Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pomada - Pomaderris apetala, bot. Se Australien, sp. 454 - Pomaker - Pomare - Pombal - Pombal, Sebastião José Carvalho e Mello, markis af P. - Pombeiros. Se Afrika, sp. 280 - Pomerans, farm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1321
Pomada- Pomerans
1322
Pomada (lat. unguejntum pomadinum)
kallas ett slags vanligen mjukare salfva,
ursprungligen ett skönhetsmedel, beredt af
något fett samt sönderkrossade äppelkärnor,
kanske äfven fruktköttet af äpplen (däraf
namnet, af lat. pomum, äpple). I Sverige har
namnet pomada fått en särskild betydelse af en
salfva för hår eller skägg. En sådan pomada är
vanligen försatt med något välluktande ämne,
t. ex. rosenolja, bergamottolja e. d., samt
ofta färgad. Många dylika pomador utpuffas
som befordrande hårväxten, men tjäna ofta nog
endast till att smutsa ned håret. I Frankrike
kallas många medikanientösa salfvor af mjukare
konsistens pommades, hvilka begagnas för
hvarjehanda ändamål, såsom mot hudutslag, å sår,
till hudretning o. s. v. på samma sätt som vissa
indifferenta salfvor i Sv. farmakopén. Bruket af
pomador i hår och skägg har betydligt aftagit,
i mån som man lärt sig inse nödvändigheten
och trefnaden af att hålla hår och skägg
samt den hårbeklädda huden rena genom täta
tvättningar. O- T. S. (C. G. S.) Pomade’rris
ape’tala (eng. dogwood), bot. Se Australien,
sp. 454.
Pomaker (bulg. pomaci) kallas de bulgariske
muhammedanerna. Affall till islam förekom
i Bulgarien redan på 1500-talet, men har på
senare tiden aftagit, och pomakernas antal
anslås nu till högst 28,000. Flertalet är
bosatt i Rodope-trakterna; en liten del finns
ännu norr om Donau kring Plevna och Vratsa
samt i Macedonien. De äro fanatiska anhängare
af islam, ehuru de ha en mycket bristfällig
kännedom om det turkiska språket och troget
bevarat sin ålderdomliga bulgariska dialekt.
A-d J.
Pomare, regenträtt på Tahiti (se
d. o.).
Pombal [påba’l], stad i portugisiska
distriktet Leiria (Estremadura), vid järnvägen
Lissabon–Oporto. 5,767 inv. (1910). Här dog
statsmannen Pombal, som hade sin markistitel
af denna stad. J. F. N.
Pombal [påba’l],
Sebastiäo José C a r-valho e Mello, markis
af P., f. 13 maj 1699 i Soure i Estremadura,
d. 8 maj 1782 på sitt gods Pombal, egnade sig
efter en rätt stormig ungdom åt diplomatien,
var portugisiskt sändebud i London 1739-45 och i
Wien 1745-49, hemkallades för att bli utrikes-
och krigsminister samt fick . sin utnämning
till dessa ämbets-poster bekräftad 1750 af den
nye konungen Josef I Emanuel, hvars enrådande
minister han sedan var. Ytterst kraftig och
energisk, förstod P. att alldeles behärska
konungen, ehuru hans sätt icke det ringaste
öfverensstämde med konungens väsen. Denne
var nämligen en trög, vällustig, feg vekling,
som fruktade alla, under det hans minister ej
kände fruktan eller tvekan samt, ehuru dittills
opröfvad i administrativa värf, ådagalade en
beundransvärd organisationsförmåga. P. var
genomträngd af upplysningstidehvarf-
vets reformidéer, som han med oblidkelig
konsekvens sökte förverkliga i Portugal. Gamla
missbruk af skaffades, rättsväsendet och
folkupplysningen förbättrades, handel
och näringar uppmuntrades och gjorde äfven
betydande framsteg. Armén lät han omorganisera
med biträde af den från Fredrik den store till
Portugal sände grefve Friedrich Wilhelm Ernst
af Schaumburg-Lippe. Med jesuiterna råkade
han i strid, närmast till följd af en mellan
Portugal och Spanien ingången gränstraktat,
som de ansågo ogynnsam för det af dem behärskade
Paraguay. Men P. icke blott genomdref traktatens
verkställande, utan begagnade sig af tvisten
för att fullständigt bryta jesuiternas stora
välde i landet. De blefvo 1759 utvisade, och
det härigenom gifna exemplet följdes snart
af andra makter. Deras egendom indrogs till
kronan. Härvid tillät sig P. mycken grymhet och
orättvisa icke blott mot jesuiterna, utan äfven
mot en del af den mot honom fientliga högadeln,
som han förstod att indraga i jesuiternas
fall. Dessa händelser invecklade honom i
strider med påfven, hvarvid han likaledes
uppträdde på ett brutalt och kränkande sätt
(bl. a. utvisades 1760 den påflige nuntien
Acciajoli). Re-dan de hastiga och mångfaldiga
reformerna och än mer hans uppträdande mot
kyrkan och adeln skaffade P. många fiender. Hans
enda stöd var den svage konungen, som alltjämt
visade honom sin gunst samt upphöjde honom
till grefve af Oeyras (1759) och till markis
af P. (1770). Med konung Josef Emanuels död,
1777, var P:s makt bruten. Josefs efterträdare,
den klerikala drottning Maria, leddes helt
och hållet af P:s fiender. P. nödgades därför
några dagar efter konungens död lämna sina
ämbeten (febr. 1777). Eeaktionen började,
reformerna upphäfdes, och P. utsattes för
förföljelser, som slutade med en stor rättegång
mot honom. 1781 dömdes han till strängt straff,
men benådades af drottningen med förvisning
från hofvet och offentligt ogillande öfver
hans förvaltning. Trots sina många fel var
P. säkerligen den mest betydande statsman
Portugal frambragt. Jfr F. L. Gomes, "Le
marquis de P." (1869), jesuiten B. Duhrs mot P:s
personlighet och lifsverk mycket kritiska skrift
"P., sein charakter und seine politik" (1891),
C. J. de Menezes, "Os jesuitas e o marques de
P." (1893), samt uppsatser i "Revue historique"
1895 och 1896. J. F. N.*
Pombeiros. Se Afrika, sp. 280.
Pomerans (sammandraget af lat. pomum
aurantii), farm., frukten af Citrus Aurantium
L. underarten amara (C. vulgaris Risso). (Se
Citrus). Pomeransträdet fördes jämte
apelsinträdet (C. aurantium L. underarten
sinensis) af araberna till Spanien och möjligen
äfven af portugiserna i början af 1500-talet
sjöledes direkt från Kina till Portugal, hvilken
uppgift möjligen i någon mån bestyrkes däraf,
att den frukt, som vi kalla "apelsiner" (kanske
af ty. apfel von Messina), uti Italien allmänt
kallas "portugalli", antydande, att denna frukt
till en början erhållits från Portugal. Trädet
kan uppnå en ansenlig storlek (10–12 m. i
höjd), såsom vid Allora i södra Spanien, men
vanligen håller man trädet genom beskärning
mycket lägre för att underlätta fruktens
nedplockning. Trädkronan är rikt grenig och bär
ständigt gröna, glatta, läderartade, äggrunda,
spetsiga, småsågade blad, hvilkas skifvor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
