Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Presbyterianer - Prescot - Prescott, William Hickling - Présence d’esprit - Presenning - Presens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omintetgjorde denna plan och ledde slutligen till
episkopalkyrkans restauration. Många presbyterianska
församlingar fortlefde och uppstodo alltjämt
såväl i England och Irland som i de brittiska
kolonierna. Splittringen mellan olika grupper af
presbyterialförsamlingar i de olika länderna har ända
till senaste tider varit stor, ehuru unionssträfvanden
vunnit terräng. Den största sammanslutningen i Amerika
är Presbyterian church in U. S. A. I England förenade
sig presbyterianerna 1876 i Presbyterian church of
England. I Skottland, där flera separationer splittrat
presbyterianerna, har ett närmande egt rum mellan
den gamla presbyterianska statskyrkan och United
free church. En ideell sammanslutning af alla dem,
som hylla det presbyterianska församlingsidealet,
kom 1877 till stånd genom presbyterianska
alliansen. E. M. R.
Prescot [pre’skət], köping i
engelska grefskapet Lancaster, 13 km. ö. om Liverpool,
vid järnvägen Liverpool–Wigan–Manchester–Leeds. 8,154
inv. (1911). Tillverkning af ur och urmakarverktyg
samt elektriska kablar.
(J. F. N.)
Prescott [pre;sk8t], William Hickling, amerikansk
historieskrifvare, f. 4 maj 1796 i Salem,
Massachusetts, d. 27 jan. 1859 i Boston, studerade
vid Harvards universitet åren 1811-14 och egnade
sig därefter åt juridiken, men förlorade vid denna
tid genom en tillfällighet sitt ena öga, under det
att synförmågan på det andra i sammanhang därmed
blef försvagad. Han måste därför öf-verge den
juridiska banan. Efter en vistelse på Azorerna
samt i mellersta och södra Europa (1815-17)
slog sig P. på litterära sysselsättningar. Sedan
han gjort omfattande studier i engelska, franska,
italienska och spanska litteraturerna, började han
1826 arbeta på sitt första stora verk, The history
of the reign of Ferdinand and Isabella (2 bd, 1838;
"Spaniens historia under Ferdinand och Isabella",
1859-60). Därpå följde The history of the conquest
of Mexico (3 bd, 1843; utkom 1863 i två olika öfv. på
svenska), som, lika utmärkt genom stil och innehåll,
befäste författarens litterära anseende. Hans
History of the conquest of Peru (3 bd, 1847;
"Perus eröfring. Historisk skildring", 1877) uppvisar
samma företräden, som känneteckna alla P:s historiska
arbeten: ganska grundlig källforskning, mycket färgrik
framställning och en känslans värme, som sällan gör
intrång på historieskrifvårens objektiva lugn. Han
blef därigenom mycket populär. Han hade emellertid
ringa tycke och begåfning för en omfattande analys
af händelserna; hans kritiska insikt var inskränkt
till omfånget, och hans styrka låg väsentligen på
framställningens, berättarkonstens, område. Under
sina sista år sysselsatte P. sig med förarbeten till
en historia om Filip II. Däraf ha utkommit 3 band’
under titel History’of the veign of Philipp II,
king of Spain (1855-58).
Samtidigt (1856) utgaf han sin förebild Eobertsons
"History of Charles V" med anmärkningar och
förbättringar. Urval af hans smärre uppsatser (mest
i "North american review") utgåfvos under titlarna
Biographical and critical miscellanies (1845) och
Critical essays (1852). En reviderad uppl. af P:s
verk utgafs 1870-74 af hans förre privatsekreterare
J. F. Kirk i 15 band (ny uppl. i 16 bd, 1891);
andra ha utgetts af Monro (22 bd, 1905), Boston
(12 bd, med Ticknors biografi öfver P., 1906). -
Jfr biografier af G. Ticknor (1864, reviderad 1875,
ofta omtryckt), K. Ogden (1904) och H. T. Peck (1905).
A. B. B.*
Présence (Tesprit [presä’s despri], fr.,
"sinnesnärvaro", själsnärvaro, rådighet, fyndighet.
Presenning (holl. pressening), hopsydd segelduk,
som tjänar till täcke öfver lastluckor och varor
för att skydda mot väta. För detta ändamål bruka
presenningarna vara tjärade, oljade eller förfärdigade
af impregnerad segelduk. En presennings storlek
benämnes efter dukantalet. R. N.*
Presens (lat. prcesens, närvarande, med under-förstådt
tempus, tid), gramm., ett gemensamt namn för
ett visst antal former i de indoeuropeiska och
de flesta utom-europeiska språkens verbalböjning,
hvilka uttrycka eller ha afseende på närvarande tid,
den tid, hvari den talande befinner sig. Presens är
således en viss del af den kategori hos verben, som
kallas tempus. Ehuru presens uttrycker den tidpunkt,
hvari talaren befinner sig, och således från denna
synpunkt kan betraktas som momentant tempus, kan
det dock, på den grund att det äfven kan beteckna
en bestämd art af handling, nämligen med fortvaro
i längre eller kortare tid, äfven antaga andra
temporala betydeiseskiftningar. Handlingen betecknas
genom presens som ofulländad i närvarande tid. En
följd häraf är, att den till sitt hufvudsakliga
förlopp kan vara att förlägga - förutom i den
närvarande tiden - antingen i den förflutna eller
tillkommande. Så är grek. ol^o^a "är borta", "är
bortgången", nära nog perfek-tiskt, men jag gör detta
i morgon futuralt, hvarvid handlingen med afseende
på beslutet liksom börjar i närvarande tid. Presens
kan äfven innebära det, som till alla tider sker
eller eger giltighet: jorden roterar kring solen,
man bör göra godt o. s. v. Historiskt presens
(lat. prcesens histori-cum, i berättande stil i
stället för aoristiskt tempus (perf. historicum),
beror på en fantasiförflyttning hos talaren,
i det han liksom försätter sig på den tidpunkt,
då de skildrade händelserna försiggå. Presens i
den nu beskrifna betydelsen tillhör hufvudsakligen
indikativen; ty med afseende på tid tillhöra de öfriga
modi egentligen den futurala. I latinet följer dock
konjunktiven indikativens temporala karaktär; och
i grekiskan kan pres. konj. (optat.) ha betydelse
af något perdurerande. I de indoeuropeiska språken
funnos ursprungligen flera olika presensklasser,
d. v. s. med olika stammar till grund, ett tillstånd,
som är bäst bevaradt i sanskrit. Dessa klasser
representerade antagligen olika slags handling
(aktionsarter). De olika presensklasserna fördela
sig på två hufvudkonjugationer: den tematiska på
indoeuropeiskt -*ö (grek. -w), den otematiska på
indoeuropeiskt -*mi (grek. -/,«). Jfr Del-briick,
"Yergleichende syntax der indogermanischen sprachen",
II (1897), och Brugmann, "Kurze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
