Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Possevino, Antonio - Possibel (lat. possibilis), möjlig, görlig. - Possibilitet, möjlighet - Possibilister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Possibel-Possibilister
Sverige till katolicismen. Efter besök i Prag anlände
han i dec. 1577 som kejserligt sändebud och iklädd
världslig dräkt till Johan III:s hof. Under denna sin
första vistelse i Sverige, dec. 1577- maj 1578, hade
P. en viss framgång. Hans lärdom och diplomatiska
skicklighet imponerade på Johan III. Konungen
inhämtade ofta hans råd, äfven i politiska frågor, och
gick slutligen så långt, att han en gång i maj 1578
biktade sig och mottog nattvarden af P. enligt katolsk
ritus. Som Johans sändebud återvände P. till Rom med
religiösa kompromissförslag i fråga om prästernas
giftermål, lekmannakalken m. m. och med uppdrag att
söka påskynda den neapolitanska arfsfrågans lösning. I
intetdera lyckades han. En kardinalskommission afslog
hösten 1576 med vanlig romersk oböjlig konsekvens de
af Johan begärda dispenserna, och förhandlingarna i
Neapel stodo fortfarande stilla. Det var alltså
under betydligt ogynnsammare utsikter till
framgång P. anträdde sin andra svenska resa juli
1579-aug. 1580. Nu uppträdde han i prästerlig dräkt
och kämpade med kraft för sin sak. Men Johan III
var af kyld, och med sin förening af vankelmod och
oresonlighet var han i längden en mycket besvärlig
motståndare. Det protestantiska motståndet i landet,
understödt af den irån Tyskland återvände hertig Karl,
försvårade ytterligare ställningen. Resultatet af P:s
förhandlingar med Johan blef också, att bägge parterna
vidhöllo sin ståndpunkt, men åtskildes utan brytning
för att ej afskära uppnåendet af möjliga framtida
fördelar. P. medförde en stor triumf i tronföljaren
Sigismunds definitiva eröfring för katolicismen. Under
väntan på en gynnsammare framtid under den se-nares
regering ämnade han förbereda framgången genom svenska
ynglingars uppfostran till katolska missionärer
och spridande af propagandalitteratur på svenska
språket. Genom politiska tjänster åt Johan tänkte
han under tiden vidmakthålla sin och påfvestolens
ställning i Sverige.
Efter återkomsten till Rom kallades P. dock till
andra verksamhetsfält. Kurian sände honom 1581
som fredsmedlare mellan Ryssland och Polen till
östra Europa, och hans diplomatiska skicklighet
triumferade i stilleståndsfördraget i Jam Za-polski 15
jan. 1582. Därefter besökte han Moskva, men lyckades
ej af Ivan IV uppnå något för katolicismen. På
återvägen uppvaktade han Stefan Båthory i Riga
och vann därvid dennes varma vänskap. Därmed
börjar en ny period i hans lif. De två likartade
storslagna naturerna hade funnit hvarandra, och
som polske konungens liflige beundrare återvände
P. till Rom. Gregorius XIII gaf honom nu ett stort
bevis på förtroende. Som chef för den katolska
missionspropagandan i norra och östra Europa med
vidsträcktare fullmakt än vanliga nuntiers återvände
P. till Polen 1582. Han fick direktionen öfver alla
jesuitkollegier och seminarier i östra Europa. Det
var höjdpunkten af hans bana, men också början
till hans fall. Han kom mer och mer under Båthorys
inflytande. Han var dennes vän och förde dennes
politik mera än påfvens. Genom att efter Ivan IY:s död
alltför djärft understödja Båthorys plan att eröfra
Ryssland, beredde han sitt fall. Kurian ogillade hans
sträf-vanden, och de på honom afundsjuke ordinarie
nun-tierna motarbetade honom ifrigt. Den nye energi-
ske ordensgeneralen Aquaviva, ordens reorganisatorr
som ej tålde den alltför inflytelserike och
själi-rådige ordensbrodern, undergräfde ytterligare
hansställning. P. föll i onåd och befalldes bege sig
till Braunsberg för att där i inskränktare ställning
syssla med missionen. Denna förvisning varade från
febr. 1585 till sommaren 1586. Då ljusnade åter P:s
utsikter. Den nye påfven, Sixtus V, kallade P., som
fortsatt sina intima relationer med Båthory, till Rom
för information om ställningen i Polen. P. lyckades
äfven vinna Sixtus och.kunde för tredje gången
afresa som påfligt sändebud till Polen. Men under
resan erhöll han underrättelse om Stefans död, och
hela läget var förändradt. P. stannade väl under den
börjande valstriden kvar i Polen, men hans starkt
antiösterrikiska åsikter förde honom åter i onåd,
denna gång definitivt. Han återkallades i juni 1587
till Italien och fick sig uppehållsort anbefalld
som lärare vid jesuitkollegiet i Padua. Här
fick han tillbringa sina återstående dagar med
undervisning och vetenskapliga arbeten. Vid kardinal
Aldobrandinis polska legation 1588 fick han väl af
ge sitt skriftliga råd, men ej medfölja. Rådet gick
ut på att försona Sigismund med huset "Habsburg och
på dennes giftermål med en ärkehertiginna, en af
P:s gamla älsklingsplaner; det följdes till alla
delar, men vid nästa stora politiska förändring
på hans gamla verksamhetsfält - Johan IILs död -
fick P. fortfarande sitta stilla i Padua under
sin generals stränga uppsikt. Likväl fick han,
väl mest i sin egenskap af mantuanare, ännu en
gång ett tillfälligt viktigt diplomatiskt uppdrag i
kurians tjänst. Då Henrik IV efter sin öfvergång till
katolicismen hösten 1593 sände hertigen af Nevers,
Ludovico Gonzaga, som ambassadör till Klemens
VIII, skulle P. hejda denne på vägen och förklara
påfvens oförsonliga ståndpunkt. Han visade äfven här
sin stora diplomatiska skicklighet, men också sin
vanliga själf rådighet r hvilken på nytt förde honom
tillbaka till Padua. Dock behöfdes hans diplomatiska
hjälp ånyo af hans fiende generalen Aquaviva och
jesuitorden för att förmå Henrik IV att upphäfva
ordens förvisning ur Frankrike. Förhandlingarna,
som äro föga kända, misslyckades. P:s ålderdom fick
egnas enbart åt själavården och vetenskapen. Äfven
hans vetenskapliga produktion är betydande. Främst
framstår hans stora "Bibliotheca selecta de ratione
studiorum" (1593). Bland hans öfriga arbeten märkas
"Moscovia" (Köln, 1595), "Rela-zione sue regno di
Svezia" (Florens, 1876), "Tran-silvania" (tr. af
ungraren Veress 1913). Litt.: Dorigay, "La vie du pére
Antoine Possevin" (1712), Theiner, "Schweden und seine
stellung zum heiligen stuhl" (1838), Liisi Karttunen,
"Antonio P." (1908), samt arbeten af H. Biaudet och
samtidens främste Possevinokännare jesuiten Pier-ling.
HJ- B-d.
Possibel (lat. possifbilis), möjlig, görlig. - P o
s-si b i l i t é t, möjlighet.
Possibilister kallas en grupp bland de franske
socialisterna, hvilken under ledning af P. Brousse
och Joffrin 1881 skilde sig från de af J. Guesde
ledde ortodoxe marxisterna. Namnet härrör från dess
sträfvan att i afvaktan på det socialistiska idealets
eventuella framtida realiserande tills vidare utan
revolutionära medel söka ernå "det möjliga"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
