Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Predella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Predestination
142
större inflytande. Det tridentinska konsiliet bröt
visserligen, under återverkan från reformationen,
med den mera utpräglade pelagianismen och anslöt sig
väsentligen till Tomas från Aquino, men står dock
närmare semipelagianismen än han. Jesuitordens
inflytande under de senare århundradena har
medfört ett förnyadt närmande till den pela-gianska
ståndpunkten.
Däremot hörde predestinationsläran i sin
strängaste form ursprungligen till de för den
tyska och schweiziska reformationen gemensamma
grundtankarna. Längst i detta hänseende gick från
början Calvin. Hos honom finnes den supralapsariska
åskådningen med större skärpa än någonstädes eljest
genomförd: "alla skapas ej under samma villkor",
utan af evighet är "åt de ena evigt lif, åt de andra
evig fördömelse förutbestämd". Men han hade härvid
en föregångare ej blott i Zwingli, utan också i
Luther, som ej blott från början var starkt påverkad
af Augustinus, utan redan tidigt gått utöfver denne
och förts till en supralapsarisk åskådning samt i sin
stora stridsskrift mot Erasmus om "den ofria viljan"
med den strängaste följdriktighet genomfört denna
ståndpunkt. Dock är den helt olika utveckling,
som den lutherska och den reformerta kyrkan i
detta hänseende genomgått och som länge gjorde
predestinationsläran (jämte nattvardsläran) till den
viktigaste skiljepunkten dem emellan, förberedd redan
hos reformatorerna. Zwinglis predestinationslära är
mycket starkt bestämd af metafysiska, nyplatonskt
färgade tankar och trädde därigenom på ett för
de andre reformatorerna främmande sätt i en viss
spänning med tanken på frälsningshistoriens betydelse:
äfven enskilda hedningar hörde för honom till de
predestinerade. Äfven hos Luther och Calvin saknas
väl ej ett metafysiskt inslag, hos Luther särskildt
framträdande i striden mot Erasmus, men hos dem är
dock predestinationstanken i hufvudsak rent religiöst
motiverad. Men medan den hos Calvin framför allt
tjänar att understryka tanken på Guds suveränitet och
majestät, har den hos Luther väl också den allmännare
betydelsen att bilda det starkaste motvärnet mot
alla förtjänsttankar. Som alla Luthers hufvudtankar
står den dock främst i frälsningsvisshetens tjänst:
blott om frälsningen har sin grund uteslutande i Gud,
kan den för den troende vara absolut viss. Tillika
har Luther alltifrån början, i en viss spänning med
sin predestinationslära, på det starkaste betonat det
fulla allvaret och den objektiva verkningskraften i
Guds genom nådemedlen förmedlade nådesanbud. I det
hans erfarenheter som själasörjare visade honom de i
predestinationsläran just från frälsningsvisshetens
synpunkt inneslutna farorna, fördes han att alltmer
lägga hufvudtonvikten på den sistnämnda tanken
och att skjuta tanken på predestinationen, som
ett out-rannsakligt mysterium, i bakgrunden. Dock
uppgaf han aldrig för egen del sin ursprungliga
ståndpunkt. Den lutherska kyrkans åskådning i detta
hänseende går ej tillbaka till Luther, utan till
Melanchthon, som väl äfven ursprungligen stått på
predestinations-lärans ståndpunkt, men redan tidigt af
etisk-huma-nistiska motiv helt brutit med denna. Hans
åskådning går i hufvudsak igen i konkordieformeln,
där det strängt skiljes mellan Guds förutvetande och
förut-bestämmelse och, under förkastande af den dubbla
predestinationen, läres, att förutbestämmelsen
blott har afseende på de frälste. I den reformerta
kyrkans tidigare utveckling åter framträdde
predestinationsläran, liksom hos Calvin själf,
alltmera som det allt behärskande centrum. Alla
förmedlande riktningar (jfr Arminianer, Amyraut och
P a j o n) afvisades, och den på Dordrechtsynoden
1618-19, där den reformerta kyrkans lära fick sin
slutliga fixering, fastställda åskådningen ter
sig i det väsentliga, blott med undvikande af den
supralapsariska konsekvensen, som ett följdriktigt
genomförande af Calvins ståndpunkt. Numera
torde dock äfven inom denna kyrka den stränga
predestinationsläran blott fasthållas af relativt
obetydliga kretsar. I den nyare teologien
torde den mest originella insatsen i fråga om
predestinationsläran vara den närmast från den
reformerta åskådningen utgående Schleiermachers
försök att mot bakgrunden af sitt panteistiskt
färgade gudsbegrepp förena tanken på det religiösa
lifvets fullständiga beroende af Gud med tron på
allas slutliga frälsning: det religiösa anlaget,
hvars utveckling är strängt deterministiskt fattad,
kommer med nödvändighet förr eller senare hos enhvar
till genombrott, och partikularismen i Guds utkorelse
har därför blott betydelsen af ett historiskt genom-
Den i nyare tiden i stort sedt härskande starka
motviljan mot alla tankar i predestinationslärans
riktning har sin grund mindre däri, att de mot
denna lära ofta riktade anklagelserna för att
verka förlamande på den sedliga ansvarskänslan
och handlingskraften skulle af erfarenheten ha
bekräftats. Fastmer visar kyrkohistorien, att
predestinationstanken, där den verkligen haft
karaktären af en lefvande tro, verkat som en sedlig
drifkraft af nästan ojämförlig styrka. Detta får sin
psykologiska förklaring hos de ledande religiösa
personligheterna af den energi, som tanken på en
gudomlig utkorelse skänkt åt deras medvetande om sin
kallelse, hos de mindre utpräglade karaktärerna åter
däraf, att den oro i fråga om deras frälsning, som
tanken på Guds bakom hans uppenbarade vilja stående
hemliga rådslut håller vid lif, drifver dem att i det
oaflåtliga framåtskridandet i sedlig kraft söka de
bekräftande tecknen till sin utkorelse. Däremot består
tydligen mellan predestinationsläran och den moderna
tidens humanitets- och jämlikhetsideal en nästan
oförsonlig spänning. På sista tiden synas dock på nytt
tendenser i predestinationslärans riktning från olika
sidor göra sig gällande. Så ser E. Troeltsch däri
det mest pregnanta uttrycket för den voluntaristiska
grundkaraktären i hela kristendomens världsåskådning
och finner i den moderna tidens starka sinne för det
irrationella i tillvaron en anknytningspunkt för en
från alla antropomorfistiska föreställningar renad
predestina-tionstanke. De beaktansvärda tankar, som
kunna ligga häri, torde dock bättre komma till uttryck
utan sammanblandning med den ytterst af rent religiösa
motiv framvuxna, egentliga predestinationsläran. Det
mest ursprungliga och centrala af dessa ligger
i trons behof att göra sig den eviga, öfver alla
lifvets och tidens skiftningar upphöjda, grunden för
sin frälsningsvisshet medveten. Så länge detta motiv
är det ensamt bestämmande, ligger ock däri intet,
som skulle behöfva föra till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
