Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prosaiska krönikan - Prosalius, zool. Se Vägsteklar - Prosektor. Se Dissekera - Proselyt - Prosenkym - Prosenkymcell, bot. Se Cell, fig. 4 - Pro sensu communi (lat., "för sunda förnuftet") - Proserpina. Se Persefone - Prosimiae, zool. Se Halfapor - Prosit (lat., må det gagna!) - Proske, Karl, tysk musiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1476. Prosaiska krönikan har utgifvits af
J. Messenius ("Twå små gamble Sweriges och Göthes
chrönikor", 1615; 2:a uppl. 1643, sedermera
ytterligare omtryckt på 1650- och 1660-talen,
ehuru med bibehållande af årtalet 1643), K. J. Fant
("Scriptores rerum suecicarum medii se vi", tom I: l,
1818) och G. E. Klemming ("Småstycken på fornsvenska"
1881). Den sistnämnde har därjämte lämnat en
redogörelse för krönikans källor. Jfr Rimkrönikorna.
R. G.
Prosalius, zool. Se Vägsteklar.
Prosatör (fr. prosateur). Se under Prosa 1.
Proscenium (lat., grek. proskenion, af pro, framför,
och skené i betydelsen af fondbyggnad å teatern),
den del af de antika teatrarnas skådebana, som
bakåt begränsades af den byggnad med framspringande
flyglar, hvilken utgjorde skådeplatsens vanliga
bakgrund. Framåt sträckte proscenium sig till
kanten af orchestran. Det var således den plats,
på hvilken de egentlige skådespelarna rörde sig
(det kallades äfven logéi’on), i motsats till den
nedanför liggande, halfrunda orchestran, där kören
hade sin plats. (Se vidare Teater med fig.) - På
nutidsteatrarna, där scenen är många gånger djupare
än i de antika, är prosceniet den del af skådebanan,
som ligger närmast rampen och mellan de framspringande
avantscen-logerna. Den traditionella inramningen
af prosceniet af dessa arkitektoniska sidopartier,
förenade genom en stark båglinje öfver scenen, är
slopad i en del moderna teatrar.
Prosch, Ferdinand Viktor Alfons, dansk naturforskare,
f. 1820, d. 1885, blef med. kandidat 1843 och
utnämndes till lektor vid veterinärskolan 1853 samt
gick öfver till den nya landbo-höjskolen 1858 som
lärare i husdjursskötsel; han häfdade vikten af att
hålla fast vid de inhemska raserna och utveckla
deras anlag. P:s förnämsta arbete är Haandbog i
det almindelige husdyrbrug (4 bd, 1861-63; 3:e
uppl. 1877-86). Vidare utgaf han Grundtrcek af
husdyrcnes sundhedspleje (1856; 4:e uppl. 1883),
Haandbog i bestens ydre-Icere (1855; 5:e uppl. 1884)
och en historisk undersökning om Frederiksborg
stutteri (1866). E. Ebg.
Pro secundo, lat., för det andra. Jfr Pro primo.
Prosektor (lat. prose’ctor, egentl. "förskärare"). Se
Dissekera.
Proselyt (grek. prosélytos, en, som nalkas, främling,
en, som gått öfver, anhängare), den, som går öfver
från en religion till en annan. Hos judarna förekommo
under den äldre tiden endast sparsamt proselyter
från hedendomen. Först efter babyloniska fångenskapen
(597-538 f. Kr.) och i synnerhet under makkabéertiden
blefvo judarna ifriga att göra proselyter. På
Jesu tid var denna ifver stegrad till höggradig
(Matt. 23: 15), hvarom äfven hedniska skriftställare
vittna. Proselyterna voro af två slag, helproselyter
och halfproselyter. De förra kallades af judarna
rättfärdighetsproselyter och hade efter en
vederbörlig förberedelsetid genom tre ceremonier,
omskärelsen, proselytdopet och proselytoffret,
blifvit fullständigt införlifvade med judendomen och
förpliktats att iakttaga hela lagen och "de äldstes
stadgar". Half proselyterna, som i senare tider af
misstag blifvit kallade portproselyter (portens
proselyter), voro icke omskurna och hade ej
förpliktat sig att hålla ceremoniallagen, utan endast
de af traditionen och sedan af Talmud uppställda
s. k. "Noaks sju bud": 1) Lydnad för öfverheten; 2)
taga sig till vara för Guds namns försmädelse; 3)
afhålla sig från af gudatjänst; 4) afhålla sig från
onaturlig otukt; 5) icke dräpa; 6) icke röfva; 7)
icke förtära blod och blodmat. Därjämte förbundo de
sig att icke arbeta på sabbaten, att icke förtära
något syradt under påsken och att icke förtära
kött af själfdöda djur. Halfproselyterna åtnjöto
medborgerliga rättigheter bland judarna och fingo
besöka synagogorna, men fingo ej beträda templets
inre förgård. På Jesu tid utgjorde de ett stort
antal, kallas i Apg. "gudfruktiga", och många
af dem blefvo kristendomens första bekännare. –
Proselytmakeri, omvändelsenit, ifrigt bemödande
att värfva anhängare till en åsikt, ett parti eller en lära.
J. P.
Prosenkym [-kym; af grek. pros, till, mot, och
efnchyma, ingjutning), bot., en väfnad, som består
af prosenkymceller.
Prosenkymcell, bot. Se Cell, fig. 4.
Pro sensu communi (lat., "för sunda förnuftet"), namn
på ett hemligt "sällskap", som stiftades i Stockholm
i början af 1787 och i själfva verket endast räknade
två ledamöter, J. H. Kellgren och N. v. Eosenstein,
hvilka på detta sätt samrnanslöto sig för att bekämpa
tidehvarfvets mystiska vidskepelser. Se vidare
Kellgren, sp. 1389.
Proserpina. Se Persefone.
Prosimiae, zool. Se Halfapor.
Prosit (lat., må det gagna!), väl bekomme!, Gud
hjälp!, nyttjas i Sverige endast som artighetsfras
till en nysande; tyskarna säga äfven prosit mahlzeit
("väl bekomme!"), prosit neujahr ("godt nytt år!") och
prosit i bet. af vårt "skål!". Bruket att tillropa den
nysande en välönskning är urgammalt. Nysandet var hos
forntidens folk föremål för mycken vidskepelse och,
t. ex. hos grekerna, djupsinniga spekulationer.
Proske, Karl, tysk musiker, f. 1794 i preussiska
Schlesien, d. 1861 i Regensburg, var praktiserande
läkare, men föranleddes af religiöst svärmeri att
inträda i prästeståndet samt blef 1831 kanonikus
och kapellmästare vid domkyrkan i Regensburg,
där han inöfvade en skicklig domkyrkokör i och för
utförandet af 1500- och 1600-talens mästerverk inom
kyrkomusiken, hvaraf han äfven i Italien samlat ett
betydande antal. P. ombesörjde (1850) utgifvandet af
Palestrinas "Missa papae Marcelli" i tre olika former,
det sexstämmiga originalet, det fyrstämmiga, af Anerio
arrangerade och det dubbelköriga (åttastämmiga) af
Suriano. 1853 började han utge sitt stora sammelverk
Mu-sica divina i 4 delar: Mässor; Motetter; Psalmer,
Magnifikat, Hymner och Antifonier; samt Vespersånger
(Passioner, Lamentationer, Responsorier, Litanior
m. m., i fjärde bandet, hvilket efter P:s död utgafs
af Wesselak, 1863). I denna samling representeras
Palestrina, Vittoria, Lasso, A. Gabrieli, Anerio,
Gallus, Viadana, Marenzio, Hasler, Lotti m. fl. Efter
P:s död fortsattes "Musica divina" med en ny serie i
4 bd, utg. af Schrems och Haberl. En samling mässor
utgaf P. (1855–59) under titeln Selectus novus missarum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
