Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 871-872 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radioaktivitet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oxiderande verkningar, som starkt radioaktiva
preparat utöfva på metaller, t. ex. koppar och
kvicksilfver, och på organiska ämnen. Genom
strålarnas inverkan antar glas en intensivt brun
eller violett färg. De nämnda kemiska processerna
bero hufvudsakligen på α-strålarna, däremot mindre
på de med större genomträngningsförmåga utrustade β-
och γ-strålarna. Stensalt och många andra mineral
bli genom strålarnas inverkan karakteristiskt
färgade. — Genom försök af vissa forskare (Ramsay
och hans medarbetare Cameron och Gray) har man
trott sig finna, att genom inverkan af starkt
radioaktiva ämnen vissa grundämnen skulle kunna
förvandlas till andra, t. ex. neon ur vatten,
litium ur koppar, men dessa försök ha hittills icke
blifvit bekräftade.

Fig. 6.

Radioaktiva omvandlingar. Om
man till en lösning af ett uransalt i vatten sätter
ammoniumkarbonat och löser den uppkomna fällningen
i öfverskott af fällningsmedlet, erhålles en knappt
synbar olöslig och uranfri återstod, som genom
filtrering kan skiljas från lösningen. Undersökes
denna återstod äfvensom det i lösningen befintliga
uransaltet, sedan vattnet fått afdunsta, finner man,
att uransaltet förlorat praktiskt taget all β- och
γ-strålning, som däremot återfinnes hos återstoden,
under det att uransaltet däremot bibehåller sin
α-strålning med oförändrad styrka. Förhållandet
mellan β- och γ-strålningen hos återstoden och
uransaltet förblir dock icke oförändradt. Med tiden
förlorar nämligen återstoden sin aktivitet, under det
att uransaltet småningom fullständigt återvinner sin
ursprungliga aktivitet. Genom upplösning af uransaltet
och förnyad fällning med ammoniumkarbonat erhålles
en återstod med samma egenskaper som den först
nämnda. Huru aktiviteten förändras
med tiden, framgår af ofvanstående fig. 6, där
abscissan betecknar tiden i dagar och ordinatan
aktiviteten. Kurvan I gäller för återstoden och II
för uransaltet. Aktiviteten sjunker efter en enkel
lag: på 25 dagar har den sjunkit till hälften, på
50 dagar till en fjärdedel, på 75 till en åttondel
o. s. v. af sitt begynnelsevärde, d. v. s. aktiviteten
hos återstoden aftar enligt en exponentiallag. Om I₀
betyder den ursprungliga aktiviteten, λ en konstant
och e basen för de naturliga logaritmerna, så kan
aktiviteten I efter en viss tid, t, uttryckas genom
ekvationen

D

På samma tid, som återstoden förlorar hälften af
sin aktivitet, återvinner uransaltet lika mycket af
sin ursprungliga aktivitet. Efter 50 dagar uppgår
dess aktivitet till 1/2 + 1/4 = 3/4 af aktivitetens
maximivärde. Kurvan för aktivitetens tillväxt kan
uttryckas genom följande ekvation:

2),

om I betyder aktiviteten efter förloppet af tiden t,
räknadt från den tid, då återstoden afskildes från
saltet, och I_∞ aktivitetens maximivärde, som saltet
efter mycket lång tid uppnår. Konstanten λ är i den
senare ekvationen densamma som i första ekvationen och
betecknas som den radioaktiva konstanten, som lätt kan
beräknas, då man känner den s. k. halfveringstiden,
d. v. s. den tid, som åtgår, till dess aktiviteten hos
återstoden sjunkit till hälften af sin ursprungliga
styrka (i detta fall 24,6 dagar).

Den här omtalade företeelsen förklaras i enlighet
med den af Rutherford och Soddy uppställda
desintegrationsteorien (1902) sålunda. Uranatomerna
sönderfalla spontant, hvarvid i enklaste fall hvarje
atom sönderdelas i en positivt laddad heliumatom och
en restatom, hvars atomvikt är 4 enheter mindre än
urans atomvikt, således 234,4 enheter (urans atom vikt
= 238,4, heliums 4 enheter). Detta nya ämne, uran X,
åtföljer vanligen uran, men skiljer sig i afseende
på kemiska och fysikaliska egenskaper från detta ämne
och kan därför också på kemisk väg skiljas från uran,
t. ex. genom behandling med ammoniumkarbonat. Hittills
utförda försök att på denna väg isolera ett nytt
kemiskt rent ämne ha dock icke lyckats. – Uran X,
som utsänder β-partiklar, öfvergår härvid till ett
nytt slags atomer med andra egenskaper. Antalet icke
sönderdelade atomer af uran X aftar med tiden enligt
samma lag som aktiviteten (ekv. 1), och aktiviteten är
direkt proportionell mot antalet atomer af uran X. –
Enligt desintegrationsteorien gälla nyss anförda
satser för alla radioaktiva ämnen. Hvarje sådant ämne
sönderfaller spontant, hvarvid omvandlingshastigheten,
som enklast anges genom halfveringstiderna, är olika
för olika ämnen. Den här anförda sönderdelningen
af uran

Fig. 7.

åskådliggöres genom fig. 7. Halfveringstiden för uran
är 10⁹ år. Aktiviteten hos de radioaktiva ämnena
går alltid hand i hand med uppkomsten af nya ämnen
med bestämda fysikaliska och kemiska egenskaper. Jfr
Radium.
T. E. A.

Radioaktivt vatten. Sedan H. S. Allén 1903 påvisade
radiumemanation i källorna i Bath, har ett stort
antal källvatten undersökts på radioaktivitet, oftast
med positivt resultat. Enligt Hj. Sjögren och Naima
Sahlbom äro äfven många svenska källor radioaktiva,
särskildt de, som framspringa ur rullstensåsar. Vid
cirkulationen i berggrunden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>