Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att allt samarbete med ministären var omöjligt. Det
var måhända konung Vilhelms största förtjänst om P.,
att han hade kraft och mod att i denna strid hålla
på sin minister. Med järnhand införde denne disciplin
i den oppositionella ämbetsmannakåren: han indref de
nödiga skatterna, utan att de beviljats, och den nya
arméorganisationen, grunden till P:s kommande storhet,
blef fullt genomförd. Detta inkonstitutionella
styrelsesätt varade ända till 1866, då händelsernas
gång till fullo uppvisat oppositionens kortsynthet
och därmed brutit dess makt. Men det är lätt att
begripa, hur stor upphetsningen i sinnena skulle vara
under dessa år. Samma energi och hänsynslösa kraft
utvecklades äfven i utrikespolitiken. Den viktigaste
frågan på detta fält var den om Tyska förbundets
omdaning till en starkare enhet. I de underhandlingar,
som fördes härom under förra hälften af 1860-talet,
visade sig ånyo omöjligheten att förena P:s och
Österrikes intressen. Den förra staten ville ur
Tyskland aflägsna Österrike, men hade därvid emot
sig icke blott detta kejsarrike, utan äfven de tyska
mellanstaterna, som fruktade P:s härsklystnad och
trodde sig bättre bevara sin själfständighet genom
att sluta sig till Österrike och använda detta
som ett värn mot P. Trots motsatsen mellan de båda
staterna uppträdde de som bundsförvanter i kriget
mot Danmark 1864, hvarigenom Slesvig och Holstein
frånrycktes denna stat (jfr Slesvigska krigen 2). Men
med hertigdömenas eröfring skapades en ny tvistefråga
emellan eröfrarna. Det visade sig snart, att P. ville
behålla hertigdömena för egen räkning, under det att
Österrike önskade, att de skulle lämnas åt hertig
Fredrik af Augustenborg. Provisoriskt bilades
tvisten genom fördraget i Gastein 14 aug. 1865,
enligt hvilket P. skulle förvalta Slesvig och
Österrike Holstein, hvarjämte Österrikes anspråk
på det äfvenledes från Danmark tagna Lauenburg
afstods mot en penningsumma. Helst skulle Österrike
ha velat tillbyta sig områden i Schlesien mot sina
rättigheter öfver hertigdömena, men därpå ville P:s
regering ej inlåta sig. I början af 1866 anställdes
stora demonstrationer i Holstein för hertigen af
Augustenborg, utan att den österrikiske ståthållaren
ingrep. Detta föranledde en mycket hetsig notväxling
mellan de båda staterna, och samtidigt knöt Österrike
närmare förbindelser med de tyska mellanstaterna och
P. med Österrikes gamla fiende Italien. Då framdrog
Bismarck äfven frågan om Tysklands omdaning, hvilken
skjutits åt sidan genom den slesvig-holsteinska
konflikten, och framlade 9 april ett förslag härom
på förbundsdagen i Frankfurt. Detta förkastades,
och i stället började man på båda sidor mobilisera
sina trupper. Då Österrike lät inkalla Holsteins
ständer (5 juni), förklarade P. detta för ett brott
mot Gasteinfördraget och lät Manteuffel (7 juni)
med 20,000 man inrycka i landet för att liksom före
detta fördrag dela regeringen med österrikiske
ståthållaren Gablenz. Detta föranledde Österrike
att på förbundsdagen föreslå allmän mobilisering
mot P. (11 juni), och då det visade sig, att
pluraliteten var för Österrike, förklarade P:s ombud,
v. Savigny, Tyska förbundet upplöst (14 juni). Därpå
började kriget, i hvilket Österrike understöddes
af alla mellanstaterna med undantag af de båda
storhertigdömena Mecklenburg och storhertigdömet Oldenburg. De
små thüringska och nordtyska staterna höllo sig i
allmänhet till P. Kriget blef ett oafbrutet segerlopp
för preussarna. I västra Tyskland segrade Vogel
von Falckenstein och Manteuffel öfver hannoveranare
(vid Langensalza, 27 juni), hessare (vid Laufach, 13
juli) och sydtyskar (bl. a. vid Tauberbischofsheim,
24 juli), och på östra krigsskådeplatsen vunnos
än mer afgörande segrar. Sachsen ockuperades,
och de preussiska trupperna inryckte sedermera i
tre afdelningar i Böhmen under kronprinsen Fredrik
Vilhelm, prins Fredrik Karl och general Herwarth von
Bittenfeld. Öfverbefälet hade konungen själf med
Helmuth von Moltke som stabschef. Österrikarna,
hvilkas operationer leddes af general von Benedek,
blefvo slagna i en mängd drabbningar (vid Hühnerwasser
och Liebenau, Podol, Münchengrätz, Gitschin,
Nachod, Burgersdorf, Skalitz och Schweinschädel) och
drefvos tillbaka samt koncentrerade sig vid Königgrätz
(Sadowa), där det afgörande slaget stod 3 juli. Efter
ett tappert motstånd bröts där fullständigt
den österrikiska armén och flydde. Preussarna
framryckte under nya segrar och stodo snart utanför
Wien. Österrike måste då afsluta fredspreliminärerna i
Nikolsburg 26 juli, hvarpå den definitiva freden slöts
i Prag 23 aug. 1866. Genom denna fred fick P. fria
händer att omdana Tyskland utan Österrikes deltagande,
hvarjämte detta land afstod sina anspråk på Slesvig
och Holstein (jfr Pragfreden). Konungariket Hannover,
kurfurstendömet Hessen-Kassel, hertigdömet Nassau och
den fria riksstaden Frankfurt a. M. blefvo alldeles
inkorporerade i P. Några af de öfriga slagna staterna
måste göra några smärre landafträdelser. Det var
först efter dessa lysande bragder, som landtdagen
och regeringen försonades: den senare fick nu (3
sept.) "indemnitet" för sitt föregående olagliga
styrelsesätt.
Nu följde hastigt Tysklands omdaning. Alla stater norr
om Mainfloden förenades 1867 med eget medgifvande med
P. till Nordtyska förbundet (se d. o.), hvars chef
var konungen af P. och hvars författning var ungefär
densamma som det nuv. Tyska rikets. Med staterna
söder om Main ingingos off- och defensivallianser. –
På detta sätt hade slutligen den tyska frågan
lyckligen lösts mot de flestes förmodan. Särdeles
oangenämt öfverraskad var Napoleon III, som hoppats
att genom detta krig vinna ökadt inflytande, men som i
stället såg en ny stormakt uppstå vid sitt rikes östra
gräns. Ett försök af honom att erhålla Luxemburg som
ett slags ersättning misslyckades fullständigt till
följd af P:s vägran på Londonkonferensen 1867. Den
förbittring, som därigenom uppstod i Frankrike mot P.,
medverkade i sin mån till utbrottet af fransk-tyska
kriget 1870–71 (se d. o.). Men detta krig bidrog
blott att ytterligare höja P:s och Tysklands makt,
i det att äfven de sydtyska staterna förenade sig med
Nordtyska förbundet. Denna nya statsförening antog
namnet Tyska riket. P:s konung antog samtidigt titeln
af tysk kejsare (i Versailles, 18 jan. 1871). Efter
freden har P:s utrikespolitik naturligtvis
h. o. h. varit Tyska rikets och äfven inrikespolitiken
i många afseenden kommit att sammanfalla med dettas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
