Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pompeji - Pompejopolis. Se Mersina och Pamplona - Pompejus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smyckade silfverservispjäser samt en mängd
guldmynt påträffades, 1900 därsammastädes en
annan (Fannius Sinistors l. Synhistors villa)
med stora väggmålningar från Cæsars tid, 1909
ännu en, från Augustus’ tid, med utomordentligt
väl bevarade målningar med vissa figurer i 2/3
kroppsstorlek. – Jfr R. Röding, "Pompeji. En
bild ur det antika stadslifvet" (1879),
J. Bergman, "Pompeji" (1900) och "Upptäckterna
i Boscoreale vid Pompeji" (1901), samt A. Mau,
"Pompeji in leben und kunst" (2:a uppl. 1908).
R-g. (J. Bgn.)
Pompejopolis. Se M e r s i n a och P a m-p l o
n a.
Pompejus, namn på en plebejisk släkt i det
forna Rom, till hvilken bl. a. hörde Q u i n
t u s P., censor 131, och Quintus P. Rufus,
konsul 86 tillsammans med Sulla. Mest bekant
af släktens grenar är den, som efter sin mest
lysande medlem (se nedan) kallades Magnus och
till hvilken äfven hörde Cnejus P. Strabo,
som 89 f. Kr. var konsul och spelade en icke
obetydlig roll i bundsförvantkriget samt i de
efter detta uppkomna medborgerliga striderna. Han
dog, träffad af blixten, 87 f. Kr.
Cnejus P. Magnus, den föregåendes son, f. 106
f. Kr., gjorde sin första krigstjänst under
faderns befäl i borgarkriget mot Marius och
Cinna. Vid Sullas återkomst från Asien samlade
han i Picenum, där han egde stora gods, en här
på ej mindre än tre legioner, hvilket kom Sulla
att vid deras möte hälsa honom som imperator (se
d. o.); med denna här vann P. flera framgångar
i Italien och kufvade Sicilien, hvarifrån han
81 öfvergick till Afrika, där Cn. Domitius
Ahenobarbus och den numidiske konungen Hi-arbas
besegrades. För Sulla var den unge mannens
ovanliga fram-
Pompejus den store. Efter §ång icke rätt Behagen
antik byst i Paris. lig. Han ville till en
början icke medge honom att triumfera i spetsen
för sin här; men P. lät icke afvisa sig, och af
diktatorn .-. måhända .ej utan en viss ironi -
hälsad med tillnamnet Magnus ("den store"),
blef han verkligen, som han själf berömde sig,
förr triumfator än senator (79). Efter Sullas
död skyddade P. hans verk mot Lepidus’ och Marcus
Brutus’ omstörtningsför-sök, härvid i samförstånd
med konsuln Catulus och adelspartiet (78). Han
önskade därefter få befälet mot Sertorius
i Spanien, men senaten misstrodde honom och
tvekade att anförtro ett så viktigt uppdrag
åt en enskild man, som ännu icke beklädt något
ämbete. Äfven nu lyckades det dock P. att vinna
målet. Han blef nämligen genom ett senatsbeslut,
som medgaf undantag från författningen, sänd
till Spanien som prokonsul, d. v. s. i konsuls
eller, som en medlem af senaten hånfullt yttrade,
i konsulernas ställe. P. afgick 77 på en nybanad
väg öfver Alperna (Mont Genëvre) till sin
provins, där han, kraftigt biträdd af
Q. Metellus-Pius, kämpade ej utan framgång mot
Sertorius. Det var dock oenigheten hos fienderna,
som till slut skaffade honom segern. Seitorius
blef mördad (72), och hans efterträdare Perperna
besegrades utan svårighet. På återvägen från
Spanien fick P. medverka till att nedgöra
återstoden af Spar-tacus’ slafskaror (71). Trots
den krigiska framgången var dock P :s politiska
ställning ingalunda tryggad. Senatspartiet var
honom obenäget; folkvännerna litade icke på
honom, och två inflytelserika män, M. Licinius
Crassus, som var den, hvilken egentligen
kväft slafkriget, och den unge C. Julius Cæsar,
popularernas (se d. o.) skicklige ledare, gjorde
honom rangen stridig Under sådana förhållanden
fann han sin fördel i att förbinda sig med
medtäflarna, och på det sättet vann han. jämte
Crassus konsulatet för år 70, sedan han 71 firat
en glänsande andra triumf. Under sitt konsulsår
slöt P. sig alltmer till popularerna, återställde
tribunmakten och ändrade Sullas anordningar i
fråga om domsrätten. Redan började man frukta,
att han skulle bli enrådande i staten, men med
all sin åtrå efter makt hyste P. fruktan för att
öppet bryta mot lagarna. Han drog sig därför
tillbaka till det enskilda lifvets lugn. Ur
detta framträdde han åter 67, då sjöröfveriets
öfverhand-tagande beredde dem, som ville bryta
senatspartiets välde, tillfälle att skapa en
ny, utomordentlig makt. P. fick på folktribunen
Aulus Gabinius’ förslag ett i vissa afseenden
nästan oinskränkt befäl, hvilket han förde med
stor skicklighet och snabbhet. Knappt hade
sjöröfvarna blifvit kufvade, förrän man åt
P. genom P. Manilius’ af Cicero så vältaligt
förordade lag uppdrog afslutandet af kriget mot
Mithradates (66). Äfven det* uppdrag fullgjorde
han med kraft och lycka. Mithradates blef i
grund slagen; Syrien förvandlades till romersk
provins, och de västasiatiska förhållandena
ordnades af den mäktige romerske fältherren,
hvilken i Asien uppträdde som en af alla åtlydd
härskare. Först 62 återkom P. till Italien,
där han genast afskedade sin här. Trots sina
lysande framgångar och den ståtliga triumf,
som han firade 61, var har nu endast en enskild
man och som sådan ingalunda i stånd att intaga
en förhärskande ställning under partistriderna
i Rom. Ännu en gång måste han således förena
sig med sina gamla vänner och äfven med
sina medtäflare. Förbundet, det s. k. första
triumviratet (se Triumvirat), skänkte Cæsar
konsulatet för 59 och ståthållarskapet i
Gallien, hvarjämte P :s anordningar i Asien
bekräftades och hans krigare belönades. Hans
personliga förbindelse med Cæsar stärktes
genom hans giftermål med dennes dotter Julia;
de besvärlige motståndarna, Cicero och Cato,
oskadliggjordes, och allt lofvade varaktighet åt
den nya styrelsen. Men P. förmådde icke ensam
behärska hufvudstaden. Cæsar däremot förstod
att utföra sitt värf i Gallien, där skaffa sig
en tillgifven och krigsvan här samt rikta sig
och på samma gång att följa med förhållandena
inom Rom. Där höjde till följd af P :s oförmåga
att leda händelserna adelspartiet åter sitt
hufvud, och ännu en gång blef det nödigt för
de förbundne, vid ett sammanträde i Luca (56),
att gemensamt ordna angelägenheterna. Brytningen
var dock icke långt borta. 54 dog Julia -r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
