Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rationalism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en ekvation och förstår därmed rationella tal
eller rationella funktioner.
2. P. T. C.* 3. (I. F.)
Rationsexponent, mat. Se Förhållande.
Rationsstat. Se Ration.
Ratisbona. Se Regensburg.
Ratisbonne [-bå’nn], Louis Gustave Fortune, fransk
skriftställare, f. 1827 i Strassburg, d. 1900 i Paris,
var 1853–76 medarbetare i "Journal des débats". Bland
hans arbeten märkas en prisbelönt
öfversättning af Dantes "Commedia divina" (1852–59),
Henri Heine (1855),
versdramat Héro et Léandre (1859),
flera dikter för barn, hvaribland
Comédie enfantine (1860; 15:e uppl. 1876),
likaledes prisbelönt af Franska akademien, diktsamlingarna
Au printemps de la vie (1857) och
Les figures jeunes (1865) samt
åtskilliga kritiska arbeten
(Auteurs et livres, 1868, m. fl.).
R. utgaf de Vignys vittra kvarlåtenskap.
Ratitæ, zool. Se Strutsfåglar.
Ratke (latiniseradt Ratichius), Wolfgang tysk pedagog,
f. 1571 i Wilster i Holstein, d. 27 april 1635, fick
sin skolbildning i Johanneum i Hamburg och studerade
sedan teologi i Rostock. Genom dessa studier blef
han ifrig lutheran, men svårigheterna att lära
sig de gamla språken hindrade honom att aflägga
någon examen; i stället för annan titel fogade han
därför längre fram alltid till sitt namn tillägget
"Didacticus" (väl närmast i betydelsen af teoretisk
pedagog). 1600–03 egnade han sig i sin hemort åt
energiska språkstudier och uttänkte därvid en ny metod
för språkundervisningen, hvarigenom förvärfvandet
af språkkunskap enligt hans åsikt skulle i hög grad
kunna underlättas. Upptäckten af denna metod fyllde
honom med pedagogisk entusiasm, och från denna stund
beslöt han egna sitt lif åt att reformera det dåtida
skolväsendet. Han fattade detta rent af som en af
Gud honom ålagd mission i den rena lutherska lärans
tjänst, ty genom den förbättrade språkundervisningen
skulle den tyngsta bördan tas från skolorna och dessa
få tid att rikta barnens förstånd med andra behöfliga
gudomliga och världsliga kunskaper. För studiet af
de andra ämnena ansåg han sig också kunna utbilda
likartade, underlättande metoder. 1603–10 pröfvade
han med mycken framgång sin metod som privatlärare
i Amsterdam, samtidigt med att han själf lärde
sig ej blott hebreiska, utan äfven kaldeiska och
arabiska. Med intyg af prästerskapet i Amsterdam, att
han "för sitt kristliga företag var i behof af högre
potentaters och myndigheters hjälp och befordran",
begaf han sig till Frankfurt a. M. och inledde
underhandlingar med rådet i denna stad, med Morits af
Oranien och andra dels om understöd för att med olika
vetenskapsmäns bistånd utarbeta de nya läroböcker,
som behöfdes för den nya metodens tillämpning, dels
om tillåtelse att någonstädes efter sina idéer få
reformera det offentliga skolväsendet. Då de tyske
furstarna efter Rudolf II:s död 1612 sammanträdde
i Frankfurt för att välja en ny kejsare, ingaf
R. till denna höga församling ett "memorial",
hvari han utfäste sig att "med Guds hjälp till hela
kristenhetens tjänst och gagn ge vägledning till:
1. huru hebreiska, grekiska, latin och andra språk på
ganska kort tid kunna läras både af gamla och unga;
2. huru man icke allenast med det högtyska språket,
utan också med
alla andra språk kan upprätta en skola, i hvilken
alla konster och vetenskaper utförligt kunna läras
och spridas; 3. huru man lätt kan införa och fredligt
upprätthålla i hela riket ett endräktigt språk, en
endräktig regering och en endräktig religion." Närmare
utvecklade han sitt program i den "förklaring", som
han snart lät följa på memorialet. Till något beslut
i öfverensstämmelse med hans önskningar kom dock ej
furstemötet, men hos enskilda af dess deltagare,
såsom hertig Ernst d. y. af Sachsen-Weimar och
landtgrefven Ludvig af Hessen, hade han väckt
ett lifligt intresse, på samma gång han lyckades
väcka stort uppseende i hela Tyskland. Flertalet af
professorerna vid universitetet i Giessen uttalade
sig för hans planer, och två af dem, den grekiske
filologen Helwig samt filosofen och matematikern
Jungius, nedlade rent af för en tid sina ämbeten
för att vara R. behjälpliga med utarbetandet af de
nya läroböckerna. I Weimar, dit han öfverflyttade,
fann han en hängifven och trogen beskyddarinna i
den högt begåfvade änkehertiginnan Dorotea Maria
(moder till Bernhard af Sachsen-Weimar). Hon gaf honom
ledningen af sina söners uppfostran, ja mottog jämte
sin syster och andra högt ställda personer själf
undervisning af honom i latin och hebreiska. Flera
professorer vid universitetet i Jena försvarade i ett
offentligt uttalande den nya språkmetoden, men den
stridbare R. skaffade sig också flera förbittrade
motståndare. Gärna mottog han därför en kallelse
till Augsburg. Där erbjöds honom emellertid endast
tillfälle att privat undervisa några borgarsöner,
under det hans förhoppningar att få någon offentlig
skola under sin ledning ej gingo i uppfyllelse. Till
hans nya vistelseort hade Helwig och Jungius följt
honom, men äfven med dem kom han i delo, så att de
öfvergåfvo honom och ansågo sig oförhindrade att bryta
det tysthetslöfte rörande den nya metoden, hvilket
de liksom hans öfriga anhängare måst skriftligt
afge. Nu följde för R. några år, hvarunder han i
olika städer förgäfves sökte finna jordmån för sina
reformer, till dess han våren 1618 kom till Köthen,
där Dorotea Marias broder, furst Ludvig af Anhalt,
samt hennes son hertig Ernst af Weimar satte honom
i stånd att i en stor skolorganisation förverkliga
sina planer. Sjutton framstående vetenskapsmän, de
fleste professorer, ställde sina krafter till hans
förfogande. Från ett särskildt tryckeri utgafs ett
stort antal läroböcker med oöfverträffad utstyrsel
och på titelbladet det stolta tankespråket: "Ratio
vicit. Vetustas cessit" (förnuftet segrar, det gamla
viker). Ej mindre än 337 gossar och flickor inskrefvos
i den nya skolans sju klasser. R. öppnade ett
lärarseminarium, men det var ingen lätt sak att med
ens för den nya metoden utbilda en hel lärarkår. Kommo
så därtill strider med stadens reformerta prästerskap
samt R:s härsklystna, omedgörliga lynne, så är det ej
förvånande, att R:s ställning snart blef ohållbar. Då
Ludvig på sin superintendents tillrådan fordrade, att
Heidelbergkatekesen skulle läsas i de högre klasserna,
vägrade R. att lyda. Likaså vägrade han att för
fursten närmare redogöra för sin metod. Hänsynslösa
skrifvelser från R. satte Ludvigs öfverseende på
för hårda prof, och då R. hotade att lämna Köthen och
göra alla de på hans företag slösade medlen fruktlösa,
lät fursten 5 okt. 1619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
