arkitektur och
dekorativa skulptur (samtidigt på flera språk 1912).
G-g N.
Riccia, bot. Se Ricciaceæ.
Ricciaceæ, bot., familj af serien Marchantiales bland
lefvermossorna, utmärkt däraf, att sporogonet förblir
inneslutet i arkegonet, att sporerna frigöras genom
sporogonväggens upplösning och att elaterer saknas. I
Sverige är familjen representerad af 2 släkten,
Riccia (med 3 arter) och Ricciocarpus (1 art). Den
vanligaste arten är Riccia sorocarpa med stjärnformig,
blågrön bål, omkr. 1 cm. i diameter, som förekommer
på leriga åkrar.
G. L-m.
Ricciardetto [rittjarde’ttå]. Se Forteguerri.
Ricciarelli [rittjare’lli], Daniele,
italiensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
