Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabbinska språket och litteraturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Rabelais
826
professorerna i därvarande medicinska fakultet och
företog som sådan äfven dissektioner (fast han såsom
munk icke själf kunde föra knifven) - något då ytterst
sällsynt i Frankrike. 1538 lämnade han Montpellier,
och 1540 trädde han i tjänst hos Guil-laume Du Bellay,
guvernör öfver Piemont; här skref han på latin ett, nu
förloradt, arbete öfver sin herres krigsbedrifter. Han
beledsagade Du Bellay på dennes resa till Frankrike
under de följande åren, hvarunder R. i Lyon utgaf
en ny upplaga af Gargantua och Pantagruel (1542),
i hvilket han omsorgsfullt strukit alla farliga
yttranden, särskildt mot Sorbonne. Samtidigt utgaf
emellertid hans vän E. Dolet den gamla upplagan,
hvilket föranledde en protest från R. 1543 dog
plötsligt G. Du Bellay, och för de två närmaste
åren drog sig R. troligen tillbaka till Saint Maur
des Fossés, där han sedan 1538 var kyrkoherde. Han
skref där tredje boken af sin krönika, den första,
som utkom under hans eget namn (1546). Tiderna hade
blifvit allt farligare. Marot hade dött i landsflykt
1544, blodbadet på valdenserna hade egt rum 1545,
och Dolet väntade i fängelset på sin dödsdom. R.,
som, för att använda hans eget uttryck, var martyr
jusqu’au feu exclusivément, hade förskaffat sig ett
kungligt privilegium för tio år, i hvilket han sköt
skulden för alla kätterier i föregående upplagor
på boktryckarnas vårdslösheter. Trots alla vidtagna
försiktighetsmått uppförde emellertid Sorbonne boken
på sin lista, och R. fann själf för godt att fly till
Metz, där han vann anställning som stadsläkare mot 120
livrés årlig lön och stannade till 1547. 1548 utgafs i
Lyon ett fragment af krönikans fjärde del, bestående
af prolog och elfva kapitel. I juni s. å. företog
han sin tredje resa till Rom, där han vistades
hos kardinal Du Bellay som dennes lifläkare. Efter
Henrik II:s uppstigande på tronen hade kardinalen
förlorat sitt inflytande, förföljelserna mot de
reformerte ökades, och inkvisitionen hade börjat
sin verksamhet. Troligen på kardinalens råd sökte
R. vinna nya beskyddare, och 1549 skickade han några
bref till tidens mäktigaste man, kardinalen af Guise,
i hvilka han beskref en praktfull iest, som Du Bellay
gett i Rom. De trycktes s. å. i Lyon under titeln
La sciomachie et jestins jaits å Rome. För första
gången höra vi nu talas om offentliga angrepp på R. En
munk, Gabriel de Puits Herbault, stämplade honom i
en pamflett som en fråssare, drinkare och kättare;
och Calvin angrep honom i skriften De scandalis
(1550). R. återvände troligen i sällskap med Du
Bellay till Frankrike 1550, där han af honom utnämndes
till kyrkoherde i Meudon och troligen samtidigt till
samma befattning i S. Christophe du Jambet i Le Mans,
där Du Bellay också för ögonblicket var biskop. Det
senare ämbetet skötte han säkerligen genom vikarie,
ty han var bosatt i Meudon. 1552 afsade han sig
emellertid dessa båda prebenden, möjligen i samband
med utgifvandet af krönikans fjärde del (1552). Trots
det kungliga privilegium han vetat förskaffa sig -
han hade under tiden erhållit en hof titel - och trots
det, att han i det bref till kardinal du Chåtillon,
hvilket tjänade till företal, protesterade mot, att
boken innehöll kätterier, censurerades denna strax
af teologiska fakulteten i Paris, och parlamentet
förbjöd dess försäljning.
En af hans biografer säger, att han dog i Paris
i Rue des Jardins och att han begrofs i S. Pauls
kyrkogård. Den femte och sista boken af hans verk
utkom först efter hans död; 1562 utgåfvos de sexton
första kapitlen under titeln Uile sonnante, 1564
följde hela boken: Le cinquiéme et dernier livré des
faits et dits héroiques du bon Pantagruel. I denna
form är det omöjligt, att den härstammar från R.,
men den okände utgifvaren har troligen haft i sina
händer ett utkast af R.
R:s författarskap infaller på öfvergången mellan
medeltiden och renässansen i Frankrike. Denna
dubbelhet i tidens lynne återspeglas i hans
skrifter. Själfva utgångspunkten för hans
författarskap utgöres af en medeltidskrönika, och
nästan på hvarje rad i hans skrifter påträffar man
åsikter, berättelser och karaktärsdrag, som ha sin
rot i medeltiden. Och dock är det en annan anda,
som genomsyrar boken, humanismens och renässansens
fria och vidsynta världsåskådning. Liksom före
honom Ariosto och senare Cervantes betraktar han
medeltidslegenderna genom ironiens glasögon. Att på
några rader karakterisera detta enastående fyrverkeri
af kvickhet, humor och satir, som hans krönika utgör,
har sig emellertid icke lätt. Tråden i berättelsen är
den enklast möjliga och af underordnad betydelse: en
godmodig jätte, Gargantua, får en son, Pantagruel, som
han låter omsorgsfullt uppfostra enligt humanismens
principer. Kommen till mogen ålder, omger sig
denne med en krets af utvalda umgängesvänner,
fint bildade humanister och födda humorister som
han själf. Han krigar, disputerar, konverserar och
företar slutligen en stor resa för att finna lösningen
på lifvets frågor. Men denna enkla ram innesluter
en rikedom af burleskt humoristiska skildringar. I
konstnärligt afseende står kanske den första boken
högst. Den öppnas med en skildring af hjältens
underbara födelse och barndom. Berättelsen om hans
uppfostran formar sig till en på en gång godmodig och
bitande satir mot medeltidens upp-fostringssätt. Där
finns den berömda scenen, då Gargantua stjäl Notre
Dames kyrkklockor och i mäster Janotus de Bragomardos
gestalt förlöjligar hela medeltidsskolastiken. Kriget
mellan Grand-gousier och Pichrecholle formar sig
till en satir mot eröfringskrigen, och i denna satir
finnas inströdda flera af R:s kvickaste utfall
mot munkarna. I Thélémeklostret ges slutligen en
idealiserad bild af humanisternas lif, sådant det
lefdes vid renässansens hof. Andra boken, som är
svagare, är troligen skrifven före den första och kan
närmast betraktas som ett utkast till denna. Men här
införes Panurge, en mästerligt skildrad upptågsmakare,
i hvilken R:s humor förkroppsligas. Tredje boken,
skrifven tolf år efter den andra, då R. stod på
höjdpunkten, är mognast. Tonen är allvarligare,
skrattet mindre burleskt, men humorn djupare. Det
centrala partiet utgöres af frågan, om Panurge
skall gifta sig eller icke. Då ingen kan lösa denna
fråga, råder man Panurge att uppsöka den gudomliga
flaskans orakel. Det är resan till detta fabelland,
som fyller de båda sista böckerna, där satirens hugg
falla skarpare än någonsin, men där tonen också blir
mera lärd och allegorisk vid be-skrifningen af alla
dessa öar med deras befängda invånare. Men äfven här
finnas skildringar af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
