Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Radioaktiva grundämnen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
börja med hastigt med spänningen, sedan långsammare
och närmar sig slutligen asymptotiskt ett maximivärde,
hvilket betecknas som
 |
| Fig. 2. |
mättningsströmmen. Med tillhjälp af ionteorien kan
kurvans utseende lätt förklaras. Den hastighet,
hvarmed ionerna drifvas framåt i det elektriska
fältet, är proportionell mot fältets styrka. När
spänningsskillnaden mellan plattorna är liten,
förflyttas de positiva och negativa ionerna
alltså långsamt förbi hvarandra och kunna därför
i stort antal återförenas med hvarandra. Den på
mätinstrumentet, E, aflästa strömmen blir därför
helt svag. Med växande spänningsskillnad ökas
ionernas hastighet allt mer, och den tid, hvarunder
återförening kan ega rum, blir därför allt kortare,
till dess slutligen alla ioner praktiskt taget
utan förlust genom återförening utfällas på de båda
elektroderna. Om spänningsskillnaden nu ytterligare
ökas, kan detta icke medföra någon ytterligare ökning
af strömstyrkan. Mättningsströmmen är därför ett mått
på de utfällda ionernas laddning och, då laddningen
per ion är bekant, äfven på antalet ioner, som
nybildas per tidsenhet. Mättningsströmmen är därför
äfven ett mått på strålningens intensitet.
För uppmätning af starka mättningsströmmar kan en
galvanometer (se d. o.) användas, men då fråga är om
svagt radioaktiva preparat, användes vanligen ett
elektroskop eller en kvadrantelektrometer. Flera
olika slags elektroskop och elektrometrar äro
konstruerade särskildt för undersökning af radioaktiva
kroppar. En enkel och användbar form är t. ex. det af
C. T. R. Wilson konstruerade bladelektroskopet. Ett
mässingskärl af ung. 1 l. volym tjänstgör här
som det ena belägget i en kondensator (fig. 3),
det andra utgöres af en metallstaf, T, och ett vid
densamma fäst aluminiumblad G. De båda beläggen äro
isolerade från hvarandra genom en ebonit- eller
bärnstenspropp B, hvari en liten metallstaf A är
fäst. Denna metallstaf är genom en bärnstensbit
C isolerad från metallstafven T och det med denna
förenade aluminiumbladet G, till hvilket elektrisk
laddning utifrån kan tillföras medelst den vridbara
metalltråden D. Det preparat, som skall undersökas,
placeras under elektroskopet. I kärlets botten
kan en metallplatta fastskrufvas eller ett tunt
aluminiumblad anbringas, så att strålar af olika
genomträngningsförmåga kunna undersökas. På
kärlet finnes en öppning, F, täckt med glas
eller glimmer, genom hvilket guldbladets rörelse
medelst en okularmikrometer (se d. o., sp. 569) kan
iakttagas. Försöket utföres så, att aluminiumbladet
medelst en gniden ebonitstaf laddas upp till 200–300
volts spänning, hvarefter man iakttar huru lång tid,
som åtgår, medan guldbladet passerar ett visst stycke
af skalan. En korrektion måste dock anbringas för
elektroskopets s. k.
naturliga laddningsförlust, som undantagsvis beror
därpå, att bärnstensbitarna B och C icke isolera
tillräckligt, men i regel på en svag aktivitet
hos kärlet
|
| Fig. 3. Wilsons bladelektroskop. |
eller på en svag strålning från jorden eller
luften. Korrektionens storlek bestämmes lätt
genom att före och efter det egentliga försöket,
d. v. s. då icke något preparat är anbragt under
elektroskopet, iakttaga huru hastigt elektroskopet
urladdas. Kapaciteten hos elektroskopet uppgår till
ung. 1 elektrostatisk enhet, och med detsamma kunna
strömmar ända ned till 10-15 à 10-16 ampères styrka
noggrant mätas. – Den fotografiska metoden är jämte
den nyss antydda af stor betydelse för undersökningen
af svagt radioaktiva kroppar och har dessutom kommit
till användning vid nästan alla undersökningar,
som afsett att fastställa strålarnas förhållande i
magnetiska och elektriska fält. – Bland de ämnen,
som under inverkan af de radioaktiva strålarna
fluorescera, påpekas särskildt bariumplatinacyanur,
diamant, mineralerna willemit och kunzit samt
sidotblände (kristalliserad zinksulfid). När en
skärm, som är bestruken med ett fluorescerande
ämne, bringas att lysa under inverkan af radioaktiv
strålning, lyser den icke öfver hela ytan samtidigt,
utan – som man kan iakttaga genom ett mikroskop –
i skilda punkter (W. Crookes, Elster och Geitel
1903), och de lysande punkterna ändra oupphörligen
plats. Genom att räkna dessa s. k. scintillationer
kan ett mått på aktiviteten hos ett visst radioaktivt
preparat erhållas. (Jfr Spinteroskop.)
Strålarnas egenskaper. De från uran och
toriumpreparat utsända strålarna ega ingen enhetlig
karaktär. Man urskiljer tre hufvudslag af strålar, som
på förslag af Rutherford erhållit namnen α-, β- och
γ-strålarna. Alla tre strålningsarterna ega förmåga
att ionisera gaser och inverka på den fotografiska
plåten. Förmågan att uppväcka scintillation har dock
hittills påvisats endast hos α- och β-strålarna. De
tre strålningsarterna skiljas hufvudsakligen
genom olikhet i fråga om genomträngningsförmåga
och olika förhållande i magnetiska och elektriska
fält. α-strålarna absorberas fullständigt af ett
aluminiumblad af O,05 mm. tjocklek, β-strålarna
absorberas till största delen af ett sådant blad af
5 mm. tjocklek, under det att en aluminiumplatta af
500 mm. tjocklek icke förmår fullständigt absorbera
γ-strålarna. Dessa siffror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:06 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0454.html
