Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pompadour, Jeanne Antoinette Poisson, markisinna de P. - Pompaelo. Se Pamplona - Pompeja, astron. - Pompejansk stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pompaelo-Pompejansk stil
1336
hofbetjänte, och dennes hustru, men ansågs vara
oäkta dotter till generalförpaktaren Le Normant
de Tournehem, hvilken lät ge henne en i hög grad
vårdad uppfostran. Hon var en mästarinna i musik,
målning och deklamation samt egde för öfrigt
mycken litterär bildning. 1741 förmäldes hon med
Le Nor-mants brorson, under-förpaktaren Charles
Guillaume Le Normant d’Estioles (d. 1790), med
hvilken hon fick två barn. Hennes hem blef en
samlingsplats för hof-män, lärde och konstnärer,
men därunder sträfvade hon att bli bemärkt af
Ludvig XV och lyckades efter ifriga bemödanden nå
sitt mål. Som Ludvigs afundade mätress inflyttade
hon våren 1745 i det kungliga palatset samt
presenterades s. å. 14 sept. högtidligen
för hofvet som markisinna de P. Samtidigt
erhöll hon flera slott och en årspension af
240,000 frcs. Hennes make aflägsnades till
landsorten. Från denna tid behärskade hon
Ludvig och Frankrike lika enväldigt. Hon var
dock ingalunda svartsjuk i sitt förhållande till
konungen, utan tolererade eller t. o. m. gynnade
hans förbindelse med andra kvinnor, då hon själf
började blomma ut. Under det hon sålunda bidrog
till det ytterliga sedefördärf, som ruinerade
konungen och konungamakten, drefs hon, till än
större olycka för Frankrike, af maktlystnad att
bli landets verkliga regent, utan att hon egde
någon förmåga eller några insikter därtill. Hon
till- och afsatte ministrar, strödde guld omkring
sig, bl. a. till konstnärer och litteratörer,
af hvilka en stor mängd, med Voltaire i
spetsen, hyllade henne som en gudinna. Bland
konstnärer beskyddade hon särskildt Boucher
och Greuze. Sina motståndare sände hon utan
betänkligheter till Ba-stiljen, och då jesuiterna
sällade sig till dem, genomdref hon ordens
förvisning. Den usle konungen behärskade hon
så fullständigt, att hon t. o. m. genomdref
sitt utnämnande till drottningens hof-dam,
1756. Hertiginnas rang hade hon fått 1752. Äfven
på Frankrikes utrikes förhållanden utöfvade
hon ett olyckligt inflytande. Då Maria Teresia
holl på att bilda koalitionen mot Preussen
vid midten af 1750-talet, sökte hon vinna
Frankrike genom att smickra P., och däri
lyckades hon fullständigt. P. genomdref
förbundet 1756, hvilket ledde till det för
Frankrike olyckliga Sjuåriga kriget, hvars
utgång till stor del berodde därpå, att
P. öfver-lämnade de högsta befälsplatserna
åt sina odugliga gunstlingar. Till sist
började Ludvigs intresse för henne svalna,
men hon dog, innan hon ännu hunnit falla från
sin maktställning. - De "Mémoires", som 1766
utgåfvos under hennes namn, äro en värdelös
mystifikation. Jfr biografi öfver P. af
Capefigue (1858), bröderna Goncourt (1860; ny
uppl. 1887), Campardon (1867), Pawlowski (1888),
N. Williams (1902) och P. de Nolhac (1903).
J. F. N.*
Pompaelo. Se P a m p l o n a.
Pompe;ja, astron., en af småplaneterna.
Pompejansk stil kallar man den art af tidig
romersk kejsarstil, som härskade i den romerska
provinsstaden Pompeji, men äfven i de närliggande
kampaniska småstäderna Herculaneum och Stabiæ,
alla tre samtidigt förstörda, 79 e. Kr., genom
ett utbrott af Vesuvius och sedermera täckta af
ett lager aska och lava. Företrädesvis framträder
denna stil i dekorationen af bostadens inre
väggar (se pl. III till art. Pompeji). Till
sin allmänna karaktär är den en lekfull
ombildning af ett äldre, strängare system
för väggdekorationen. Enligt detta indelades
väggen genom en målad arkitektur med socklar,
kolonn- eller pilasterställningar, arkitraver,
friser, gesimser, gaflar o. s. v. i fält, som
sedan fylldes med dekorativa målningar (figurer
eller landskap). Allt utgjorde en jämförelsevis
trogen efterbildning af verkligheten. Spår af
detta äldre dekorationssätt förekomma äfven
i Pompeji. Men den egentliga pompejanska
dekorationen har en vida mer fantastisk
prägel. Genom horisontala band indelas
väggen i ett lågt sockelparti af mörk färg,
ett högt midtparti af lifligare färg (rödt,
grönt, gult, blått) och ett ljusare, smalare
frisparti. Denna indelning korsas af ett
vertikalt system af arkitektonisk hållning,
framställande pelargångar, altaner, balkonger,
estrader, rotundor o. d. Men de bärande partierna
utgöras här af spensliga, rörlika stänger,
af kandelaberformiga spiror. De förbindande
bjälklagen äro af den luftigaste konstruktion;
girlander, rankor och ornament ersätta friser och
gaflar. I de fyrkantiga fält, som uppstå genom
de vågräta och de lodräta linjernas korsning,
insättas små taflor (jfr äfven fig. 12 och
13 å pl. IV till art. Pompeji samt fig. i
art. Ifigeneia, Ikaros, Menad och Narkissos)
med motiv af den mest skiftandeart: mytologiska,
historiska, genreartade, karikatyrmässiga,
t. o. m. landskap och stilleben, omgifna af
målade ramar. Stundom förekomma i st. f. taflorna
fritt sväfvande figurer: de bekanta "pompejanska
danserskorna" (jfr fig. 3 till art. D ans). Den
pompejanska dekorationen utmärkes-genom
en stor fantasirikedom och en, i fråga om
figurframställningarna, intagande gratie. Den
är med öfverlägsen teknisk yrkesskicklighet
och rutinerad säkerhet i teckningen utförd
med kalkfärger "al fresco" på en synnerligen
omsorgsfullt beredd putsgrund. Med sina
oförmedlade skarpa färgmotsättningar, strängt
symmetriska fältindelningar, den från golf till
tak genomförda form- och färgkompositionen,
som icke tillåterr att något hänges på väggen,
knappast att en möbel ställes invid densamma,
blir den dock för oss först begriplig, om man
erinrar sig, att möblering i romarens bostad
var ytterst sparsam i jämförelse med vår,
att rummen i allmänhet saknade fönster och
fingo sin dager genom dörröppningen till atriet
eller peristylen och att sålunda öfver hufvud
endast en kraftig färgdekorering kunds göra sig
gällande. Hvad särskildt atriets och peri-stylens
väggar beträffar, måste dekoreringen förmå
framträda ur skuggdunklet, medan ögat bländades
af starkt solbelysta partier på marmorgolf och
kolonner. Detta förhållande, att dessa målningar
voro belysta underifrån af solreflexen från
golfvet, förklarar de mörka färgerna (oftast
rent svart) i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
