Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Representation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1429
Representation
1430
representerar folket. - En hufvudgrundsats inom
den moderna statsläran är, att statsmyndigheterna,
af hvad slag de vara må, ej utöfva sin befogenhet
för egen räkning, utan som representanter åt
staten. Enligt denna åskådning har inom statslifvet
alltid och öfverallt en representation eller
statsrepresentation egt rum, och således är hvarje
statsskick representativt. Men inom statslifvet
förekommer också ett annat slags representation, som
är egendomlig för blott vissa statsformer och består
däri, att ett statsorgans myndighet utöfvas ej af
organet själft, utan af ett annat å dess vägnar och
i dess namn: organrepresentation (jfr om båda slagen
af representation Representant). Så har statschefen
representerats genom det japanska shoguna-tet (se Bd
XII, sp. 1456) och det frankiska riks-hofmästarämbetet
(se Major domus), och en representation af honom kan
också den moderna parlamentarismen sägas innebära
(se Parlamentarism, sp. 126). En annan form af
detta slags representation är folkrepresentationen,
och till följd af dennas stora betydelse för det
moderna statslifvet fattas ordet representation
ofta som liktydigt med folkets representerande
eller användes som namn på samlingen aj folkets
representanter, hvarjämte namnet representativt
statsskick förbehålles åt ett sådant statsskick,
i hvilket ett representerande af folket eger
rum. Folkrepresentationen hvilar på uppfattningen,
att det vid hvarje särskild tidpunkt lefvande folket
(folk kan äfven betyda det öfver generationernas
växling fort-lefvande folket) utgör ett omedelbart
statsorgan (i stater med folksuveränitet det enda
primära och i den vanliga konstitutionella monarkien
ett med monarken sidoordnadt primärt organ), men
att det ej själft bör utöfva sin därur härflytande
myndighet, utan bör handha den genom en församling af
(vanligen valda) representanter. I antikens republiker
var folkrepresentationen i denna mening ej känd, utan
formen för folklig själfstyrelse var där omedelbara
folkförsamlingar (se Demokrati). Det romerska
principatet (se d. o.) innebar visserligen ett slags
folkrepresentation, i det princeps (kejsaren) ansågs
ha sin makt i egenskap af folkets representant, men
detta var något annat än en folket representerande
församling och dessutom blott en fiktion. Samma slags
representation har emellertid också förekommit i
nyare tid: i det på plebiscitet hvilande napoleonska
kejsardömet och i de moderna storstatsrepublikerna,
särskildt den nordamerikanska, hvars president anses
representera det suveräna folket (på samma gång han
är statens främste representant). Det var först
under medeltiden, som man så att säga upptäckte,
att verklig folklig själfstyrelse kunde utöfvas
genom representanter. En afsiktlig upptäckt var dock
ej detta, utan något, som af sig själf framgick ur
förhållandena. Äfven för germanerna var ursprungligen
folkrepresentation främmande; också hos dem var
den politiska friheten förbunden med omedelbara
folkförsamlingar, ting, inom små områden. Efter de
stora germanrikenas uppkomst i början af medeltiden
råkade emellertid tingsförfattningen i upplösning,
men då uppstodo aristokratiska herredagar (se Herredag
och Länsväsen, sp. 198 ff.), som i olikhet med de
lokalt begränsade tingen bestodo af medlemmar från
hela riksområdet. Därmed erhöll detta ett gemen-
samt organ jämte konungen - en representation i ordets
här förut angifna betydelse. En representation i den
mening, att herredagen var ställföreträdare åt folket,
inneburo dock ej heller dessa möten, ty herredagens
medlemmar, andliga och världsliga stormän, voro
själfskrifna eller sammanträdde på personlig kallelse
af konungen och ansågos därför blott representera sig
själfva. Det första uppslaget till representativa
församlingar torde ha getts af kyrkan, till hvars
möten kallades ej blott själfskrifna prelater,
utan också korporationer (t. ex. domkapitel),
hvilka endast kunde deltaga genom representanter
(se Representant). Ett dylikt representativt element
infördes emellertid också i herredagarna, när till
dem började kallas representanter för samhällen
(städer och på några håll, såsom i England och
Sverige, äfven landtkommu-ner), hvilka naturligtvis ej
själfva kunde komma, utan därför läto företräda sig
genom valda representanter. I analogi härmed började
äfven samhällsklasser, till hvilka herredagarnas
själfskrifna medlemmar hörde, sända valda ombud (jfr
E t a t s g é n é r a u x, sp. 972), och äfven i de
länder, där själfskrifvenheten delvis fortfor (såsom
i England och Sverige), ansågos nu de själfskrifna
ej längre representera blott sig själfva, utan
folkliga intressegrupper. De sålunda utvidgade och
ombildade herredagarna fingo namn af riksdagar eller
allmänna ständerförsamlingar (états généraux), och i
dem erhölls sålunda det på representationsprincipen
grundade folkliga själf styrelseorgan, som dittills
varit något inom statslifvet okändt. Till följd
af den feodala privaträttsliga statsuppfattningen
och då rätten att deltaga i eller välja ombud till
de allmänna ständerförsamlingarna kom att tillhöra
blott vissa stånd (äfven kommunernas invånare ordnade
sig som stånd: borgare och jordegare af visst slag),
blefvo emellertid dessa församlingar ofta betraktade
som enbart vårdare af privata ståndsintressen
utan hänsyn till, ja mot statsintresset. Men
ställföreträdarskap för privata intressen sker
normalt genom instruerade befullmäktigade, och de
valda medlemmarna af medeltidens ståndsförsamlingar
blefvo därför ofta blott ombud (jfr R e-presentant),
som bundos genom imperativt mandat (se d. o.),
eller hvilkas beslut för sin giltighet kräfde
valkorporationens bekräftelse. Härigenom
hindrades dessa församlingar att utveckla sig
till politiska maktfaktorer af betydelse, och vid
öfvergången till nya tiden dukade de mer eller
mindre fullständigt under för furstemakten, som i
motsats mot dem häfdade statsintresset. Det såg
därför en tid ut, som om Europa skulle hemfalla
under ett furstligt allenastyrande. Så skedde
dock ej i Sverige och England. Af stora konungar
gjordes ständerförsamlingarna här tjänstbara åt
staten, hvarigenom deras bestånd tryggades och
de - om också ej helt och hållet frigjorda från
ståndsintressena - utvecklade sig till verkliga
folk-representationer, som, å folkets vägnar, med
konungarna delade statsmyndigheten. I synnerhet blef
detta fallet i England (se Parlament l, sp. 115),
och det är därför förnämligast från detta land,
som folkrepresentationens idé, med anknytning till
traditionen från de gamla ständerförsamlingarna,
har spridt sig till andra länder. Därtill bidrog
kraftigt Montesquieu, för hvilken England äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
