Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porten, vanligen Ottomanska P. l. Höga P. - Portens proselyter. Se Proselyt - Portepé - Portepéfänrik. Se Portepé - Porter - Porter, Endymion - Porter. 1. Sir Robert Ker P. - Porter. 2. Jane P. - Porter, nordamerikansk krigarsläkt - Porter. 1. David P. - Porter. 2. David Dixon P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bysantinska riket upptagna seden, att fursten,
sittande i porten till sitt palats, afgaf sina
domar och påbud. Sultan Orkhan (se denne) skall
ha varit den förste, som efter bysantinskt
mönster kallade sitt palats i Brussa "Höga
P." I Konstantinopel nyttjas denna benämning ej
blott bildligt om regeringen, utan vanligast
om (porten till) den byggnad, där den har
sitt säte. Detta var förr Seraljen på udden
vid Gyllene hornet, hvars ingång ännu heter
bab-i-humajun (se fig.), men är nu en särskild,
på en hög terrass vid At-mejdan ("Hippodromen")
uppförd byggnadskomplex, som alltså f. n. är
den verkliga Höga P., bab-i-ali, i talspråket
oftast pascha kapusu ("Paschans port").
H. A.*
Portens proselyter. Se Proselyt.
Portepé, "sabelhandrem" (fr. dragonne; af
fr. porte-épée, som i Frankrike är namnet på
sabel-gehänget), en med tofs försedd rem, som
på en sabel (faskinknif, huggare) är lindad
kring fästet och afsedd att vid behof låta
vapnet hänga kvar vid handlofven. Officerares
och underofficerares sabelhandrem kallas i
Sverige portepé. För officerares och fanjunkares
grad är den-af guld, för sergeantsgraden af
silfver. (Äfven åtskilliga civila tjänstemän
bära portepé.) Manskapets jaskinknijs-eller
huggare-handrem är i Sverige af kyller
eller läder. -. Portepéunderofficer
kallas i tyska armén innehafvare af de
högsta underofficersgraderna, fältväbels
och wachtmeisters samt vice fältväbels
och vice wachtmeisters äfvensom fänriks
(officersaspirants), hvilkas innehafvare
bära sabel. Fänrikarna kallades förr
portepéfänrik. C.O.N.
Portepéfanrik. Se Portepé.
Porter (eng., egentl, "bärare"), en stark,
svart-brun ölsort, som har en behagligt besk,
frisk och aromatisk smak. En del af det till
porterbrygg-ning använda maltet rostas starkt,
hvarigenom dess dextrin och maltos förvandlas
till ett slags karamell, som ger smaken åt
portern. Brygden af tappas, långt innan den
brukas, så att en fullständig efterjäsning
på buteljerna kan ega rum. Porter innehåller
vanligen 5-7 volymprocent alkohol och ungefär
lika mycket extrakt. Den starkaste sorten,
double brown stout, är dock vida extraktrikare
(10 -11 proc.). För att inbespara humle lära
porter-bryggare förr ha tillsatt ämnen, bland
hvilka åtskilliga äro giftiga (ignatiibönor,
räfkaka, kockel-kärnor o. s. v.). De medförde
dock i allmänhet en alltför stark och obehaglig
beska hos portern, och dylika tillsatser anses
som förfalskning af varan. - Portern uppfanns i
London 1722. Förut plägade man där på värdshusen
dricka en blandning af de då gängse ölsorterna:
ale beer och "twopenny". En bryggare Harwood
lyckades då förena dessa tres smak i en ny brygd,
hvilken för sina stärkande egenskaper snart vardt
högeligen omtyckt, i synnerhet af bärare och
andra grofarbetare, samt däraf fick sitt namn. I
England benämnes dock portern numera vanligen
"beer" eller "stout". I största skala tillverkas
porter i London; äfven svenska bryggerier lämna
fullgod vara. Se ö 1.
Porter [på’to], Endymion, engelsk hofman och
politiker, f. 1587, d. 1649, uppfostrades
hos släktingar i Spanien, var där en tid page
hos ministern Olivårez, gifte sig 1620 med en
systerdotter till Buckingham och fick genom
dennes be-
medling anställning vid engelska hofvet, där han
vann ynnest hos prinst/n af Wales (sedermera Karl
I). Som väl förtrogen med spanska förhållanden
sändes P. 1622 till Spanien för att förbereda
Karls och Buckinghams färd dit 1623 i samband
med den förres frieri till en spansk in-fanta,
och han var dem äfven f öl jäktig som tolk på
denna resa. 1628 sändes P. ånyo i en diplomatisk
mission till Spanien. Han var Karl I personligen
mycket tillgifven, var hans främste medhjälpare
vid hopbringandet af dennes värdefulla
tafvelsamling och i denna egenskap förtrolig vän
med Kubens, van Dyck o. a. målare, uppträdde som
mecenat för Davenant, Herrick m. fl. skalder
samt sökte som medlem af "långa parlamentet"
(från 1640) i det längsta där främja konungens
intressen. P. var, bl. a. till följd af sin
hustrus katolska trosbekännelse, starkt misstrodd
af puritanerna, utpekades redan i febr. 1642 som
"farlig rådgifvare" till konungen och uteslöts i
mars 1643 ur parlamentet. Han tjänstgjorde sedan
som öfverste i den kungliga armén, nödgades 1645
gå i landsflykt och återkom till England kort
före sin död. Jfr E. B. de Fonblanque, "Lives
of the lords Strangford" (1877), S. R. Gardiner,
"Histo-ry of England ... 1603-1642" och "History
of the great civil war", samt D. Townshend,
"Life and letters of Endymion P." (1897). V. S-g.
Porter [paté]. 1. Sir Robert K er P., skotsk
målare, f. 1775, d. 1842, kom till Petersburg
1804 som kejserlig bataljmålare, deltog 1808 i
general Moores expedition till Spanien, gifte
sig med en rysk prinsessa Sjtjerbatov, reste i
Orienten 1817-20 och var 1826-41 brittisk konsul
i Venezuela. P. målade altartaflor och kolossala
ba-taljtaflor. Han författade bl. a. Travelling
sketches in Russia and Sweden (1808) och
Travels in Georgia, Persia etc. (1821-22). -
2. J a n e P., den föregåendes syster, skotsk
romanförfattarinna, f. 1776, d. 1850, författade
den omtyckta romanen Thaddeus oj Warsaw (1803;
"Thaddeus af Warschau", 1838), Scottish chiefs
(1809; ett slags föregångare till W. Scotts
romaner), Duke Christian of Lüneburg (1824)
m. fl. - Deras syster A n n a M a r i a
P. (f. 1780, d. 1832) var en bråd-mogen, men
föga djupt anlagd talang, som författade en
mängd vittra arbeten. 1. (G-e N.)
Porter [pä’to], nordamerikansk
krigarsläkt. 1. David P., f. 1780 i Boston,
d. 1843 i Pera, inträdde 1798 i marinens tjänst,
deltog 1803 i expeditionen till Tripolis och
var där fången till 1805, vann under kriget mot
England 1812-14 som befälhafvare på fregatten
"Essex" stort rykte genom uppbringande af
en mängd brittiska handelsfartyg i Atlanten
och Stilla oceanen. Under en expedition
till Västindien 1823-24 för undertryckande
af sjöröfveri kom P. i skarp konflikt med de
spanska myndigheterna, hemkallades och dömdes
till suspension, tog kort därpå afsked och var
1826-29 befälhafvare öfver Mexicos flotta. Han
blef 1830 amerikansk generalkonsul i Alger
samt 1831 chargé d’affaires och 1841 minister i
Konstantinopel. Jfr sonen D. D. Porters "Memoir
of commodore David P." (1875). - 2. David Dixon
P., den föregåendes son, amiral, f. 1813 i
Chester, Pennsylvania, d. 1891 i Washington,
deltog 1823-24 i faderns västindiska expedition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
