Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renhållningsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppehållsplats. Då dessa gropar blefvo så fulla,
att de måste tömmas och innehållet bortforslas
(så framt man ej föredrog att låta orenligheten
för alltid kvarligga öfvertäckt med ett tjockare
jordlager), skedde detta så oförmärkt och hemligt
som möjligt, ty enligt tidens uppfattning vidlådde
så stor skam och nesa ett dylikt arbete, att någon
hederlig människa ej därmed ville eller vågade
taga någon befattning, åtminstone öppet, då man
därigenom äfventyrade ställning och anseende. Det
var därför nödvändigt att till nämnda föraktade
arbete hufvudsakligen använda personer, som på ett
eller annat sätt gjort sig ärelösa och som således
i alla fall voro utstötta från samhället. Det var
emellertid ej blott i groparna affallet lades,
utan, hvad soporna beträffar, hvarhelst annorstädes
på gården plats fanns att tillgå, samt dessutom
på gatan, framför allt i dess rännstenar och
i afloppsdikena. Härvid hände ej så sällan, att
affallet på vissa ställen på gatorna fick hopa sig
i sådan mängd, att det utgjorde verkligt hinder för
trafiken, hvilket förhållande ofta mer än obehaget
genom stank o. d. gaf den omedelbara anledningen till
sophögarnas bortforsling till härför brukliga upplags-
och afstjälpningsplatser. Sådana funnos nämligen såväl
inom som invid städerna, dit allt slags orenlighet,
som ej fann omedelbar användning i trädgårdarna och
för jordbruket, slutligen fördes. I främsta rummet
togos härvid större träskartade fördjupningar,
sjö- och flodstränder i anspråk, således sådana
ställen, där man ansåg, att affallet för alltid kunde
kvarligga. I Joh. Amos Comenius’ "Orbis sensualium
pictus" (1658) heter det också: "En flod eller
bäck, som flyter genom staden, tjänar att afföra
orenligheten". Om det ej alltid var så lyckligt, att
floder och bäckar bortförde orenligheten, voro dock
sådana jämte andra vattendrag, vid hvilka städerna
uppväxte, af största betydelse för renhållningen. Hur
i öfrigt vattnet uppskattades som hjälpare härvid,
framgår däraf, att man vid inrättandet af de talrikt
förekommande, helst till städernas utkanter förlagda,
offentliga afträdena så vidt möjligt sökte placera
dessa vid och öfver vatten, så att detta skulle
bortskölja orenligheten. Dessa allmänna afträden
finner Comenius så utmärkande för en stad, att han i
förutnämnda bok vid en stads beskrifning särskildt
omnämner, att: "På aflägsna orter ligga privet och
fängelse", en sammanställning, som i sin mån belyser
den ställning renhållningsangelägenheter i äldre
tider intogo i folkets uppfattning. Med afseende
på affallets undanskaffande i allmänhet längre
tillbaka i tiden är det ganska anmärkningsvärdt,
att dess användning till gödsel ej synes ha haft
någon större betydelse. Likväl måste stadsaffallet
i sin helhet härtill ha varit vida lämpligare förr
än nu. I äldre tider ingick nämligen ej i hussoporna
den stora mängd ämnen och föremål af vidt skilda slag,
som nu göra dessa sopor olämpliga att utan föregående
rensning tillföras åkern. Hvad som särskildt gjorde
forna tiders stadsaffall öfverlägset nutidens, var
spillningen från de kreatur, som människorna äfven i
städerna hade i sin vård. Under det att nu praktiskt
taget endast hästar förekomma inom städernas hank
och stör, funnos sålunda då fäkreatur i stort antal,
men framför
allt svin, ett förhållande, som påtagligen i
hög grad bidrog till det osnygga tillstånd,
i hvilket städernas gator och gårdar befunno
sig. Ehuru städerna sålunda måste ha producerat
en stor mängd utmärkt gödsel, var det på grund af
åkerbrukets låga ståndpunkt och bristen på körbara
vägar dock ej möjligt att till fullo tillgodogöra
sig den. Affallets användning till jordbruket
blef också länge inskränkt till stadsinvånarnas
egen jord samt närmaste grannskap. Med landets
fortskridande uppodling framför allt kring städerna
och jordens bättre skötsel inträdde emellertid efter
hand gynnsammare afsättningsförhållanden. Det blef
härvid alltmera vanligt, att det affall, för hvilket
städernas invånare själfva ej hade användning,
hämtades af landtmän. Särskildt skedde så i stor
utsträckning med latrinen och kreatursspillningen,
medan däremot soporna ofta funno sin väg till
afstjälpningsplatserna, där de tillsammans med annat
affall af skilda slag antingen för alltid fingo
kvarligga eller i bästa fall komposterades för att
under vintern försäljas. Bortforslingen af affallet
skedde ytterst oregelbundet, ej minst beträffande
den del, som af hämtades genom landtmän, enär dessa
gifvetvis ej gärna ville verkställa detta arbete
annat än på sådan tid, som för dem var särskildt
lämplig. Olägenheterna och obehagen af denna
godtycklighet framträdde särskildt svåra i fråga
om fekalierna, hvilka, hopade under en längre tid,
slutligen stinkande och jäsande tidtals svämmade
öfver groparnas bräddar. Härtill kommo osnyggheten
och den fruktansvärda stanken vid groparnas tömning
och innehållets forsling genom staden i otäta och
nedsmutsade fordon. Dess bättre försiggick detta
arbete till stor del nattetid, men den känning man
likväl fick af det och de spår det efterlämnade voro
afskräckande nog.
Sådant renhållningsväsendet nu blifvit skildradt,
förblef det (jfr pl., fig. 1) i stort sedt ända till
midten af 1800-talet. Visserligen uppstodo tid efter
annan förbättringar, men det relativa stillestånd,
som under långa tider rådt på olika områden före
midten af 1800-talet, gjorde sig ej minst gällande
med afseende på stadsrenhållningen, helt naturligt
i öfrigt, enär denna angelägenhet dels intill
senaste tid alltid varit ett samhällenas styfbarn,
dels för sin utveckling i flera afseenden varit
och fortfarande måste vara beroende af framsteg på
andra områden af mänsklig verksamhet, framför allt
det tekniska. På 1860- och 1870-talen började man
emellertid med Stockholm i spetsen att så att säga
röra på sig i fråga om städernas renhållning. Med
upphäfvande af äldre stadgar och påbud hade sålunda
Öfverståthållarämbetet redan 23 maj 1850 för nämnda
stad utfärdat nya och i vissa tillämpliga delar
lika noggranna och stränga bestämmelser som de nu
gällande. Åtlydnaden af dessa stadgar lämnade dock
i början mycket öfrigt att önska. 1859 inrättades
för hufvudstaden ett kommunalt renhållningsverk
för latrinens uppsamling och bortforsling (jfr
fig. 3), hvarigenom vägen banades för framtida
reformer. En allmännare uppryckning i fråga om
städernas renhållning kom till stånd genom två
k. förordningar. Under tidernas lopp hade inom
städerna uppstått en hel del stadganden och
bestämmelser angående skyldigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
